Det senaste halvåret har jämställdhetskonsulten Marcus Svensson tagit del av det ena mer häpnadsväckande exemplet efter det andra på hur fotbollskulturen obehindrat fortsätter att reproducera sexism och homofobi. Nu undrar han om partierna är rädda att förlora de manliga fotbollsrösterna, eller om det är något annat som står på spel när den politiska makten inte vågar närma sig frågan.
Allt på ett halvår: Först såg jag det svenska landslaget imponera på planen och med den tillströmmade publiken kunde jag inte annat än njuta av festen. Det var tills jag kollade twitterflödet. Bortanför festen, bakom läktarna fanns ett kvinnohat som verkade ha blivit provocerat av att medierna och andra älskade fotbollsfesten. ”Snart dags för alla fula kossor som ska ut på åkern och spela lite boll” var bara ett yttrande ur ett flöde av kränkande och hatiska inlägg.
Sedan fick jag höra om ett värdegrundspass på en skola. Det var i årkurs ett, så eleverna var 7-8 år gamla. Lärarna hade delat in eleverna i pojk- och tjejgrupper för att diskutera miljön i skolan. När de sedan redovisade för varandra visade det sig att pojkarna önskade att tjejerna skulle ha ”lite mindre kläder på sig”, ”visa lite mer” och att man skulle ha strippstolpar i klassrummen så tjejerna kunde köra lite poledance. Grabbarna själva borde få mer tid till fotboll.
Sedan fick jag höra av unga kvinnor som jobbar med fotboll och andra integrationsaktiviteter att det är svårt att vara fotbollstränare för killarna, som är i 10-12-årsåldern. För de skriker ”jävla puta” till dem och de säger att ”ingen jävla fitta ska tala om för mig hur man spelar fotboll!”
Sedan fick jag höra på ett radioklipp där Anders Svensson får ett aggressivt utbrott bara för att journalisten vill ha en förklaring till varför Anders inte kan tänka sig Pia Sundhage som förbundskapten.
Sedan läste jag om resultatet av Ungdomsstyrelsens senaste rapport UNG 13. En slutsats från rapporten var att samhället lägger mer pengar och resurser på pojkars fritidssysselsättningar än på flickors och klart mest pengar går till sporter som domineras av killar, till exempel fotboll.
Sedan får jag se när Anders Svensson få en bil av SVFF för sitt rekord med flest landskamper. Therese Sjögran som har gjort fler blir dock utan.
Sedan får jag höra SVFF:s ordförande ljuga om varför Therese inte fått någon bil!
Sedan får jag läsa att Zlatan inte tycker om att bli jämförd med kvinnor. Han känner sig kränkt och nedvärderad av ett sådant tilltag.
Sedan får jag läsa att Zlatan tycker att ”hon” (Therese) kan få en cykel med hans (Gud typ) autograf, ”då blir det bra”.
Sedan läser jag tweets som säger att det är tokfeministerna som inte har fattat att Zlatan har rätt.
Sedan får jag läsa att enligt SVFF så får alla tycka vad de vill!
Sedan får läsa att Zlatan bara skojat!
Sedan läser jag tweets som säger att det är tokfeministerna som inte fattar skämt!
Sedan får jag läsa om att det fortfarande är vanligt att ledare inom pojkfotbollen skriker till pojkarna att de ska ”sluta spela boll som en jävla tjej”.
Sedan får jag höra att om unga tjejer vill spela fotboll på rasterna i grundskolan så måste de i så fall fråga killarna om lov, om de får vara med.
Sedan får jag höra unga tjejer berätta om de kommentarer de tvingas höra varje dag då de går förbi ”hörnet” på deras gymnasieskola. Hörnet där killarna sitter och pratar fotboll och bara avbryter sig för att kommentera de kvinnokroppar som går förbi.
Sedan träffar jag ledare för stadens största fotbollsklubb som förklarar för mig att de inte har något damlag i fotboll för att: ”Vi har inga tjejer som vill!”
Sedan tänker jag på alla de som motsätter sig jämställdhetsarbete (du finner dem påfallande ofta verksamma inom manlig lagidrott som fotboll), som uttrycker kommentarer som ”har det inte gått lite för långt med det eviga tjatet om jämställdhet?”, eller ”fattar de inte att han skoja?”
Sedan tänker jag att hur lång ska listan vara för att politikerna ska säga att nu är det slutskojat; ”enough is enough”?
Sedan undrar jag om det är så att fotbollskulturens kvinnosyn finns inom Sveriges största politiska partier, eller är det partierna som finns inom fotbollen? Eller förklaras oviljan till att ställa relevanta krav på svensk fotboll av att politikerna är rädda för att förlora de manliga fotbollsrösterna i nästa val? Är det Gud (typ Zlatan) de fruktar?
Eller vad förklarar att svensk fotboll tillåts reproducera en homofobisk och sexistisk kultur år ut och år in utan att någon ur den politiska makten vågar närma sig frågan?
