Rivaliserande milisgrupper, som tog över den störtade Gaddafi-regimens vapendepåer under revolutionen 2011 och Nato-bombningarna, har vägrat överlämna sina vapen. Striderna mellan olika politiska, etniska och religiösa fraktioner i Libyen generaliseras huvudsakligen som kampen mellan regeringstrogna sekulära styrkor kontra islamistmiliser från bland annat staden Misrata. Den 13 juli bröt våldsamma strider ut på Tripolis internationella flygplats. Misrata-milisen förenar olika beväpnade styrkor varav de flesta islamister under paraplynamnet Libyens Gryning. Den 1 september tog Misrata-milisen kontroll över huvudstaden Tripoli. Libyen Gryning intensifierade striderna mot landets internationellt erkända, nyvalda parlament i juni. Gruppen har inrättat ett eget parlament och en egen regering i staden Benghazi, men regerar nu även över Tripoli.
– Inbördeskriget i Tripoli startade i juli. Det har varit rena krig som pågått i staden. Än i dag i september har de flesta av stadens invånare inte någon klar uppfattning om vad dessa gatustrider, inte sällan med tunga vapen, egentligen handlar om. Det är ofta oklart vilka som krigar mot vilka och vad deras krav och agenda är. Vad vi vet är att det handlar om kampen över den politiska makten och oljeinkomsterna, sade Hajer Sharief från Tripoli den 10 september. Hon är 22 år, kvinnorättsaktivist och studerande.
– De grupper som har tagit över Tripoli efter strider på gatorna vill hindra det nya parlamentet från att tillträda i hela landet. Så det som pågår i Libyen är en politisk väpnad konflikt om makten över landet. Milisgrupper som var med i revolutionen 2011 krigar nu mot varandra, det är så folk uppfattar det som pågår.
Hur ser kvinnors vardag ut under dessa omständigheter?
– Jag har inte lämnat min bostad sedan den 13 juli tills i dag när jag pratar med er. Universitetet har varit stängt så jag var inte tvungen att ge mig ut. Sådant är livet för de flesta kvinnor i Tripoli..., hann Hajer Sharief säga innan telefonsamtalet avbröts helt för dagen.
Handlar inte bara om Libyen
Senare den 11 september när telefonlinjen åter fungerade berättade Hajer Sharief att striderna på gatorna avtagit något.
– I dag, efter ett par dagars avbrott i beskjutningarna, börjar folk att lämna sina bostäder, män börjar gå till jobbet, men det är fortfarande otryggt för kvinnorna med miliserna i staden. Vi kvinnorättsaktivister är särskilt försiktiga sedan Salwa Abuguagie, känd kvinnorättsaktivist i Benghazi, mördades. Många hus i Tripoli befinner sig i ruiner, vårt hus är oskadat. Även om jag inte har lämnat bostaden sedan början av juli men jag är ändå glad att vårt hus och mina anhöriga är oskadda. Jag vet inte om jag vill gå ut ens nu, när det ser ut att vara lugnare.
Vad tycker du att omvärlden ska göra just nu?
– Nu har det gått tre år och situationen har bara förvärrats. Om det gick att försona milisgrupperna med varandra, skulle det ha skett vid det här laget. Det som pågår handlar inte enbart om Libyen, vi har ett större problem med extremismen i Mellanöstern. Problemet är att det internationella samfundet har en totalt felaktig uppfattning av läget. Västvärlden stämplar den vanliga muslimen som den "liberala" kontra resten som är extremister. Detta visar att det inte är bara terroristgruppen IS som utnyttjar religionen för sina politiska mål. Vad jag menar är att i ett muslimskt land som Libyen med redan konservativa islamiska lagar, dyker det upp politiska krafter som kallar sig "islamiska" och de erkänns internationellt och får stöd. Men vi är ju redan islamiska! Vad dessa grupper och partier menar med islamiseringen av ett redan islamiskt land är att de vill omvandla länderna i regionen till Saudiarabien eller Afghanistan. Varför skulle man annars ens ha ett islamiskt parti i ett muslimskt land!? Men vi som säger detta och reagerar, kallar västvärlden för "liberaler"! Inte muslimer!
Hajer Sharief berättar att kvinnoorganisationer, liksom andra sociala rörelser, har varit tvungna att avbryta sina aktiviteter på grund av krigsläget, hoten och de väpnade oroligheterna. Många av kvinnorättsaktivisterna har lämnat Tripoli eftersom deras bostäder låg mitt i konfliktområden, berättar Sharief innan samtalet återigen avbryts.
Ett par dagar senare i ett nytt telefonsamtal beskriver Hajer Sharief vilken framtid hon ser för sitt land Libyen.
– För ett år sen skulle jag ha målat en ljus framtid, ett Libyen som skulle blomstra och konkurrera med Dubai. Men nu är verkligheten en annan. Jag kan tänka mig två scenarier. För det första ett Libyen som ett bra land med ärligt stöd från det internationella samfundet för att bli av med terrorister och beväpnade miliser, för att bygga upp ett nationellt försvar som är lojalt med Libyen och dess folk. Ett försvar som kan säkra freden för att vi ska kunna bygga upp vårt land. Det andra scenariot är att Libyen inte kan få fred under lång tid framöver, huvudstaden förblir belägrad av grupper som vi inte ens känner igen och vet vilka dem är.
– Som en libysk medborgare måste jag säga att jag inte vet vilka dessa unga beväpnade män på våra gator är, varifrån de kommer för att strida på våra gator.
Den 16 september uppmanade FN Support Mission in Libya (UNMSIL) alla stridande grupper att anstränga sig en sista gång för att rädda Libyen från totalt sönderfall. Chefen för organisationen UNMSIL, Bernardino Leon, rapporterar till FN att han har talat med samtliga rivaliserande ledare och är optimistisk om att de kan åstadkomma en politisk överenskommelse. Detta medan utrikesministrar från 16 närstående länder samlades i Madrid den 17 september för att samtala om Libyens framtid, rapporterade Libya Herald. Under tiden har striderna i Libyens städer fortsatt och islamistiska miliser fått kontroll även över flygplatsen i Benghazi. Den 18 september skriver Al-Jazeera att Madrid-mötet enhälligt avvisade militär invasion som en lösning på Libyens kris.
Den 17 september presenterades även ett nytt kabinett för det officiella parlamentet som nu håller hus i staden Tobruk i östra Libyen i flykt undan beväpnade islamister och dess allierade miliser som tagit över Tripoli och Benghazi. Enligt Ahram online hade Farid al-Allagui nämnts som en kvinna redo att ta över utrikesministeriet. Torsdagen den 18 september avvisades regeringsförslaget av parlamentet i Tobruk enligt Reuter.
