Det har skett förändringar inom Sveriges kvinnojourers arbete de senaste åren.
Kommunerna har fått ett utökat ansvar för personer som utsätts för våld i nära relationer. Lagändringar har därtill möjliggjort för upphandlingar – om en kommun köper tjänster av en kvinnojour för över en viss summa per år kan den konkurrensutsätta jourens verksamhet.

Trots att möjligheten finns har antalet privata aktörer och upphandlingar inom denna typ av verksamhet hittills varit få. Dessutom berättar Carin Holmberg, sociolog och författare, att enligt ett EU-direktiv som kom i våras behöver inte kommunen göra en upphandling om den ideella verksamheten har en lägre årsomsättning än 700 000 euro – vilket alla kvinnojourer har.

Botkyrka kommun har ändå valt att upphandla boenden för våldsutsatta personer över 18 år. Anbudsgivningen i kommunen avslutades den 22 september, men ännu är ärendet inte avslutat. Det innebär att Nathalie Montoya, som handlägger upphandlingen, inte kan lämna ut särskilt mycket information i dagsläget.

– Det finns ett behov av att kvinnor får ett skyddat boende redan i dag, det är inte så att det plötsligt kommer komma kvinnor som har det här behovet. Behovet finns men det är inte upphandlat.

Inget om våldskunskap

Enligt Nathalie Montoya bygger kraven från Botkyrka kommun på de allmänna standardkrav som rekommenderas av Socialstyrelsen.
I förfrågningsunderlaget ställs krav på fullgott skalskydd, inbrottslarm, lås, säkerhetsdörr, säkerhetsfönster, insynsskydd, videoövervakning, direktlarm kopplat till SOS eller vaktbolag. Enligt Olga Persson, förbundssekreterare på Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (SKR), ligger kravspecifikationen för de som lämnat in anbud i Botkyrka kommuns upphandling långt ifrån verkligheten för de flesta våldsutsatta kvinnor och barn som landets ungefär 180 kvinnojourer möter.

– De har ju också haft många krav som inte alls är kopplade till Socialstyrelsen, tre mål mat om dagen, det står ingenting om kvalitet och det står ingenting om Lex Sara-rutiner eller andra typer av rutiner och det står inte heller något om våldskunskap, säger Olga Persson, som har försökt sätta sig in i upphandlingen i Botkyrka kommun:

– Upphandlingsenheter har fått extremt mycket makt, speciellt under de senaste åtta åren. Det är ett oerhört politiskt arbete där alla plötsligt rapar upp att det här måste upphandlas. De måste ingenting, lagen om offentlig upphandling styr hur man ska göra när man upphandlar, inte att man ska. Det är ett väldigt politiskt beslut.

Carin Holmberg är skeptisk till de höga kraven. Hon är orolig för att kommunens upphandlingar från privata aktörer och kraven på ökad säkerhet ska få konsekvenser för synen på kvinnor i behov av skydd.

– Om man då säger att det egentligen är den typen av skyddat boendet som är socialtjänstens plikt, vad händer med den majoriteten med kvinnor som inte har behov av skyddat boende 24 timmar om dygnet, med ett sådant skalskydd? Var ska man placera de kvinnorna? Om man inte fyller de platserna med så hotade kvinnor, vad kommer politiken att bli då? Kommer det att få konsekvenser för politiken? Jag tycker att det är en fråga man kan ställa sig.

Mycket är oklart

Botkyrka kommuns avsikt är enligt anbudsunderlaget att teckna avtal med 25-30 skyddade boenden inom fyra olika kategorier. En av de fyra kategorierna är kvinnor som utsatts för hot och våld, med eller utan medföljande barn oavsett ålder och kön. I den delen planerar Botkyrka kommun att teckna tvååriga avtal med fem boenden inom Stockholms län och tre utanför.

Hur Botkyrka kvinnojour påverkas av upphandlingarna är ännu oklart.

Jouren har inte lagt något anbud i upphandlingarna, berättar Elisabeth Uddén, ordförande i Botkyrka kvinnojours styrelse, som jobbar ideellt och inte har något intresse av att bli företagare inom verksamhetsområdet.

– Vi vet inte hur det påverkar oss ännu, inte förrän vi har fått reda på vilket ställningstagande man gör runt det här, säger hon.

