Christenson och Christenson fortsätter i sitt svar att tillskriva transrörelsen en enighet som verkligen inte finns, och detsamma med feminismen. De fortsätter att ställa transrörelse och feminism i opposition som om det vore naturligt, som om det alltid varit så. Inget av detta är sant. Att hävda att man inte försöker ha ensamrätt på feminismen blir ganska ihåligt om man definierar ut varje idé som utmanar ens egna som ickefeministiskt. Nåja, tanken om ett oändligt antal kön har jag hämtat från Andrea Dworkin och det vore mig främmande att kalla henne ickefeminist.

Cis är inte ett magiskt begrepp som ska ersätta alla andra analysverktyg. Det är bara ett annat sätt att säga ”inte trans”. Givetvis har man som kvinna och icke-trans fördelar gentemot en transkvinna – utan att det för den skull raderar mäns överordning.

Om ”kvinna” är en klass som skapas av det patriarkala förtrycket, då är transkvinnor kvinnor enligt den definitionen. Transkvinnor förtrycks som kvinnor när vi möter patriarkalt våld, när vi stångas med patriarkala skönhetsnormer, när vi förväntas leva upp till en patriarkal könsroll och när vårt värde som kvinnor mäts i skönhet eller eller vår förmåga att bära barn. Att inte födas med fungerande livmoder gör inte den patriarkala kvinnorollen och förväntan att föda barn mindre förtryckande, oavsett om man är cis eller trans. Kvinnoförtryck drabbar kvinnor som är trans, men på särskilda sätt, precis som svarta kvinnor förtrycks som kvinnor men alltid inte på samma sätt som vita kvinnor, eller lesbiska och heterosexuella eller kvinnor med olika funktionsuppsättningar. Därför behöver vi ett ord för dessa kvinnor, och det är ”transkvinnor” och ett ord för de som inte möter den specifika sortens kvinnoförtryck.

Om man tycker att mitt, Maja Karlssons och Lukas Romsons svar dolde viss irritation och kommentarsfältsilska kan det bero på att vad ni ser som en objektiv diskussion om ”transrörelsens politik” är en attack på våra liv. Som Maja Karlsson sa till mig häromdagen, vi är inte ett teoretiskt fenomen, vi är människor.

Diskussionen kan inte handla om transpersoners vara eller icke-vara, den måste utgå från ett erkännande av vår könstillhörighet. Som transpersoner är vi väldigt medvetna om det förtryck ”kön” kan innebära, och tro inte för en sekund att det förtrycket är något vi vill behålla. Men vi är också tvingade att leva med våra kroppar i dag i vårt samhälle där kön är otroligt viktigt.

Så länge vi gör det, så länge kampen för transpersoners rättigheter är akut, så länge transkvinnor drabbas oftare av våld, våldtäkt, depression, missbruk och diskriminering än kvinnor-som-inte-är-trans, ligger erkännandet av vår könstillhörighet högt på agendan. (Att det där skulle vara liberalistiskt tänker jag inte ens bemöta.) För det erkännandet ger oss bättre verktyg att i dagens samhälle arbeta mot förtryck.

Vi har inte tid för utopier.