På Tekniska museet pågår sedan den 31 maj utställningen Women Making History, koordinerad av journalisten och författaren Parvin Ardalan. Parvin Ardalan är journalist och författare och ingår i nätverket Feminist Dialog som står bakom projektet.

2007 tilldelades Parvin Ardalan Olof Palmepriset för sin delaktighet vid One Million Signature Campaign för jämlikhet och vid kvinnocentrumet Markaz-e Farhangi-ye Zanan (Women’s Cultural Centre) i Iran. Strax därefter kom hon till Sverige som Malmö stads första fristadsförfattare. 2012 fick hon sitt uppehållstillstånd. Det var hennes fortgående aktivism i Iran som hindrade henne att återvända till sitt hemland.

Arbetet med utställningen sträcker sig ett drygt år tillbaka, men det dröjde inte länge innan det visade sig behövas mer tid än vad researchperioden inför utställningen tillät.

”För några kvinnor tycks aldrig ha bott i Malmö.”

Så sa Irene Andersson, fil. dr i historia, institutet för studier i Malmös historia vid Malmö högskola. Hon syftade till Malmö stads stadsarkiv, vars innehåll exkluderade halva befolkningen. Så lydde den dittills skrivna historian.

– Det fick oss att vilja utforska kvinnornas historia, en berättelse som ännu är osynlig, säger Parvin Ardalan.

Ett nätverk föddes

Malmö museer nappade på idén och från och med april 2013 hade Parvin Ardalan en halvtidsanställning som projektledare. Efterforskningarna kunde påbörjas, historier skulle skrivas. Arbetet innefattade seminarier, möten och workshops, varav två resulterade i publikationerna Kvinnoberättelser – 100 år av immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö. Senare workshops och mötesrapporter publiceras därefter på bloggen Women Making History

I likhet med det växande materialet tilltog researchgruppen i antal. Ett nätverk var på väg att födas.

Deltagarna i projektet bakom utställningen Women making history expanderar ständigt.Foto: Linnea Svensson Arbab.

– Vi hoppas att den ska kunna växa till en hemsida med nyhetsbrev och kontinuerliga uppdateringar, säger Parvin Ardalan och berättar att arbetet med utställningen är en plattform som hon vill ska fortsätta gro.

Parallellt med workshops där gemensamma diskussioner har sökt utröna de bortglömda berättelserna har även enskilda intervjuer utförts med kvinnor som har erfarenhet av migration. Det var här som Parvin Ardalan uppmärksammade de förskjutningar i makt som gjorde sig synliga när frågor ställdes till immigrantkvinnorna. Gruppsamtal som form visade sig, i efterhand, vara den bästa vägen för att samla berättelser. Ändå bestod de strukturella hierarkierna av frågeställare och och utfrågad innanför institutionens väggar, där utställningen till slut skulle ta form. Därför arbetade sig researchgruppen ut därifrån.

– Museet ville att det mesta av den förberedande verksamheten skulle ske där, men det behövdes fler platser för diskussionerna, säger Parvin Ardalan och berättar hur verksamheten spred sig i staden, mellan bibliotek, SFI-verksamheter och privata hem. Genom samtalen som dessa platser tillät tyckte hon att gruppen på ett mer gemensamt vis kunde komma fram till vad de egentligen ville berätta.

– Vad för historia som vi egentligen ville skriva. I stället för att samla information kunde vi tillsammans samtala kring hur vi skulle samla den här informationen.

Arbetet födde många nya samarbeten, men det har också resulterat i externa evenemang, såsom en serietecknarworkshop som Feminist Dialog höll i samband med Feministisk festival i Malmö tillsammans med en grupp tillfrågade tecknare. Bilderna går nu att se på bloggen, vars material ännu expanderar.

Från tidslinje till cirkel

Det växande nätverket med intresseorganisationer som berör samma frågor vill Parvin Ardalan kalla horisontellt; ett samarbete utan hierarkier. Någonting som egentligen inte stämmer överens med vita utställningsväggars uppdelning av människor och rum:

– Vi måste fokusera på fenomenen. I stället för att fråga hur människor kom hit behöver frågorna om vad de gör här i dag ställas. Vi borde göra om alltihop, på en annan plats. Men till det behövs nya former; vi måste skapa en dialog och sluta med att ställa stereotypa frågor.

