Min barndoms hjältinnor var skurkinnor. Catwoman, drottning Grimhilde, den onda Häxan från Väst – självständiga, makabra kvinnor med perfekt stilkänsla. Coolast av dem alla var Maleficent, vars egen eponyma film med Angelina Jolie i titelrollen här recenseras. På svenska har Maleficent undertiteln Den onda fén för att publiken ska förstå vem den handlar om. Hon fråntogs ju sitt eleganta namn i svenskdubbningen av Törnrosa.

I sann sagoanda inleds filmen med en berättarrösts berättande om två grannländer, människornas patriarkaliska kungarike och skogsväsendenas anarkistiska Hedland. Tolvåriga Maleficent (Isobelle Molloy) flyger fram genom genomharmoniska Hedlandet och hälsar glatt på alver och troll. Trots att hon har massiva demonhorn och storslagna korpvingar likt dödsängeln gör denna kvillrande féflicka inte skäl för ett namn som betyder ”fördärvlig”.

Tycke uppstår mellan hjältinnan och den mediokre människopojken Stefan (Michael Higgins). På Maleficents 16-årsdag ger han henne ”den sanna kärlekens kyss”. Med detta gjort försvinner Stefan hux flux ur hennes liv. Några år senare har vuxna Maleficent (Jolie) blivit Hedlandets djupekologiska defensatrix, som svävar över molnen och spejar efter yttre hot. Hotet kommer i form av människornas misogyna gubbslem till kung (Kenneth Cranham) och hans bepansrade armé. Vuxne Stefan (Sharlto Copley) har tipsat om att feer är allergiska mot järn.

Som den senmedeltida patriark han är vill kungen underkuva och utsuga det oförstörda Hedlandet. Maleficent utspelas under en historisk epok då föreställningen om naturen som ett passivt femininum tog fäste och rättfärdigade ekologiskt utarmande gruvdrift. Moder Jord betraktades som en vild, sensuell kvinna att tygla och civilisera. Häxjaktsmanualen Malleus maleficarum satte folkmord av otämjda kvinnor i system. Dualismen mellan natur och kultur är en nyckelfaktor i den västerländska civilisationens frammarsch på miljöns och kvinnokönets bekostnad.

På sin dödsbädd kungör kungen att den som dödar den bevingade älvan ska få hans kungarike och hans dotters hand. Den ärelystne Stefan drogar Maleficent och ”kastrerar” henne genom att stympa av hennes vingar. Hell hath no fury like that of a goth girl scorned. Maleficents djupa sorg och bitterhet över övergreppet lägger ett djupt mörker över hela hennes domän. En ringmur av törnesnår växer upp kring Hedlandet. Parallellt visar Stefan upp de avhuggna vingarna vid hovet och kröns till ny enväldeshärskare.

När kung Stefans bebisdotter flera år senare ska döpas gör hans ex en storartad entré på festen. Scenen är densamma som i Törnrosa. Maleficent har nu övergått till den yttre apparition som baserades på den finsk-amerikanska skräckfilmsvärdinnan Vampira, ”the girl who put the hex in sex appeal”. För att bestraffa mannen som krossade hennes hjärta förbannar florafén prinsessbebisen till att på sin 16-årsdag sticka fingret på en spinnrocks slända och falla i en evig sömn, varur endast ”den sanna kärlekens kyss” kan väcka henne.

Kung Stefan låtar bränna alla spinnrockar på bål och gör därmed rikets spinnerskor arbetslösa. Detta i en tid då spånad var ett av ytterst få tänkbara levebröd för de ogifta kvinnor som inte behärskade magi. Tre femtekolonnarfeer visar sin underdånighet inför människopatriarkatet genom att omhänderta prinsessan Aurora/Törnrosa och förflytta henne till ett skogstorp. Föga anar de att Maleficent och hennes korp Diaval hela tiden övervakar dem.

Fast besluten att avsky sitt förbannelseoffer kallar Maleficent Aurora för ”Odjuret”. Men den knubbiga lilla fjunskallen väcker sin banefés slumrande modersinstinkt. Auroras vårdarinnor är fullkomligt inkompetenta. När de försöker mata bebisen med hela morötter smyger Diaval till henne mjölk. När tvååriga Aurora tultar ut för ett stup trollar Maleficent fram en livräddande gren. Ironiskt nog har Törnrosa en mycket större och aktivare roll här än i sin eponyma film. 15-åriga Aurora (Elle Fanning) börjar kalla Maleficent för ”gudmor” och ber att få flytta hem till henne i Hedlandet. ”Gudmor” önskar att hon kunde häva förbannelsen.

Vissa dramaturgiska brister till trots är Maleficent ett kolossalt medryckande epos. Manuset är författat av Linda Woolverton (Alice i Underlandet). Produktionsdesignern Robert Stromberg (Avatar) gör här sin regidebut. Angelina Jolies Maleficent är allt Malleus maleficarum varnar för; vild skog, otämjd djuriskhet, sensualitet och kvinnlig visdom. Maleficent är i mångt och mycket en magnifik malediktion.