”Jag var inte beredd på att vissa privilegierade antiimperialister skulle gå samman med de ultrakonservativa krafterna för att smutskasta Malala Yousafzai”. Det skriver journalisten och svensk-pakistanska aktivisten Farooq Sulehria, som själv hoppade av glädje när det i fredags stod klart att Malala Yousafzai är en av två som tilldelas Nobels fredspris.
Jag vet inte hur många ton en kula väger när den avfyras från nära håll och perforerar din tinning eller panna. Malala Yousafzai är en som definitivt vet. Men jag delar en erfarenhet med Malala Yousafzai, och otaligt många andra, av den okända rädsla som tynger dig när ”skägg” i Pakistan har utfärdat dödshot mot dig. När jag jobbade som journalist för den Lahore-baserade tidningen Workers Struggle, med en pistol i skrivbordslådan (vilken till min munterhet jag senare insåg inte ens fungerade) krävde det sitt mod. Låt mig anspråkslöst bekänna: Jag var ofta livrädd. Men jag var fast besluten att inte dö förrän jag kunde skjuta en kula tillbaka. I sin väntan på talibanernas mördare hade inte Malala Yousafzai möjlighet, eller kände inte ens behovet, att försvara sig själv med en trasig pistol.
Under mina studieår vid Punjab University riskerade jag puritansk tortyr dagligen. Rädslan var kvävande. Ännu till denna dag 20 år senare då jag sover i tryggheten i en medelklassförort i Stockholm så hemsöker dessa vålnader mig genom mardrömmar. I genomsnitt varannan månad drömmer jag om att puritanska mördare jagar mig. När jag vaknar kippandes efter andan är det svårt att somna om igen. Men tanken på att en elvaåring rebelliskt beger sig till skolan i Swat-dalen i norra Pakistan, en gång ett talibanskt centralområde, får mig att nyktra till från alla anspråk på ridderlighet som jag ibland kan roa mig med.
Oväntad smutskastning
Därför finner jag det oerhört irriterande när tangentbords-Guevaras postar egna fatwor i sina Facebookstatusar i syfte att avfärda äktheten i Malala Yousafzais kamp och ogiltigförklara hennes kröning som Nobelpristagare. Medan jag bokstavligen hoppade av glädje den 10 oktober när Nobelkommittén utnämnde henne till pristagare förväntade jag mig att många i Pakistan skulle attackera den. Av många skäl orsakar Malala Yousafzai nervositet bland konservativa och fundamentalistiska grupperingar. Men jag var inte beredd på att vissa privilegierade antiimperialister – några av dem inbäddade i imperiets egna storstäder – skulle gå samman med de ultrakonservativa krafterna för att smutskasta Malala Yousafzai.
Ta till exempel författaren och samhällsdebattören Arundhati Roys reaktion.
Efter att nedlåtande ha erkänt Malala Yousafzais mod påminner hon oss om att utmärkelser som Nobelpriset förstärker imperialismens politiska agenda. Men, hon förklarar inte om Bookerpriset (som hon själv tilldelats, red anm) faller inom samma kategori. Man får verkligen hoppas att det bara var en slump att kommittén för Bookerpriset såg skäl att prisa en bok som allvarligt förvränger den kommunistiska rörelsen i Indien.
Välkänt mönster
Samtidigt som jag finner Roys korrigerande onödigt och plumpt har en subtil men populär påminnelse skickats till den muslimska världen av religionsvetaren professor Omid Safi:
Malala Yousafzai är beaktansvärd men vi måste avhålla oss från att göra henne exceptionell. Det finns en lång historia bakom exceptionalism-narrativet när det gäller muslimer och det fungerar så här: Majoriteten av folk ’där borta’ är antingen monster eller offer. Då och då står en ensam hjälte upp mot det. Den hjälten stöder ’våra värderingar’. Det sättet att betrakta den ensamma exceptionella muslimen, är en del av spelet ’den goda muslimen/dåliga muslimen’.
Ironiskt nog är det så att medan våra nedlåtande post-kolonialister och antiimperialister räddar oss från sådana ”västerländska” motpoler som den goda muslimen/dåliga muslimen lämnar de ut oss till en exakt motsatt binär. Du spelar bara den västerländska pjäsen om väst inte uppfattar dig som en tillräckligt dålig muslim. Den som bryter mot den binära norm som våra antiimperialister avgränsat för oss är en ”sell-out”. För att vara politiskt korrekt så måste vi tillhöra de dåliga muslimerna i Pakistan annars förvisar våra kamrater i väst oss från marxismen.
Med andra ord gäller för de falska Guevaras 1. Peka inte ut förtrycket på hemmaplan (oavsett om det utförs av Hamas eller talibanerna) och 2. Deras enda kriterium för en politiskt korrekt position är att du positionerar dig i exakt motsats till ”Uncle Sam”. Malala Yousafzai rör till det systemet, därav nervositeten.
Nervositet att fira
Det är inte så att den pakistanska vänstern inte är medveten om västs försök att appropriera Malala Yousafzai eller är omedvetna om Nobelprisets politisering. Men tack och lov har Pakistans minimala vänster, förutom en liten gruppering, och feminister stött den kamp som symboliseras av Malala Yousafzai. Vad symboliserar hon? Talibanerna sade uttryckligen att de inte attackerade Malala Yousafzai för hennes kamp för utbildning utan för hennes strävan efter sekularism. Därför är det inte som Omid Safi formulerar problemet. Yousafzais problem handlar inte om muslimskhet enligt den kända pakistanska feministen Afia Zia. ”Det handlar om den politiska viljan hos en kvinna i en muslimsk kontext att stå upp mot förtryck. Oavsett om väst vill överdriva eller underdriva detta så är det inte vår huvudvärk”, säger hon.
Jag håller helt och hållet med. Fullt förståeligt så firar jag, liksom många andra i Pakistan, inte bara Nobelpriset för Malala Yousafzai, jag firar också nervositeten – hur flyktig den än är – som Malala Yousafzai orsakar skäggen och de falska antiimperialisterna.
Översättning från engelska: Bella Frank
