Nu har det gått några dagar sedan kongressen, hur känns det?
– Det är jätteroligt. Jag är stolt över att partiet är så djupt feministiskt som det faktiskt är.
Du har jobbat i Bryssel av och till sedan 1999, vad var det som lockade?
– Mycket i livet är en slump. Jag skulle bara stanna i sex månader, men blev kvar. Det som lockade var att se hur olika feministiska frågor kan drivas i solidaritet med kvinnorörelsen i Europa. Det är fortfarande jättelockande.
EU-parlamentet beskrivs ofta med ord som trögt, krångligt och svårarbetat. Du har jobbat i parlamentet sedan 2009, hur är det?
– Det är allt det där du beskriver. Därför vill vi i Vänsterpartiet inte heller öka överstatligheten, med vissa undantag där det finns en poäng. I stort är inte de här strukturerna och de här institutionerna anpassade att ha så mycket makt som de har. Hur EU har hanterat den ekonomiska krisen och de lösningar, eller förvärringar, som har levererats visar att EU inte är under tillräcklig demokratisk kontroll. Det behövs en rejäl översyn av EU:s institutioner innan de ges den demokratiska legitimitet de låtsas att de redan har.
– Men det är också politik och vi jobbar med att förändra den i den riktning vi vill, precis som hemma. Politik förblir politik, men här blir den svårare för medborgarna att förstå och att ha insyn i.
– Ibland när du jobbar i en förening eller i en organisation så kan du få väldigt mycket gjort och alla drar åt samma håll och det känns kul, men så springer du rakt in i en betongvägg bestående av något ogenomträngligt beslutsfattande eller liknande. På det sättet är det mindre frustrerande att ändå få sitta med vid bordet och bromsa och gasa.
Vilka blir dina viktigaste frågor?
– Det som är viktigt för mig att kommunicera är att det hänger ihop, det vi står för hemma och det vi står för här. För oss betyder det att den ekonomiska krisen och den ekonomiska politiken är en jätteviktigt fråga, och görs det inte om och görs rätt kommer det att fortsätta att få hemska konsekvenser. Det blir också inramningen för de andra kamperna, för den feministiska kampen, för det är verkligen en kamp. En kamp för kvinnors ekonomiska, politiska självbestämmande, för kvinnors rätt till sina kroppar och kvinnors rätt att ha makt att fatta beslut.
– Jag tycker att frågorna om sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter är jätteviktiga. EU lagstiftar men EU-parlamentet är också en plattform där vi debatterar och skapar opinion, där handlar det om att knuffa utvecklingen i rätt riktning. Vi kommer att vara den antirasistiska, antihomofobiska och antisexistiska kraften och jag tror att klimatet kommer att vara ganska hårt vilket gör vår röst ännu viktigare.
– Vi har ett stort ansvar att driva frågan om arbetsrätt, så länge vi jobbar här försöker vi att arbeta för att kollektivavtal ska gälla till exempel.
– Det finns en ideologi av att marknaden löser saker bäst, där är vi en av de tydligaste aktörerna som säger något annat, som säger att det finns delar av våra liv som marknaden inte ska ha tillgång till. Hemma blir det en viktig fråga genom att förbjuda vinster i välfärden.
”Vi är grymt medvetna om hur svårt det kan vara att försvara kvinnors rättigheter i det här parlamentet” har Mikael Gustafsson skrivit på sin blogg – vad är din bild av hur det är att arbeta med kvinnors rättigheter i parlamentet?
– Jag tycker att det blir mer och mer en höger-vänster fråga. Både var gäller kvinnors rätt till sina kroppar och den ekonomisk-politiska självbestämmanderätten. Det är den konservativa, liberala högern mot andra krafter, men vänstern är alltid den vassaste feministiska kraften, som puttar sossarna och de gröna i rätt riktning. Det är ett kontinuerligt arbete som byggdes upp när Eva-Britt Svensson var ordförande för Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet. Men det är skört och krasst sett behöver vi liberaler, sossar och miljöpartister för att få igenom det vi vill. Men när liberalerna vacklar faller det, det visade sig när Estrela-rapporten föll.