Upphandlingen har enligt Uddén inte diskuterats i socialnämnden. Hon är själv aktiv i socialnämndsgruppen och har tagit upp frågan både där och med upphandlingsenheten.

– Vad jag förstått hittills, där tycker man att vår verksamhet inte påverkas av att man gör en upphandling av den här typen av skyddade boenden.

Feministiskt perspektiv har utan framgång sökt upphandlingschefen i Botkyrka och även Mats Einarsson, socialnämndens ordförande, som också är kommunalråd för Vänsterpartiet, för kommentarer om upphandlingen och vad som ligger bakom beslutet, och väntar ännu på svar.

Värna engagemang och kvalitet

Elisabeth Uddén berättar att Botkyrka Kvinnojour får ett betydande verksamhetsbidrag från kommunen. Uppphandlingen till trots är hon inte orolig för att verksamhetsstödet från kommunen ska minska.

– Den här upphandlingen rör ju hem som tar hand om utsatta hela dygnen, där det ställs väldigt hårda krav på säkerhet och där är inte vi så att säga. Vi har ju skyddade boenden, men utan personal. Vi jobbar med ideella krafter och personal på kontoret men i lägenheterna har vi ingen heldygnstillsyn, de är anonyma. Vi jobbar med det här för att kvinnorna ska känna stöd och skydd.

Samtidigt tror hon att upphandlingen banar väg för stora bolag som vill in på marknaden, vilket ändå väcker viss oro.

– Det civila samhällets insatser ska man nog vara rädd om. Vi har inget emot att man har kompetens och professionalitet, men det kan användas tillsammans med dem som har engagemang och andra erfarenheter.

Hon ser också en risk att kommunen avhänder sig kontroll.

– Vi har väl sett det inom flera sektorer i samhället att man handlar upp och sen har man inte kontroll därför att man tycker att man har skrivit in det i handlingarna, men inte haft uppföljning. Kvalitetsaspekter och sådant brukar inte väga så tungt. Och kvalitet för oss är ju det som är bra för kvinnan, säger Elisabeth Uddén.

Få privata aktörer

Än så länge är de privata företag som driver skyddade boenden i Sverige få visar en kartläggning gjord av Socialstyrelsen, publicerad i april 2013. Det fanns då 16 aktörer som drev skyddade boenden i privat regi, vilket utgör 8 procent, medan 21 procent var kommunalt ägda och 73 procent drevs av ideella föreningar.

Linn Ljunglöf Ahlenius från socialförvaltningen i Stockholm bedömer att fördelningen ser liknande ut i dag.

– Det är inte många privata aktörer än. Jag kan inte prata över landet men nej, jag kan inte säga att de har blivit fler, i alla fall inte de man använder sig av, säger hon.

Även om det inte är många kommuner som upphandlar skyddade boenden så förekommer det på fler platser än Botkyrka. Nyköpings kommun valde 2010 att upphandla verksamheten som den ideella kvinnojouren Mira drivit sedan 28 år. Upphandlingen ledde till att kommunen sade upp kvinnojourens lokaler och att den ideella föreningen – eftersom de avstod från att delta i upphandlingen – inte längre kunde räkna med att få verksamhetsbidrag från kommunen.

Stiftelsen Ola vann upphandlingen, och med ett anbud på tre miljoner kronor per år skulle stiftelsen ansvara för stödinsatser mot våld i nära relationer i kommunen. Carin Holmberg förstår inte Nyköpings kommuns beslut att upphandla.

– Om stiftelsen skulle ha tre miljoner per år, medan jouren hade gått runt på 500 000, vad var då nyttan i att betala en okänd stiftelse tre miljoner per år? Varför inte bara rakt av höja bidragen till kvinnojouren till 1,5 miljon?

Dygnspris på en skala

Det kan hända att Nyköpings kommun ville samarbeta med en verksamhet med fokus på bredare stödinsatser, eftersom benämningen ”våld i nära relationer” innefattar fler områden än mäns våld mot kvinnor. Men avtalet med den upphandlade Stiftelsen Ola blev kort, det inleddes 1 januari 2011 och upphörde 28 februari 2013. Avtalet förlängdes inte och kvinnojouren Mira kunde, tack vare politiskt stöd från annat håll, hela tiden fortsätta sitt ideella arbete och är fortfarande verksamma i Nyköpings kommun.

