I en sak är vi överens, jag och Gerda och Åsa Christenson. Feminismens mål är att avskaffa både könsnormerna och könsmaktstrukturen. Och idén om kön som en betydelsebärande faktor när det gäller vilka villkor människor lever under. Sedan vill jag gärna lägga till att målet också är lika möjligheter och rättigheter för alla, oavsett kön. För som jämlikhetskonsult och socialdemokratisk feminist vill jag gärna fokusera på de konkreta reformerna, de som leder till konkreta förbättringar för kvinnor och alla med feminina identiteter och uttryck.

Men sen verkar våra åsikter gå rätt mycket isär. Jag uppfattar exempelvis inte alls Gerdas och Åsas båda debattartiklar som några försök till konstruktiv diskussion. Tvärtom, jag ser dem som tydliga påhopp på både transfeminister, transrörelsen och mig som person. Konstruktiva diskussioner inleder man inte med offentliga debattartiklar med personangrepp. Inte heller följer man upp dem med att slentrianmässigt och i nedvärderande syfte tillskriva den andre parten politiska idéer han inte står för.

Jag står nämligen inte för något ”liberalistiskt valfrihetstänkande”. För det är inte liberalistiskt valfrihetstänkande när man synliggör att samhället innehåller olika grupper som förtrycks på olika sätt. Tvärtom, ett socialistiskt sammanhang där man säger att nu ska vi sluta tala om arbetarklassens förtryck och istället bara tala om vår vision om ett klasslöst samhälle, det är nog svårt att tänka sig. För att kunna motverka förtryck måste man se det. Och för att se det måste man också klara av att tala om och synliggöra alla de olika grupper som förtrycks.

Och, med all respekt Gerda och Åsa Christenson, men ni tycks blinda för era egna privilegier. Allt förtryck drabbar faktiskt inte alla kvinnor. Det kvinnoförtryck som synliggörs på twitterkontot @SvartKvinna, det drabbar inte vita kvinnor. Heterosexuella kvinnor har haft tillgång till insemination och adoption sedan decennier, för homosexuella kvinnor är det fortfarande en nyvunnen rättighet. Inga kristna, sekulära och icke-romska kvinnor råkar ut för det hat som drabbar slöjbärande muslimska kvinnor och romska kvinnor på grund av deras kläder.

Och ciskvinnor drabbas inte av att få sin grundläggande identitet som kvinnor ifrågasatta, på det sätt transkvinnor och transfeminina drabbas. Många lever med det dagligen, dygnets alla timmar. Det cisnormativa ifrågasättandet genomsyrar hela samhället, och det drabbar bara transpersoner. Det är bara transpersoner som ständigt felkönas, ständigt kränks på det sättet. Det är inte heller ciskvinnor som tvångssteriliserats, utan bara transkvinnor/transfeminina. Och så vidare.

Klarar man inte av att se att man som vit, icke slöjbärande, heterosexuell, ciskvinna har enorma privilegier har man nog inte helt förstått och känt in ordentligt vad intersektionell feminism innebär. Intersektionalitet bör givetvis inte bara handla om att ”stapla och väga förtryck”, man måste se hur allt samverkar. Men att helt enkelt blunda för att det så att säga faktiskt finns grader i helvetet, det är i bästa fall ignorant. Och i värsta fall handlar det just om det Gerda och Åsa hävdar att de inte sysslar med, att kapa åt sig ”den sanna feminismen” och hävda att den huvudsakligen ska handla om just vita, icke slöjbärande, heterosexuella, ciskvinnor. Det är inte feminismens framtid, utan dess undergång. Problemen, målen och terminologin får aldrig formuleras enbart av de i den utsatta gruppen som sitter på flest privilegier, det är helt enkelt inte okej.