Av samma anledning ville hon ha en föränderlig utställning på Malmö museer, dit fler berättelser ska kunna adderas allteftersom. Efter många diskussioner omformades därför utställningsrummet så att det nu inte presenterar en tidslinje, utan någonting cirkulärt.

– Det här är en berättelse som ständigt upprepar sig. Därför är det i dag som besökaren möts av. Allt som sker, sker nu.

Nuet; samtiden, är dock inte alltid så lättfunnen.

– Det handlar om att hitta de olika trådarna som har osynliggjorts av rasism och andra förtryckande attityder. Vi vill inte bara visa bilder, vi vill berätta berättelser.

För utställningen tillhandahölls en mängd arkivmaterial, med vilket det gick att sammanställa en tidslinje för kvinnoimmigranternas historia. Fotografiet är här ett väl representerat medium, som således behövde hanteras med tillförsikt.

– Du måste gräva för att finna de berättelser vars röster ännu inte erkänns av samhället som de lever i, säger Parvin Ardalan och förklarar hur mycket av materialet till utställningen i stället för från arkivmaterial har hämtats från samtalen och diskussionerna vid workshops och intervjuer.

– Vi ville undvika stereotypa kvinnobilder, fortsätter hon och förklarar hur hon valde att be de medverkande kvinnorna att ta med sig egna föremål.

– Men det är inte objekten i sig som det handlar om, utan de berättelser som objekten hör till. Ett objekt utan berättelse säger inte mycket, men om den historia som har gett föremålet sin betydelse presenteras tillsammans med föremålet själv, så händer något.

Äger rum på olika platser

Tanken är nu att berättelsearkivet ska gå att utveckla, att samlingen av berättelser och föremål ska växa under utställningsperioden. På samma vis diskuteras det nu om utställningen ska förlängas, eller rentav bli permanent. Oavsett hur det blir kommer Parvin Ardalan och det groende nätverket att fortsätta.

– Det här är inget projekt med ett slut och ett resultat, det är en rörelse som fortsätter. Det behövs fler samtal i fler grupper – och mellan grupperna, säger hon, men tillägger att dessa dock inte kan ske i utställningsrummet, en plats med en entré och en utgång; en begränsad sträcka i tid och rum. Nej, fortsättningen kommer att ta form i alla feministiska och aktivistiska verksamheter.

– Vi kan fortsätta på olika platser, i olika utrymmen. Jag gör det här som före detta kvinnlig aktivist i Iran, där vi arbetade med gräsrotsrörelser för att det inte fanns något annat att tillgå, säger hon och förklarar hur hon ännu sätter sin tillit till det horisontellt utspridda insamlandet av berättelser.

– Det handlar inte om hur man ska få svar på sina frågor, utan hur frågorna ska ställas. Hur detta görs går inte att dela upp i grupper av arbetsmetoder.

– Vi måste tala om styrka för att göra oss själva starka. Det är därför som våra olika, ohörda röster behövs, tillsammans, säger Parvin Ardalan. Foto: Shirin Ardalan.

– Jag började som journalist i Iran, men vid en viss punkt gick det inte längre att skriva. Då blev jag aktivist och talade genom den verksamheten, där jag kunde skriva vad jag ville. Sådant går inte att dela upp i professioner, säger hon och tillägger att det inte heller går att låta den representera en grupp, eller tvärt om; låta en grupp representera en person. Med utgångspunkt i cirkelformens repetition menar Parvin Ardalan i stället att frågor måste upprepas, fast med olika medel.

– Det är det som jag vill visa. Det här är mitt liv.

Hon liknar det hela vid en dörr som alltid kommer att vara låst. Det är här frågan kommer in i bilden – och hur den ska ställas.

– Går det att hitta något bakom dörren? Kan man se den som material för konst, för journalistik, för aktivism? Om vi är flera som samarbetar kan vi tillsammans finna former för att göra våra röster hörda, och kanske öppna dörren. Om inte, så påvisa att den är låst. Samhället är en kamp och vi måste hitta en gemensam plats för att våra röster ska bli mer kraftfulla – och färgglada, säger hon och förklarar att det är hennes ansvar som feminist att fortsätta, oavsett dagsläget.

– Vi måste tala om styrka för att göra oss själva starka. Det är därför som våra olika, ohörda röster behövs, tillsammans.