Om jag hade fått en tia varje gång någon påstått att “festivalerna bokar bara det folk vill se” i diskussioner om jämställda festivalscener skulle jag vara förmögen i dag. Fredagen den 15 augusti fick jag till slut uppleva en festival som – utan ett ord – grusar sönder den myten. Jag är på festivalen Musikens Makt i Luleå.

Bland artisterna för helgens festival finns Jenny Wilson, Anna Ternheim, Say Lou Lou, Nicole Sabouné, Cleo &; Kristin Amparo, Tiger Bell och Beyond Pink. Samtliga akter på lineupen är antingen kvinnliga soloartister, eller domineras av personer som inte är män. Mitt besök begränsas till fredagkvällen, varför några av de nämnda akterna inte recenseras.

Före invigningen vandrar jag genom entrén över ett naturskönt festivalområde som tar stopp vid en fin strand, där en av scenerna fått en storslagen placering. Här finns alla de klassiska festivalattributen: matstånden, en hoppborg, Djurens Rätts tält, lite graffiti och en rad med bajamajor.

Ingenstans hittar jag något officiellt uttalande om den statistiskt sett omvända könsfördelningen. Inte på hemsidan, och inte i något program. För att fördriva tiden småpratar jag med några av entrévärdarna, och frågar dem om de vet något om hur arrangörerna motiverar könsfördelningen bland artisterna? De tittar frågande på mig, sedan på varandra, ger mig en uppsyn som påminner om fågelholkar och slår ut med händerna. Därmed ger de mig exakt det svar jag hade hoppats på. Att det kunde vara så enkelt! Den trojanska hästen som feministisk strategi ska uppenbarligen inte underskattas, för när besökarna börjar strömma till området ser de ut som vilka genomsnittliga festivalbesökare som helst.

Somliga äldre än genomsnittet, somliga yngre, vilket troligtvis hänger samman med att arrangemanget är drogfritt. Festivaler som domineras av ickemän på scen dras ofta med problemet att de antas vända sig till en kvinnlig målgrupp, i motsats till de genomsnittliga festivalerna med omkring 75% män på scen, vilka anses rikta sig till alla. Musikens Makt slipper drabbas av detta, genom att låta akterna tala för sig själva. När jag springer på Mattias Alkberg, bokare av artisterna som uppträder på scenen “Potatiskällaren”, så bekräftar han att festivalen medvetet inte gjort någon sak av sitt val utan bara kört på med sin vision.

Könsförrädare

Invigningen av festivalen följs av Luleåbördiga Könsförrädare på den största scenen. Vokalisterna Janinne och Alina besitter båda starka röstresurser, och de är modiga nog att ta i och använda dem på ett sätt som tillåter skarvar. Detta ovanpå en egensinnig och skramlig, rockig pop i midtempo. Det är en svår uppgift att som första band ut fylla upp festivalens största scen, och ljudet gör dem inte rättvisa. Feministiska kaxigheter framförda av ett band i tjugoårsåldern är dock en ingrediens som kan fylla de flesta tomrum.

Ida Redig

Just som solen börjar gå ner äntrar Ida Redig strandscenen och släpper lös ett set med tidlös discopop. Somliga låtar dryper av åttiotal, vilket jag gillar. Det är svårt att helt komma in i den partystämning som musiken uppmanar till, då konserten framförs med en frånvaro av show. Ljuset är statiskt, och lite rök mot kvällshimlen i kombination med mer färgstark scenklädsel hade inte skadat. Det gör tydligen inte så mycket för det bestående intrycket, för när jag lämnar konserten bär jag med mig refrängen till min personliga favoritlåt I’m in trouble som ett klister i huvudet för resten av kvällen.

Jasmine Kara

Hon bär på själva definitionen av en “stor” röst. Hon har jämförts med Aretha Franklin, och en mer smickrande referens är svårfunnen för en ung artist som blandar 60-talsblues med modern R&B. Jasmine Kara fångar kvällens hittills största publik, och en spaning ut över ett massa bestående av ett tvärsnitt av befolkningen säger mig att detta tilltalar många. Det är nu inte så konstigt; Musiken väver samman flera decennier av blues och dess senare tillkomna subgenrers, och jag ser en artist som är väldigt klar med sitt uttryck och dess förpackning.

NEJ

Det finns få saker jag är så svag för som krautrock, eller Peter Hook-inspirerade basgångar. Eller överhuvudtaget när elbas som instrument får ta mer plats än det borde. När NEJ radar upp sina tre medlemmar och sättningen trummor, två basar och sång på aggressivt mässande finska så sprängs min coolhetsmätare. Jag lämnar konserten smått golvad och har svårt att förstå hur något ska kunna toppa detta, ikväll eller någon annan gång.

Say Lou Lou

Jag såg dem senast på Trästockfestivalens största scen, i midnattssolens imitation av dagsljus. Då tyckte jag inte alls att de lyckades fylla upp den, och minns att jag funderade en smula över vilken scen och inramning som skulle göra dem rättvisa. Svaret är självklart att systrarna Kilbey ska spela på en scen placerad på en strand, med en mörk och molnfri natthimmel i bakgrunden. Deras pop är både sval och bombastisk samtidigt, men inte ämnad för arenor. När textraden “it feels better in the dark” når mig så nickar jag och instämmer.

Jenny Nilsson & Demonerna

Kvällens enda band från min hemstad, Umeå, spelar driven rock med punkinfluenser, melankolisk sådan med frustration och svärta i texterna. Influenserna från nedlagda Masshysteri är tydliga, men Jenny bygger något nytt och eget. När tempot dras ner träder sången fram tydligare, och jag imponeras av hennes vemodiga känsla och förmåga att berätta så det berör. Jag kommer att tänka på hur tröttsamt det började bli när jag läste den sjuttioelfte recensionen som beskrev hur hårt Josephine Forsman slog på trummorna i Sahara Hotnights. Nu kan jag bara inte låta bli att berätta att hon har fått en arvtagare i Lisa Carlsson. Hennes brutala slakt av virveltrumman ligger som skarpa pistolskott i ljudbilden hela setet igenom.

Jenny Wilson

Hon ser så glad ut däruppe på Galärscenen, mitt i natten och med något tusental huvuden i strålkastarljuset framför sig. Det har varit de unga förmågornas kväll, och Jenny Wilson visar förståeligt nog på en självsäkerhet jag inte skådat tidigare under festivalen. När en svensk artist kan blicka ut över sin svensktalande publik, mässa på engelska och övetyga utan att det blir det minsta lilla styltigt så kan det ge en fingervisning av vad som medföljer decennier av artistskap. Jenny Wilson är inte en artist jag ser som en självklar headline på en festival som denna, men jag har sett henne axla rollen perfekt flera gånger nu. Svänget uppnår en helt ruggig nivå under The future, och jag lämnar Musikens Makt för denna gång med ett skönt gung i kroppen.