”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap” lyder artikel 1 i FN:s deklaration för mänskliga rättigheter, formulerad i ledning av Eleanor Roosevelt. Numera ingår dessa ord i Unescos internationella register över världsminnen – register över material i bibliotek och arkiv som är av enastående universellt värde, som ska bevaras, vårdas och göras tillgängligt för vår samtid och eftervärlden.

Medlemsstaterna i Unesco kan nominera objekt eller samlingar av internationell betydelse, urval görs vartannat år och registret omfattar allt från mycket gammalt material, enstaka dokument, film, foto, texter på sten och trä, till dokumentation om mer samtida händelser och personer.
Eleanor Roosevelt Papers Project är ett forskningscenter och arkiv som hör till historiska institutionen vid George Washington University och är öppet för allmänheten.

Eleanor Roosevelt Papers Project

Över 10 000 dokument, av mer än 100 000 som utgör den permanenta samlingen, är digitaliserade idag. Bland dem finns My Day-samlingen – 7 332 tidningskrönikor som Eleanor Roosevelt skrev mellan 1936 och 1962. Hennes My Day-spalt publicerades sex dagar i veckan i hundratals amerikanska (och andra) dagstidningar. I den framlade Eleanor sina åsikter om politik, internationella relationer och mänskliga rättigheter. Krönikorna och mycket annat är nu del av världsminnet och tillgängliga gratis för den som har en internetuppkoppling.

Som delegat till FN:s första åtta generalsförsamlingsmöten och första ordförande för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter var Eleanor Roosevelt den drivande kraften vid skapandet av 1948 års dokument: den Allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
Hon föddes 1884 i New York, in i en familj som hörde till USA:s ledande skikt. Eleanor, född Roosevelt, går som 19-åring med i Nationella konsumentföreningen och undersöker arbetsmiljön i klädindustrin.

Aktivist

År 1905 gifter sig Eleanor med sin avlägsne släkting Franklin D Roosevelt. De får sex barn, lever skilda privata liv från 1920-talet och har ett framgångsrikt politiskt samarbete. Eleanor engagerar sig i politiskt reformarbete, blir en stor tillgång för Demokraterna och agerar självständigt mot rasism och sexism. Hon engagerar sig även i kampanjen för kvinnlig rösträtt.

När första världskriget bryter ut ansluter hon sig även till Röda Korset och Marindepartementet (sedermera försvarsdepartementet). Hon lobbar för att inrikesdepartementet ska förbättra förhållandena på St. Elizabeths sjukhus, är volontär på sjukhuset och som översättare vid första internationella kongressen för arbetande kvinnor, som hölls i Washington DC 1919.

Mötet samlade representanter från nitton länder för att diskutera riktlinjer för rättvisa arbetsförhållanden för kvinnor, universell åtta-timmars arbetsdag och lagligt bindande mödraledighet för arbetande kvinnor. Där träffar Eleanor bland annat Rose Schneiderman, Mary Anderson och Julia O’Connor som var fackligt aktiva och vilkas råd hon söker livet ut.

Skribent och antirasist

Under samma tid som hon bidrar till Franklins kampanj för posten som Demokraternas vice-ordförande, inleder Eleanor sin bana som offentlig talare och skriver därpå sin första artikel, ”Common Sense Versus Party Regularity” (red övers. Tänka själv eller följa partiet). Hon träffar Mary McLeod, pedagogen och medborgarrättsideologen (sedermera rådgivare åt fem amerikanska presidenter), med vilken hon inleder en livslång vänskap. Efter att Franklin blivit vald till president (1932) deklarerar Eleanor att hon inte kommer att vara en symbol för elegans, utan snarare en ”alldaglig, ordinär Mrs Roosevelt”.

Hon arbetar med kvinnogrupper över hela landet för att bygga en solid bas, blir tillfrågad att leda Demokratiska partiets plattform för kvinnofrågor, lägger fram en lista på kvinnor som är kvalificerade för beslutsfattande poster och manar Rooseveltadministrationen att anställa dem.
Året då Tysklands regering använder de olympiska spelen i Berlin som estrad för fascismen, är Eleanor Roosevelt inbjuden som talare hos den äldsta och största amerikanska medborgarättsrörelsen i USA, National Urban League.

Senare ger hon sångerskan Marian Andersson stöd när denna vägrar uppträda. Andersson var inbokad för att sjunga i Constitution Hall, men en politisk organisation som hjälpte till vid konserten motsatte sig bokningen på grund av hennes hudfärg. Rikets första dam lämnar organisationen, ordnar så att kontraalten får uppträda på trappan till Lincoln Memorial och väcker därigenom stor medvetenhet om diskriminering på grund av hudfärg i Amerika – påsken 1939 sjunger Marian Andersson inför 75 000 åhörare i Washington DC.

I krönikor och tal stödjer hon den folkvalda regeringen i Spanien (som störtades i en högerorienterad militärkupp under ledning av general Franco som efter tre års krig segrade med massiv hjälp från Nazityskland och Italien) och hon organiserar en konferens i Vita huset om svarta kvinnors och barns deltagande i federala välfärdsprogram.

