Det är lätt att känna igen sig i Lars von Triers melankoli och tvångsmässiga behov av att positionera sig utanför, men det finns en stark diskrepans mellan hens trångsynta heteropatriarkala blick och verklighetens ojämställdhet som skaver när man tittar närmre. Vad händer med den vita elitens flyende tjänstefolk i Melancholia (2011) innan apokalypsen kommer – de som bara omnämns i förbifarten och inte har tillgång till karaktärernas information, lyxbostäder och teknologi? En utsuddning som osar klassförakt.

Lars von Triers senaste film Nymphomaniac öppnar med en kvinna, Joe (Charlotte Gainsbourgh), som ligger misshandlad på en mörk bakgata där hen hittas av en man, Seligman (Stellan Skarsgård). Seligman plåstrar om hen hos sig och en mycket lång moralisk berättelse tar fart där Joe – som kallar sig en dålig människa och nymfoman – återberättar sitt liv från två till femtio-års ålder in i minsta explicita detalj, med utvikningar av en fascinerad Seligman. Filmen är uppdelad i två ”volymer” och åtta ”kapitel” för ökad litterär autenticitet.

DN:s Monica Anjefelt gör en lacaniansk läsning av filmen och finner ”en radikal feminism” i de baktalade och nedtryckta kvinnliga huvudkaraktärerna i samtliga von Triers filmer från ”Breaking the Waves” (1993) till ”Nymphomaniac”. Anjefelts recension är en indirekt tolkning av radikal feminism som ett nedtystande av kvinnor (!). Paradoxalt tar recensionen hjälp av två kända antifeministiska teoretiker – Julia Kristeva, som hävdat att feminism strider mot naturen och Giles Deleuze som påstått att feminismen är ”farlig”. Den negativa kritiken mot Lars von Trier verkar ha tonats ned en smula. The Guardians Mark Kermode – notorisk häcklare av von Trier – kan inte bestämma sig för om filmen är sexistisk eller inte och nöjer sig med att kalla den en ”svamlig antierotisk satir”.

Kameran följer Joe bakifrån när hen går mot ett sjukhus för att hälsa på sin sjuka pappa i en svart-vit scen. Seligmans voice over ger oss de öppnande raderna ur den amerikanska författaren Edgar Allen Poes klassiska novell Huset Ushers undergång (1839). Vad har Lars von Trier att göra med Edgar Allen Poe? Mycket. Poe är pionjär av den gotiska skräckberättelsen som använder sig av tvetydigheter för att skapa atmosfär, ett stilgrepp som von Trier snappat upp.

Rasistiska och sexistiska arketyper har sipprat ner in i populärkulturen (se: femme fatale) tack vare Poes berättelser, i Huset Ushers undergång vandrar en sjukligt smal, döende, ordlös – men vacker – kvinna genom ett förfallande slott. Toni Morrison har beskrivit hur Poe använder passiva, avhumaniserade svarta kroppar i sitt författarskap för att kommunicera samhällets paranoia. Nymphomaniac gör som Poe i antebellum-USA och återberättar sitt samhälles rasistiska ideologier rakt av utan att bry sig om en problematisering.

I von Triers fantasivärld finns inte plats för annat än Nicole Kidmans och Charlotte Gainsbourghs normativt smala och elfenbensvita kroppar; den mörka Andre lurar, i enlighet med Morrison, i periferin som en makaber och stämmingshöjande kuliss till den trygga vita illusionen. Den här ”radikala” filmens fantasirikedom – dess ”feminism” – sträcker sig så långt som till Hollywoodelitens flämtande läppar.

Långt från att vara nyskapande är ”Nymphomaniac” del av den västerländska heteropatriarkala traditionen – en genealogi som slingrar sig från oljemålning till film – som föredrar när kvinnor är sjuka och handlingsförlamade, eftersom handlingskraftiga kvinnor inte gynnar de djupt antifeministiska ideal som den konservativa manliga blicken återger (”jag har definitivt som avsikt för kvinnorna i mina filmer att bli yngre och yngre och naknare och naknare”, von Trier om ”Nymphomaniac”). Tänk bara på Kirsten Dunsts drunknande gestalt i planschen till Melancholia en reproduktion av John William Waterhouse kända Opheliaporträtt – den urtypiska, nedtystade kvinnliga karaktären som till slut begår självmord.

Att använda sig av Edgar Allen Poe på ett okritiskt sätt tyder på att man valt att ignorera de författare som kritiserat och problematiserat de sexistiska och rasistiska litterära och konstnärliga strömningar som Poe influerat; den vita heteropatriarkala västerländska tradition som karaktären Seligman vurmar för i filmen i sina komiska utvikningar om Fibonaccis talföljd, flugfiske och Bachs fugor.

Filmen utgår från att en kvinna har en stark sexdrift. Joe representerar den ”naturliga” kvinnliga urkraften och mannen (Seligman) representerar civilisationen, den intellektuella tankekraften. När Joe slutar njuta av ”normalt” sex är det något fel på hen, något patologiskt. Hen tvingas bort från samhället. Precis som Her i ”Antichrist” är Joe så otyglad och inkompetent på att leva att hon måste undergå terapi i en mer kapabel fadersfigurs regi.

