För ett år sedan kämpade en grupp kvinnor ute på semesterhemmet Visborgs minne i Nacka för att de skulle släppas in i stiftelsens styrelse. Enligt stadgarna hade de rätt till en eller två platser, men i många år hade de inte varit välkomna in i styrelserummet. Ett år senare är de inte ens välkomna på semesterhemmet. Det är inte svårt att se sambandet. Men hur ska kvinnorna kunna nå fram när ingen finns som bryr sig om vad stiftelsen gör? De startar en protest. Man ignorerar dem, talar till dem som om deras protester handlar om att de har svårt att fatta.

Det är hundra år sedan bryggeriarbeterskan Anna Johansson Visborg stod på barrikaderna och kämpade för ett bättre Stockholm för arbetarkvinnorna. Bättre arbetsförhållande, lika lön för lika arbete, bra och billiga bostäder och sjukvård för alla. Hon kallades ibland av sina motståndare för manhaftig och aggressiv och andra inte smickrande omdömen. Hon var en kvinna som upprörde i sin kamp för det hon tyckte var rätt, att kämpa för kvinnors rättigheter till lika lön och bättre liv.

När hon tillsammans med sina fackligt aktiva arbetarsystrar tog sig an arbetet med att bygga upp ett eget semesterhem blev grannarna så oroliga att de ringde Naturvårdsverket som fick göra en inspektion på området. Inspektören kom tillbaka och kunde meddela att det inte var någon fara, kvinnorna byggde med stor omsorg om naturen.



På liknande sätt resonerade stiftelsens styrelse när kvinnorna hävdade sin rätt till styrelseplatser. Man sa de inte skulle klara jobbet, det var svårt, mycket komplicerat, och dessutom måste de hålla sekretess; man målade upp riskabla scenarier och hur svårt allt skulle bli. Att flera av kvinnorna redan är vana vid sekretess och stort ansvar inom sina yrken, det gick in genom ena örat och ut genom det andra. Kvinnorna var inte kapabla helt enkelt. Och stiftelsen fick Länsstyrelsen och Förtroenderådet att tycka detsamma.



Nu har stiftelsens styrelse, som består av fackliga ombud från Livs och LO Stockholm, ändrat kriterierna för att vara välkommen att hyra därute. De förklarar sig med att det är något de måste göra för att Skatteverket gett dem det direktivet. Men det går inte att få tag i något bevis för att det förhåller sig så. Bara en hänvisning till nya riktlinjer på webbsidan.

Skatteverket själva skriver att det är riktlinjer för schablonmässig beräkning av vem som är behövande i ekonomiskt mening och att existensminimum inte är övre gräns. Och i stiftelsens ändamålsstadga står inget om ekonomiskt behövande, bara behövande. Kanske är det till och med en feltolkning efter en ändring av stadgan 1997, då stiftelsens eget konvalescenthem lades ner och ordet konvalescenthem ströks mitt i meningen.

Kanske menade Anna, att de behövande var de som var i behov av konvalescentvård, inte arbetarkvinnorna, de var bara arbetarkvinnor, åt vilka hon hade byggt upp ett alldeles eget semesterhem som de skulle känna som sitt eget, där de skulle både vila upp sig och planera och kämpa för ett bättre samhälle.



”Makten tar till storsläggan när kvinnorna tar sig ton”, skriver en vän på sin blogg. Man kan använda andra verktyg också för att tysta kvinnorna. Säga att ”sådant här sker alltid i tysthet, det här är en tyst verksamhet och ni är en alldeles för liten grupp, ingen tidning kommer vara intresserade av er, ni är alldeles för små.” Ni är obetydliga, värdelösa, typ. 

Så kan man säga.

Det finns många saker man kan säga. Men man kan också säga så här om det som sker just nu: Vad än denna fackligt styrda stiftelse försöker förklara sin brutalitet med så att utomstående inte ska reagera, så vet jag och många med oss och Anna i sin himmel, att det de gör mot kvinnorna nu, inte är rätt och riktigt, om man vill kalla sig människa.