I dag, på den internationella dagen för att bekämpa våld mot kvinnor, har EU-parlamentet tagit emot besök av påven. Malin Björk anser att det är ett problem att påven får röda mattan in i politiska församlingar samtidigt som just dessa krafter, de som rullar ut mattan, eldar på islamofobi och kvinnoförtryck i stora delar av Europa.
Den 25 november. Internationella dagen för att bekämpa våld mot kvinnor. I Europaparlamentet en fråga som kommissionen försöker undvika. Samma dag besöks parlamentet av påven. En man som, trots att han hyllas för sina uttalanden om fattigdomsbekämpning och försökt ange en mildare ton i kyrkans inställning till syndare, som ogifta, flator, bögar, och kvinnor som genomgår abort, ändå inte sagt att någon av dessa grundinställningar ska ändras.
Besöket sker efter påtryckningar från religiösa grupper inom parlamentet och från katolska kyrkan. Efter högljudda protester har parlamentets Socialdemokratiska ordförande Schulz förklarat att påven inte kommer som katolska kyrkans högste representant utan i egenskap av Vatikanens statsöverhuvud. Samtidigt översvämmas vi av säkerhetsinstruktioner och mejl från parlamentet där Franciskus konsekvent beskrivs som ”Hans Helighet”.
Katolska kyrkan och Vatikanen är samma sak. Det vet alla.
Jag är inte ’sekulär’ i den franska bemärkelsen, och menar att det finns olika sätt att se på religion, på denna och gamla påvar och på kyrkans plats eller makt i samhället. Men jag anser att det är ett problem att påven får röda mattan in i politiska församlingar samtidigt som just dessa krafter, de som rullar ut mattan, eldar på islamofobi och kvinnoförtryck i stora delar av Europa.
Våld mot kvinnor är många saker. Att förbjuda kvinnor rätt till abort är en form av våld. Att neka kvinnor rätt att besluta över sin sexualitet är en form av våld, och att försöka tvinga HBTQ-personer att leva enligt katolska kyrkans normer är en form av våld. Att låta en man som är högste patriarkala förebild för en organisation som orsakat och fortsätter orsaka så mycket lidande få fritt spelrum i politikens demokratiska samlingar är inte bara problematiskt. Det är stötande.
Jag förstår varför bland annat många av mina spanska systrar kommer lämna salen i protest. Den feministiska kampen i Spanien har just lyckats mota bort en massiv kampanj för abortförbud, en kamp som drivits av samma personer som nu bjuder in påven och som påhejats av katolska kyrkan.
Jag är glad att samma dag också kunna rösta för en rapport om en Globala utvecklingsramen efter 2015. En rapport där jag som rapportör för Jämställdhetsskottet yttrande har varit med och skrivit in delarna om kvinnors rättigheter, HBTQ personers rättigheter, och som understryker vikten av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Jag kommer under påvebesöket bära regnbågens färger och en röd feminist T-shirt. Jag kommer inte demonstrera eller ropa eller lämna salen. Jag kommer sitta som en lysande regnbåge för att påminna påven och alla värdekonservativa gubbar i Europaparlamentet att kvinnor är människor och att flator och bögar och transpersoner har rätt till sina liv. Och för att visa att Jag, min kropp, utmanas varje dag i och utanför parlamentet. Men att den kampen vägrar vara tyst och osynlig.
