”Det privatiseringsexperiment som sedan några år tillbaka accelererat inom svensk välfärd är inte bara ekonomiskt vansinne, utan också ett effektivt sätt att bromsa arbetet för ett jämställt samhälle.” Det skriver Ida Legnemark, (V), i veckans valkrönika.
”Ingen får jobba heltid och ingen vågar komma på våra möten, men de brukar ringa oss när de inte orkar mer.” Orden från Kommunals förtroendevalda ekar i mitt huvud. Hon pratar om villkoren på ett privat äldreboende. Ett boende som skattebetalarna finansierar och där ägarna varje år stoppar stora vinster i sin egna fickor.
Det privatiseringsexperiment som sedan några år tillbaka accelererat inom svensk välfärd är inte bara ekonomiskt vansinne, utan också ett effektivt sätt att bromsa arbetet för ett jämställt samhälle. Fyra av fem som arbetar i välfärden är kvinnor. De som tjänar på de vinstdrivna välfärdsföretagen är dock först och främst män. Det är de som sitter i toppen för riskkapitalbolagen som plockar hem pengarna. Ju högre upp i ägarkedjorna man tittar, desto fler män finner man. Men de som jobbar på golvet är kvinnor.
Tillsammans är de kvinnor som sköter om vår gemensamma välfärd fler än 900 000. Vilka anställningsvillkor de har och hur pressad deras arbetssituation är alltså avgörande frågor för hur en stor del av Sveriges kvinnor har det. Välfärdens villkor påverkar vilka liv de lever.
Som fritidspolitiker har jag varit med och fattat beslut om tillgång till arbetskläder, friskvård och kompetensutveckling, rätt till heltid och avveckling av de delade turerna i min kommun. Personalen har meddelarfrihet och kan utan risk för repressalier göra sin röst hörd om något inte står rätt till på jobbet. Men inom de privatiserade verksamheterna är verkligheten en annan. Där är deltider och delade turer norm och personalen vågar inte berätta att de är med i facket. ”De är rädda för att chefen ska få veta att de träffat facket, även om mötet ägt rum efter arbetstid” fortsätter Kommunals företrädare sitt vittnesmål om många kvinnors vardag.
Hela mitt yrkesverksamma liv har jag tillbringat i skolans värld. Där är lycka att se barn utvecklas. Att bygga en relation tar tid, men det är ofta det som avgör om eleverna ska växa och nå sina mål. I vård, skola och omsorg är det svårt att effektivisera eftersom verksamheten bygger på möten mellan människor. Hur lär du en klass sjuåringar att läsa snabbare? Hur byter du blöjor fortare? Hur kort tid kan ett besök hos en äldre vara egentligen?
De stora välfärdsbolagen har lärt sig: vinstmarginalerna finns hos de anställda. Det handlar om att minska personalkostnaderna. Att välja billigare, outbildad personal. Att låta personalen arbeta deltid och bara vara på plats när arbetsmängden är som allra högst. Att underbemanna och låta personalen springa snabbare mellan vårdtagare eller barn. Vad som händer med arbetsglädjen och med kvaliteten i mötet mellan människorna är inte svårt att lista ut.
”Men nu kan kvinnor starta egna företag, hur kan du som feminist vara emot det?” får jag höra ibland. Frågan är minst sagt naiv. Problemet är inte att kvinnor startat en uppsjö av små idéburna företag, problemet är de gigantiska riskkapitalbolag som köper upp allt mer av den offentliga verksamheten enbart i syfte att göra snabba klipp.
I toppen på de stora företagen och riskkapitalbolagen finns som sagt framför allt män. Det är de som tjänar storkovan på privatiseringarna. Det är kvinnorna som med allt lägre löner, en arbetsmiljö som riskerar deras hälsa och med osäkra anställningar löner betalar storföretagens vinster. Deras värkande ryggar, deras rädsla att organisera sig och kräva sina rättigheter på jobbet är de stora välfärdsföretagens smala lycka.
Frågan om vinster i välfärden är en av de mest vardagsnära feministiska valfrågorna. Den visar också på skiljelinjen mellan feministisk vänster och höger. Det handlar om att utmana de ekonomiska intressena som inte bara berikar sig på våra gemensamma skattemedel, utan som dessutom bromsar arbetet för ett jämställt samhälle.