Lars von Trier tjänar på att människor har samma höga sexdrift som Joe – von Triers produktionsbolag Zentropa säljer kvinnovänliga porrfilmer. New Statesmans Ryan Gilbey beskriver filmen som närmare pornografisk med ”en ton av klinisk kyla” som att ”bläddra genom Historien om O och hitta några sidor från Encyklopedia Brittanica som släntrat in”. Det är som om von Trier velat göra något lika elegant om sex och åtrå som Peter Greenaways ”The Pillow Book” (1996) eller Michael Hanekes ”Pianisten” (2001) men trasslat in sig i personliga vendettor och klumpiga klichéer. Indiewires Jessica Kiang sätter också den feministiska etiketten på filmen på grund av det kvinnliga ”första-person perspektivet” som ”erbjuder en oursäktande, konfrontativ” inblick in i det kvinnliga psyket. Recensionen missar att Joes ”feministiska” agens villkoras av en gubbig Fadersfigur, samt att hen är en förtäckt version av sin skapare. Alla hens filmer ger vita, straighta kvinnor tolkningsföreträde medan de suddar ut kvinnorna som befinner sig längst ner i makthierarkin – svarta kvinnor, migrant kvinnor, transkvinnor.

Den enda slags feminism jag ser är möjligtvis någon slags ironisk post-feminism – men även det är en sexists axelryckning till de som kodar titeln nymphomaniac som något pejorativt och hotfullt.

Joe överger sin man och sitt barn för en BDSM-relation med sadisten K (Jamie Bell) – hen söker sig till K efter att ha slutat känna något, fysiskt – vilket slutar i en smärtsam skada som eskalerar Joes överträdelser och avvikande beteende. Den amerikanska forskaren Margot Weiss menar i sin studie Techniques of Pleasure att vita BDSM-utövare lever i ”fantasin om en flykt från rasism utan att ge upp vithetens materiella fördelar.”

Flyktfantasier är inte bara något Joe hänger sig åt, hen agerar på dem. Ks piska fortsätter slå mot de öppna, blödande såren på Joes kropp och man påminns som tittare av en snarlik scen i en mycket annorlunda film – den där den förslavade svarta kvinnan Patsey oavbrutet piskas av sin ägare Epps i ”12 Years a Slave”. Två kvinnors liv som utgörs av samma handlingar, men med diametralt motsatta villkor och konsekvenser. Den svarta kvinnan är egendomen som torteras av det redskap som framkallar lust hos den vita medelklasskvinnan. BDSM kan fungera antirasistiskt och feministiskt som i ”Nattportiern” (1974), men här funkar det inte riktigt.

Det sadomasochistiska kapitlet med K tolkas till fördel ihop med scenerna där Joe raggar upp två svarta bröder från ett onämnt Afrikanskt land utanför sin port med hjälp av en tolk (…). Sexet blir aldrig riktigt av på grund av de två männens tjafsande på det oöversatta afrikanska språket. ”Man måste nämna saker vid sitt rätta namn”, replikerar Joe när Seligman protesterar mot henoms användande av n-ordet. Joe beskriver hur sex med de svarta männen representerar ”en värld långt bortifrån” som hen tvingas utforska men att hen vanligtvis inte attraheras av svarta. Lars von Triers självbiografi blir till en avhumaniserande karikatyr av svarthet, liksom när de befriade afro-amerikanerna väljer att återvända (!) till slaveriet i ”Manderlay” (2005). Svarta män porträtteras som så långt från det vita defaultläget för Joes sexuella preferenser att de kläs av alla humana attribut tills de reducerats till lite mer än skrikande djur.

Vad för inverkan har rasism på de som förevigar den, frågar sig Toni Morrison, och hur kodas mötet med den svarta människan i berättelser? SvD:s Karoline Eriksson påpekar att scenen om de svarta männen saknar ”existensberättigande” annat än som tom ”främlingsfientlig” provokation. Scenen antyder att von Trier har mycket att säga om svarta människor men att hen på grund av sin fåfänga intar en nonchalant attityd (”jag sympatiserar lite med Hitler”) som framkommer i filmen med skämtsamma antydningar som söker skönmåla rasism samtidigt som rasism vidmakthålls. Det är en provocerande och tankeväckande film – knappast på grund av sexet eller antikristendomen – utan på grund av att svarta karaktärer och rasism används som rekvisita för att upprätthålla centraliseringen av Joes och Seligmans vithet.

Trots en naggande ojämnhet är Nymphomaniac stundtals vacker och berättar uppriktigt om livets hårda villkor genom att skildra de plågsamma effekterna av Joes sexmissbruk med en känslomässig öppenhet som griper tag. TT:s Miranda Sigander liknar den träffsäkert med ”ett öväntat och inte så lyckat one night stand”. Det är särskilt scenerna med de brännande intima kärleksmötena mellan Jerome och Joe och Joes vakande över sin Pappas sjuksäng som är berörande. De som längtar för starkt och känner för mycket vinner i längden.

Det är fel att klassificera Lars von Trier som något annat än en ohistorisk och antifeministisk superkapitalist som skapar snygga berättelser.