Man startar inte en diskussion med att spotta någon i ansiktet, utan att diskussionen blir lite högljudd. Utifrån Christenson och Christensons respons förstår jag att de fortfarande inte insett hur kränkande deras text var. Anledningen till att det inte blev någon ordentlig diskussion är för att texten inte innehöll ett uns respekt för transfeministiskt tänkande eller transpersoner.
Nu kallar Christenson och Christenson mina, Ramnehills och Romsons repliker för ”kommentarfältsliknande påhopp”, som för att föra tankarna till sverigedemokrater på expressen.se. Jag vet inte vad man vill åstadkomma med sådana associationer, men jag tror det är vad som på engelska kallas tone-policing. Man avfärdar kritiker för att de är för arga, när de protesterar mot uppenbara angrepp.
Jag har redan gått i fällan, jag är redan arg. Men jag ska försöka hålla mig till saken. Däremot kommer jag inte ta diskussionen om analysen av kön. Inte på de här premisserna.
Författarna har fortfarande inte svarat på varför just cis skulle dölja könsmaktsordningen mer än andra begrepp. Istället väljer de i sin senaste replik att prata om vikten av att se flera maktstrukturer samtidigt – något både jag, Romson och Ramnehill påpekade i våra svar på deras första text.
Christenson och Christenson fortsätter att sammankoppla transfrågor med begrepp som liberalism, individualism och valfrihet. Som jag skrev i mitt svar på deras första artikel innebär denna anklagelse en rangordning där förtrycket mot transpersoner inte kan ges samma vikt som vad de kallar strukturella, konkreta förtryck. Det hjälper inte att författarna nu upprepar att de inte alls ”ifrågasatt transförtrycket”, när skillnaden mellan ”upplevelser” och ”struktur” upprepades flera gånger i den första texten. Det är svårt att läsa texten som ett försök att diskutera analys, när det relativt tydliga budskapet är att feminismens klassiska ”det personliga är politiskt” har kastats överbord – för en del av oss.
Christenson och Christenson skriver: ”Istället vill vi ta fasta på det som skulle kunna bli en konstruktiv diskussion: vill vi behålla de gamla kategoriseringarna som kön, klass, etnicitet, funktionalitet, och nöja oss med att ge individen rätt att själv välja sin identitet bland dem? Eller vill vi tänka nytt, och våga skapa ett samhälle där kategoriserandet inte finns kvar?”
Frågan är knappast konstruktiv, den är förvirrande och fel ställd. Ingen ber om vård för att ändra sin klasstillhörighet.
Om vi vill rädda liv – i dag – kan vi inte förneka folks upplevelse av kön, lika lite som vi kan förneka hur folk påverkas av andra tillskrivna eller självupplevda identiteter, när vi försöker komma tillrätta med strukturella orättvisor. Det oändliga antalet kön som Ramnehill nämner är redan levd verklighet. Frånvaron av kategorier är det inte.
Självklart förs redan en inomfeministisk diskussion om förståelsen av kön, kanske bara inte i alla kretsar som kallar sig feministiska. Ett ärligt försök att delta i detta samtal börjar naturligtvis med att man läser på, och utgår från en grundläggande respekt för människors erfarenheter. Men Christenson och Christenson skriver att de ”diskuterar feminism; alltså ur ett feministiskt perspektiv, om feministisk analys”, och att transrörelsen har rätt att skapa sin egen analys och sin egen kamp. Jag förstår det som en önskan att få vara ifred med sina vantolkningar av cisbegreppet, medan de pratar över huvudet på transfeminister. Därför ber jag ödmjukt någon godkänd feminist ta över den här diskussionen från och med nu, så kan vi transpersoner pusta ut en stund.
