Det bubblar och organiseras mer än på länge – både feministiskt och antirasistiskt (vilket allt oftare smälter samman till en kamp). Det pratas om den feministiska våren, eller den feministiska vågen. Fi slår medlemsrekord, valsiffror pekar uppåt och feminister har skapat egna 1 maj-tåg med tusentals demonstranter. I partiledardebatten förra veckan såg sig producenterna tvungna att peta in 3 minuter om jämställdhet. Men det händer också något mer, bortom demonstrationer, organisering och val. Flatorna flyttar just nu fram positionerna i bok och finmedia.

I förra veckan när jag slog på radions P1 hade en programledare fullt sjå att hantera glada, sexuella och livsbejakande flator. De var i studion för att prata om SVT Flows nya serie Flatorna – en serie om just sex flators liv i Sommarstockholm. Det var så tydligt att programledaren inte riktigt visste hur han skulle hantera denna självklara energi och han förstod nog mitt i det hela att det här var något annat – nu behövdes nya journalistfrågor. När gästerna lämnat P1-studion, och programledarkollegan ringer upp på länk, erkänner han i studion att han är lite tagen. Och lite vimmelkantig skulle jag nog säga.

Revolutionerande inställning

Samma sak händer i morgonsoffan några dagar senare angående den nya serien. Flatorna är glada, självsäkra och pirriga på samma gång. Ingen pratar om problem, homofobi, diskriminering eller om en festival och varför den behövs. Programledarna ser lite förvirrade ut men försöker ”rädda” situationen genom att återkomma till varför serien egentligen behövs. Rebecka Tudor, en av gästerna, talar om representation i media, om hur olika människor och berättelser måste få ta plats. Men så gnistrar det till i ögonen och hon säger att ”Sen tror jag också så här va att människor mår bra av att få lite flator i sitt liv”.

Här har vi den revolutionerande approachen som i en liten ask! Folk gillar att vara flator, det är härligt, och dessutom kan heterosar behöva flator! Borta är ”ni måste sluta vara dumma mot oss” och borta är ”vi är precis som er – bara att vi gillar samma kön”. Nu gäller: ”Vi lever goda liv och ni behöver oss!”. Alla problem är såklart inte borta för alltid. Vi kommer tyvärr att behöva fortsätta prata heteronorm, homofobi och rättigheter. Men inte alltid, inte just nu. Nu får istället den radikala kaxigheten plats. Dessutom tar alltså mer än en öppen flata plats i radio- och tv-program. Det är ett stort kliv in i mediepatriarkatet som vanligtvis domineras av män.

Grönare på andra sidan

Glada, och säkra lesbianer mötte oss också i ABF-huset på Feministiskt forum förra helgen i Stockholm. Tio minuter innan seminariet började var salen redan fylld till bristningsgränsen. Vi var där för att lyssna på Mian Lodalens och Matilda Tudors första framträdande om Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Efter alla år de fått höra heterokvinnors gnäll om sina män, och djupa önskningar om att de så mycket hellre skulle vilja vara lesbiska, har de nu gjort en självhjälpsbok för den som vill bli omvänd. Att leva med män dränerar kvinnor på energi, hälsa, tid och orgasmer. Det är bara att titta på forskning om hushållsarbete, våld, stressnivåer och sexliv. De påpekar att kvinnor har lätt att komma (klitoris är tre gånger känsligare än ammans ollon) men inte med män. Att leva lesbiskt är bättre – gräset är grönare på andra sidan.

Ännu en gång smälter homokamp och feministkamp samman. Denna gång paketeras det i en läcker bok som riktar sig till allmänheten och två flator som humoristiskt använder sig av den religiösa bota-homo-rörelsens ord som väckelse och omprogrammering. Och det här, menar jag, är 3.0 i homokampen. Först var det ”gay” som gällde – vi homosar är precis som ni, inte ett dugg farliga och vi kommer absolut inte att förföra ungdomen. Sedan blev det homokamp 2.0 – vi är queer, vi är perversa och vi vill inte vara som ni och vi ska ha våra mänskliga rättigheter ändå! Nu är det lesbisk feministkamp 3.0 som gäller: Vi är inte som ni, ni har det ohälsosamt dåligt, vi har det bättre, ni borde bli som oss, vi kan förföra er!

De religiösa liknelserna flödar i rummet och Mian Lodalen nämner en kritisk text om boken som har rubriken ”Sodomsamhället är här”. Hon säger uppsluppet till publiken att ”Låt sodom komma!”