I december röstade parlamentet som sagt ner Estrela-rapporten om sexuell, reproduktiv hälsa och rättigheter – hur ska ni arbeta vidare?
– Jag tror inte att vi inte ska släppa de här frågorna, det är viktigt att visa att det inte är förhandlingsbart. Kvinnors rätt till sina kroppar är inte förhandlingsbart. Kampen för det förs på nationell nivå, till exempel i Spanien just nu, och vi kommer att vara resonans för den kampen. Vi kommer att genomföra olika solidaritetsaktioner med de nationella grupperna, men efter valet också se vad vi kan göra i parlamentet.
Abortmotståndet i EU-parlamentet har vuxit på senare år, hur ska det bemötas?
– Det är någon slags dynamik mellan nationell och europeisk nivå, om den spanska rörelsen lyckas slå tillbaka är det en vinst som sedan kan tas upp som ett positivt exempel på den europeiska nivån. Jag tror att vi måste bli bättre på att jobba i nätverk, både inom parlamentet men också med frivilligorganisationer och liknande. Motståndarna är oerhört välorganiserade, det har märkts tydligt på senare tid, vi kanske också måste organisera oss lite tuffare och lite bättre.
Har ni inte gjort det hittills?
– Jag tycker att vi har gjort så bra vi kunnat utifrån de resurser och möjligheter vi har haft, men det är bara att konstatera att de här krafterna gav sig in i matchen och lyckades dominera EPP-gruppen till exempel, trots att de egentligen inte är i majoritet i EPP-gruppen.
Det kan verka ganska mörkt i fråga om kvinnors rättigheter i EU-parlamentet, hur ser du på framtiden?
– Jag tror på politik, nu går vi till val och röstar in massa progressiva vänsterfeminister och sen kör vi! Det är som när folk säger att SD kommer att växa i nästa val, det kanske de inte alls gör om väljarna förstår vad det är för samhälle de står för. Jag känner mig väldigt kampvillig. Vi måste visa vilka värden och vilken vision vi står för och om de får välja tror jag att de flesta vill leva i ett öppet, solidariskt, demokratiskt samhället, inte i ett rädslans och förtryckets samhälle.
Men så skulle aldrig SD beskriva sin vision av vilket samhälle de vill ha?
– Nej, det blir upp till oss att försöka tydliggöra vad deras samhälle handlar om. Därför är det också bra att vi i Vänsterparitet är tydliga och inte vill ha en massa omskrivningar, de är rasister helt enkelt. Och sexister och homofober också för den delen. Och det är en ideologisk värdegrund som de delar med vissa andra grupper i Europa.
Vilken makt har du med ett enda mandat?
– Vi som är här arbetar väldigt hårt. Vi har haft stort inflytande i de feministiska frågorna, det hoppas jag vi fortsätter att ha och att vi kan fortsätta att sätta ribban högre och knuffa de andra partierna i rätt riktning. När de säger att det räcker säger vi nej och så fortsätter vi!
– Det jag tycker att vi har lite svårare med är när de feministiska och ekonomisk-politiska frågorna går ihop, där står vi för en mer radikal syn och då får vi inte riktigt med oss de andra, men det är ändå viktigt att fortsätta att lägga ribban högt.
Hur ska ni få fler att rösta i Eu-parlamentsvalet (45 procent 2009 – riksdagsvalet 84 procent)?
– Jag tror att det viktiga är att försöka förtydliga hur den nationella politiken hänger ihop med EU-politiken. Har du en värdegrund och en vision på nationell nivå är det inte så märkvärdigt att tänka sig den på EU-nivå och rösta på det sättet i Eu-parlamentsvalet. Sedan tillkommer vårt EU-kritiska perspektiv och handen på hjärtat, vem är inte lite EU-kritisk i dag?