I upphandlingen i Nyköpings kommun lade även det omtalade privata bolaget Attendo ett anbud på drygt 4 miljoner kronor. Attendo Individ AB driver sedan tidigare det skyddade boendet KrisTina i Stockholm. De finansierar sin verksamhet genom en dygnsavgift från kommunen. Detta sätt att finansiera skyddade boenden stämmer överens med Socialstyrelsens kartläggning, där 93 procent av de privata aktörerna svarade att boendet finansieras genom en dygnsavgift från kommunen. KrisTina kan för en ytterligare avgift erbjuda eventuellt behov av säker transport för den som ska skyddas.

Även om det fortfarande är kommunens eget skyddade boende som i första hand kommer i fråga för placeringar, anser Linn Ljunglöf Ahlenius på socialförvaltningen i Stockholm inte att det är ett dyrare alternativ att placera en kvinna på KrisTina.

– Nej, men det finns ju en hel skala såklart. En del är dyrare, oftast är det dyrare om det är dygnet runt personal, det är ju personalen som kostar. Har man dygnet runt, då är det klart att då kanske priset blir lite högre, har du inte personal dygnet runt då blir så klart priset lite lägre, så det beror ju på.

Feministiskt perspektiv har även sökt representanter för Attendo för kommentarer om hur de ser på utvecklingen, och den oro som finns. Hittills utan resultat.

Viktigt helhetsperspektiv

Kvinnojoursverksamhet har bedrivits i Sverige sedan slutet på 70-talet. Arbetet består dels av att bedriva en verksamhet som erbjuder stöd, hjälp och skydd åt våldsutsatta kvinnor och dels av att lyfta frågor, sprida kunskap och skapa opinion.

Olga Persson på SKR är bekymrad över att kommuner i större utsträckning ser skyddat boende och kvinnojourernas övriga verksamhet som möjliga att upphandla.

– Socialnämnden och politiker måste ta tillbaka den politiska makten från upphandlingsenheten, om jag nu uttrycker mig lite krasst och det måste man nog göra i det här läget tror jag.

I de hittills få upphandlingssituationerna boendedelen skiljts från kvinnojourernas övriga verksamhet, och enligt Persson går därmed kvinnojourernas erfarenhet, kunskaper och politiska hållning förlorad.

– Vi har ju en politisk värdegrund, vi är feministiska organisationer och om man tar bort det från arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn så tänker vi att man går miste om något som är oerhört viktigt för dessa personer att ta del av, att de inte är ensamma, att det inte är deras fel och att det här är ett samhällsproblem med mera.

Alternativa modeller

För kvinnojourernas del gäller det nu att tydliggöra alternativen, vad jourerna erbjuder som andra inte kan och se till att kommunerna sluter avtal med jourer som ser till helheten, menar Olga Persson.

– Det är ju ett engagemang och en politisk målsättning och en kunskap och en kvalitet som ändå har byggts upp under 30 år. Det tänker jag är väldigt viktigt att tydliggöra för kommunpolitiker att om ni vill ha det i er kommun så måste ni också möjliggöra för idéburna aktörer som kvinnojourer till exempel att kunna verka långsiktigt och utvecklas och ge ekonomiska förutsättningar för det.

– Upphandling är ju ett verktyg som ska användas när vi konkurrensutsätter en marknad, det är hela poängen med en upphandling, att skapa konkurrens. Och om man inte vill skapa konkurrens, om man inte vill konkurrensutsätta en marknad, så ska man inte använda verktyget upphandling.

En modell som Olga Persson tycker är värd att lyfta fram är idéburna offentliga partnerskap, som Forum för frivilligt socialt arbete har tagit fram.

– Kan vi skapa överenskommelser som bygger på tillit och ömsesidighet istället för upphandling, hur kan då den se ut så att både kommunen och jouren känner sig trygg. För vi lyder ju under socialtjänstlagen när vi tar emot kvinnor via socialtjänsten och i SKR:s fall är det 9 av 10 kvinnor. För de som inte kommer via socialtjänsten så etablerar vi en kontakt med socialtjänsten så fort det är möjligt eftersom det här är kommunens ansvar. Vi tycker inte att kvinnor ska gömmas undan från samhället.