Eleanor Roosevelt åker genom krigszoner för att besöka Storbritannien och undersöker kvinnors roll i försvarstrategin. År 1944 leder hon Vita husets konferens om hur kvinnor kan vara delaktiga i efterkrigstidens beslutsfattande och lobbar därpå för att arméns sjuksköterskeorganisation ska tillåta svarta kvinnor.

I en My Day-krönika från 1945 skriver Roosevelt om sina planer för dagen. Först ska hon närvara vid en kurs för sjukvårdchefer på delstatsnivå och ordföranden i Förbundet för kvinnoklubbar, sedan ska hon till Krigsarbetarnas vecka som sponsras av kvinnoavdelningen i de statsanställdas fackförening United Federal Workes of America, för att hedra kvinnor vars släktingar är anställda i krigsmakten. Detta i tider då de humanitära och rent sällskapsinriktade organisationerna var de som samlade medelklassens kvinnor i USA och reformintresserade kvinnor sökte sig till det demokratiska partiet, som förde en progressiv kvinnopolitik.

Delegat i FN

År 1946 utnämns hon följaktligen till delegat i Förenta nationerna av president Truman, som efterträdde Franklin Roosevelt efter dennes död. Av sina kolleger kallas hon den hårdast arbetande delegaten och utses 1947 till ordförande i Kommissionen för mänskliga rättigheter. Eleanor förenar, leder, får storslagna saker ur händerna (på representanter från 18 länder) och överlämnar 1948 den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna till FN:s generalförsamling med orden: ”Vi står idag vid tröskeln till en storslagen händelse både i Förenta nationernas och i mänsklighetens liv. Denna förklaring kan mycket väl bli vårt internationella Magna Charta för alla människor överallt.”.

Den 10 december antar generalförsamlingen den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och uppmanar alla medlemsstater att offentliggöra förklaringens text och att ”göra den spridd, känd, läst och förstådd framför allt i skolor och andra undervisningsinstitutioner utan hänsyn till olika länders eller regioners politiska förhållanden”.

Feminist

Roosevelt talar med Truman om nödvändigheten att tillsätta fler kvinnor på beslutsfattande poster samt att se över kvinnofrågor med större medvetenhet och ihärdighet. Under 1950-talet, då unga medelklasskvinnor i USA är utsatta för en stark press att överge utbildning och yrkesarbete till förmån för familjebildning och hushåll, och kvinnor skräms från aktivt politiskt arbete genom kampanjen mot ”red scare” (den röda faran) som bröt ut i efterkrigsamerika, kritiserar Eleanor Roosevelt McCarthys dekret som hon kallar rädslans politik och erbjuder sig att tala inför McCarthy för att utmana hans anklagelser och taktik.

Ladies of Courage, hennes artonde bok, som är skriven tillsammans med Lorena Hickok, kommer ut under denna tid. Hickok (eller Hick som Eleanor kallade henne) var Eleanors mentor och nära vän sedan början på 30-talet (då Hickok bevakade Franklins presidentvalskampanj för AP). Deras gemensamma bok är en tegelsten om kvinnliga politiska ledare och kvinnors kamp för att få tillträde till den amerikanska offentligheten.

Tio år efter att den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antagits av FN:s generalförsamling skriver Eleanor fortfarande sina My-Day-krönikor. Hon undersöker, upplyser, driver, och hon informerar läsarna om att föreställningen som visades i Poughkeepsie, till förmån för NAACP (National Association for the Advancement of Colored People, red övers. Nationell samling för färgades avancemang), hade gjort succé och samlat in 3000 dollar.

Livslångt engagemang

NAACP är den medborgarrättsrörelse där sömmerskan Rosa Parks var sekreterare och ungdomsrådgivare under 1950-talet. Rosa Parks är den kvinna som 1955 vägrade lämna sin sittplats till en vit man (vilket busschauffören med stöd av den tidens lag i Alabama krävde). Hennes vägran utlöste en bussbojkott som varade i mer än ett år och ledde till att högsta domstolen i sitt utslag bekräftade att det stred mot grundlagen att segregera passagerarna.

Roosevelt fortsätter sin krönika med: ”Det tycks mig som en arbetsmetod som ska kunna tas efter på många håll i landet. Det skulle inte endast inbringa pengar till Fonden för frihetskamp utan även kunna användas till att utbilda människor till större förståelse för den verkliga betydelsen av mänskliga rättigheter och friheter i vårt eget land”.

Därpå reser hon till Hongkong, Turkiet och Grekland, innan hon besöker Jugoslavien för att undersöka anti-stalinistisk socialism och intervjua Josef Broz (Tito). Ku Klux Klan sätter ett pris på hennes huvud och hon talar med John F Kennedy om vikten att ha kvinnor på beslutsfattande federala poster. I november 1962 dör hon i sviterna av tuberkulos.

Eleanors idéer har visat sig lockande, kraftfulla och långlivade, och världsminnet Eleanor Roosevelt Papers Project är lika mycket berättelsen om de värderingar och ideal som skapade hennes offentliga liv och karriär, som historien om FN:s deklaration för mänskliga rättigheter.