Det har snart gått ett halvt år sedan nazister medlemmar i Svenskarnas parti (SVP) misshandlade och knivskar flera personer på öppen gata mitt i Malmö. En av dem skadades så svårt att personen nyligen lämnat sjukhus. Nazisterna från SVP ärrade dem och de ärrade Malmö. 
I lördags, den 23 augusti, var nazisterna tillbaka. De skulle hålla ett torgmöte på ett torg på Limhamn, i utkanten av Malmö.

Nazisterna som nästan mördade våra vänner får tillstånd att hålla möte i vår stad. På våra torg. 


Vi var många som protesterade. Det går inte att tolerera att nazister får tala ostört.
På förmiddagen möttes vi upp i Pildammsparken och tågade ut till Limhamn. Vi skrek slagord. Vi var arga. Vi är arga. 
När vi kom fram till Limhamns torg satte sig de flesta på gräsmattan och fikade. Polisen hade spärrat av en stor del av torget. En vägg av containrar och sedan kravallstaket och mängder av utpositionerade poliser. Där satt vi och väntade. Väntade på att få tala om för nazisterna att de aldrig är välkomna i vår stad. 


Folk sitter och fikar framför polisens avspärrningar i väntan på att få demonstrera mot nazisterna i SVP, som getts polisens tillstånd att hålla torgtal.



Så hände det. Ett par-tre kravallbussar körde in bakom oss med sirenerna påslagna. Många vände sig om, bort från polisens avspärrning. Jag läser i efterhand att en person blev påkörd av en polisbil.


Nazisterna finns sedan helt plötsligt på plats innanför polisens avspärrning. I vita SvP-jackor står de där, med sitt podie, flaggor och högtalaranläggning. Polisen står runt omkring och skyddar dem. 
Jag och mina vänner skriker: ”Hela Malmö hatar nazister”. Ingen ska får höra vad nazisterna har för sjuka saker att säga.

Några börjar sparka i kravallstaketet.

Då rider ett tiotal poliser in, mitt bland oss. De rider i en cirkel och motar oss bakåt. De slår med sina ridspön mot demonstranterna. De piskar oss. Vi går längre och längre bak, hand i hand. Poliserna rider i en större och större cirkel. Människor motas ut i gatan.
Folk är arga. Jag är arg. De som försökt mörda våra vänner för bara ett halvår sedan står framför oss och får sprida sin propaganda. Smaka på det igen, nazister får tillstånd att sprida sin propaganda. Nazister.

Du har sett det på bilder och videoklipp, det som händer sen. Hur poliser rider upp och ner längs gatan. Över människor. Kör över en människa med en bil.

Du har kunnat läsa hur polisen försvarar sin insatts, hur Beatrice Ask backar upp polisen.

Du har kunnat läsa polisens lögner, som serveras som sanningar. Om ammoniak, gatsten och att vi skulle blockerat vägen för ambulanserna.

Du måste tro på oss som var där.

Jag har varit på många demonstrationer. Innan i lördags hade jag tänkt tanken att det skulle kunna bli våldsamt. Men jag skulle i mina vildaste fantasier aldrig föreställa mig att det skulle bli som det blev. Det kan vara svårt att greppa, även för någon som var där på platsen.

För dig som inte var där tänker jag att det är ännu svårare. 


Jag ber dig därför lyssna på oss som var där. Vi som inte vill ge nazisterna en meter. Som blev attackerade av polisen. Tro på våra berättelser. Förstå att polisen inte talar sanning. Hur otryggt, osäkert och obehagligt det än kan kännas att komma till den insikten.

När nazisterna är klara med sitt eskorterar polisen iväg dem. Tryggt och säkert.
Vi bestämmer oss för att gå hem. På gatan precis bredvid torget är det massor av blod. Flera personer är allvarligt skadade.
Asfalten är röd.

Vi fortsätter gå, gå över blodet på gatorna. Vi ska gå hem. Det är tjockt med folk. Många är arga. Arga på polisen som skyddar nazister och skadar oss.

Plötsligt börjar folk skrika. Jag ser poliser motar slag med vita batonger mot folkmassan. Vi måste springa. Upp på en sidogata. Vi springer. Polisen slutar slå. Och där står vi. Ingen vågar ta sig ut på gatan igen, på gatan där polisen motar slag med batong. Vi kan inte gå hem. Polisen står i vägen.

Folk börjar berätta vad de har sett. Många är chockade. Jag hör så sjuka saker. Det handlar om blod, det handlar om våld.

Läser på olika lokaltidningars liverapportering om vad som händer där jag står. Vi beskrivs som en ”hård massa”. Vi är inte en hård massa. Vi är människor, många olika människor, som är arga, som är ledsna, för att nazister får uttrycka vad de vill på våra gator och torg.

Vi är kompisgäng, barnfamiljer, tanter med nyckelknippor, fotbollssupportrar, präster.