”Att förskjuta ansvaret för kvinnors rätt till ett liv fritt från våld till andra länder där våldet kanske är mer synligt, är ett brott mot mänskligheten. Vi kommer aldrig att nå global kvinnofrid så länge vi blundar för det som sker i vår egen bakgård.” Det skriver Arazo Arif i en skarp kommentar till Dagens Nyheter ledare ”Kriget mot kvinnorna”.
I en ledare i DN (3/6-14) skriver man om det sedan länge pågående kriget mot kvinnorna. Kvinnohatet exemplifieras med aktuella händelser. Mordet på en kvinna i Pakistan med heder som motiv, kidnappningen av 200 flickor i Nigeria av den extremistiska islamistgruppen Boko Haram, dödsdomen mot Meriam Yehya Ibrahim i Sudan. Exemplen åtföljs av ett magstarkt påstående. ”Hederskultur, islamistisk terrorism och lagar mot apostasi är tre av de största globala hoten mot kvinnor i dag.”
Det är ett påstående inte enbart genomsyrat av rasistiska fördomar och ett starkt ”vi och dem” tänk, det är rentav felaktigt. Kanske det största globala hotet mot kvinnor i dag är att förneka att hoten mot kvinnor är högst reella i alla världens länder, oavsett kultur eller religion. I en ledartext i Sveriges största dagstidning osynliggör man det brutala våld kvinnor utsätts för av män i alla andra kontexter än icke-västerländska. Som vore att vissa typer av våld skulle vara mer okej eller mindre extrema än andra. Man förbiser också den växande högerextremismens inverkan på kvinnors rättigheter i Europa.
Exemplen som tas upp i texten är verkliga och skrämmande. Våld i hederns och religionens namn sker sannerligen, men det är inte det enda eller det mest utbredda våldet. Oavsett vilka motiv som åberopas för att legitimera våld, är den egentliga orsaken varför kvinnor utsätts alltid densamma. De är kvinnor.
Ledaren utmålar kvinnohat som något som utövas av extremister och detta inte vilka extremister som helst, utan ”de andra”, de där borta i delar av Asien och Afrika. Men om man upprörs av kvinnohat och de brutaliteter vilka kvinnor utsätts för endast på grund av sitt kön, bör man först rikta ljuset över sina egna. I Sverige mördas runt ett tjugotal kvinnor per år av närstående män och mörkertalet beräknas vara fyra gånger så stort, enligt BRÅ. De senaste årens friande våldtäktsdomar är ypperliga exempel på hur även svenska våldsutsatta kvinnor misstros och felbehandlas av rättsväsendet. I Europa beräknas minst varannan kvinna ha utsatts för våld någon gång i sitt liv, enligt European Women’s Lobby. I USA beräknas var femte kvinna ha utsätts för ett försök till eller fulländad våldtäkt. Kvinnor våldtas, kvinnor misshandlas, kvinnor kränks, kvinnor säljs som varor, kvinnor nekas rätten till sina egna kroppar.
Mäns våld mot kvinnor är extremt. Det är ett extremt uttryck för en patriarkalisk världsordning. Men det är på intet sätt något som enbart extremister ägnar sig åt. Att förskjuta ansvaret för kvinnors rätt till ett liv fritt från våld till andra länder där våldet kanske är mer synligt, är ett brott mot mänskligheten. Vi kommer aldrig att nå global kvinnofrid så länge vi blundar för det som sker i vår egen bakgård. Det är förundrande hur vi i det svenska samhället, trots kunskap och statistik, ännu betraktar ojämställdhet och mäns våld som ”de andras” problem.
I ledaren påstås det funnits en rädsla i västvärlden att kritisera traditioner och religiös tillämpning. Ytterligare ett lustigt påstående. Vi lever i en samtid präglad av ideologiska krig, där västerländska stormakter tagit sig rätten att definiera vad som utmärker ett modernt samhälle. En samtid där västerländska stormakter fördömer icke-västerländska länder och ockuperar dem med militärt våld, grundat på ideologiska uppfattningar. En samtid där befolkningen i länder som styrs eller påverkas av religiösa extremister drabbas hårdast av ”välmenande” västerländska ingripanden.
Har vi inte kommit längre än såhär? Har vi inte kommit längre än att fortsätta fördöma vissa människor som barbarer och lyfta upp andra som civiliserade? Har vi inte lärt oss om orientalismen, om rasismen och de illegitima krigföringarna? Vissa har tydligen inte det. Men kampen för kvinnofrid sträcker sig längre än till smutskastning av vissa nationer och kulturer. För att skapa förändring bör vi börja på gräsrotsnivå i det egna samhället.
