Det har gått mer än trettio år sedan Aura Lolita Chávez Ixcaquic grät i tysthet om kvällarna i tron att hon hade blivit gravid av en påtvingad kyss från en full och våldsam man. Då var hon tio år, föräldralös och arbetade i en ölhall under fasterns bevakning. Men hon hade lärt sig att inte klaga. Hennes bild av verkligheten var att det fanns mycket som hon aldrig skulle kunna få del av på grund av vem hon var, en indianflicka.
Lolita Chávez är maya quiché, feminist och människorättsförsvarare. Hon bor i staden Santa Cruz del Quiché, belägen i en bergig region i norra Guatemala, ett av världens mest ojämlika och våldsamma länder. Här arbetar hon som utbildare, men är mer känd och uppskattad för sitt engagemang och ledarskap för den lokala mayabefolkningen. Chávez agerar talesperson i frågor som rör krav på kvinnors och ursprungsfolkets rättigheter och respekt för mayafolkets traditioner, fördömanden av rasism och multinationella företag som invaderar mayafolkets kollektiva mark med sociala konflikter som följd.
Men resan har varit lång och mödosam och har nästan kostat henne livet. Flera gånger.
Feministiskt uppvaknande
I tidig tonår började Lolita Chávez tillsammans med sin engagerade storasyster Josefina, hennes trygga punkt i en turbulent tillvaro, utforska flickornas och kvinnornas roll i samhället och vilka rättigheter de faktiskt hade. Systern hyste stor beundran för mayakvinnan Rigoberta Menchú, människorättsförsvararen som vann Nobels fredspris 1992. Det kontrasterade mot brodern som valde att viga sitt liv åt militären under en tid då den 36-åriga väpnade konflikten fortfarande pågick.
Lolita Chávez hos åklagarmyndigheten. Foto Chistin Sandberg
Engagemanget ledde snart till en vändpunkt då flickorna bestämde sig för att säga nej till allt våld mot sina egna och alla kvinnors kroppar.
– På så vis börjar den feministiska kampen i sängen, menar Lolita Chávez.
Från en feministisk klarsyn passerade hon snart till ett starkt medvetande om klass.
– Det blev så tydligt när jag en dag plötsligt insåg att jag älskade kycklingfötter. Det var den enda delen av kycklingen jag någonsin hade fått smaka.
Mayakosmovision som livsideal
Nyckeln till att bli en förebild för en hel generation mayakvinnor gick via de äldres andlighet och visdom kopplad till mayakosmovisionen. Den innebär en strävan efter ett tillstånd av harmoni mellan alla levande varelser i lokalsamhället och i världen. Alla varelser är beroende av varandra för att överleva och bygger på ett antal principer såsom ömsesidighet, mångfald och komplementaritet. Lolita Chávez beskriver dem såhär:
– Ömsesidighet innebär att ge och ta, du är jag och jag är du, det du förgör påverkar mig och det jag förgör påverkar dig. Mångfald handlar om att vi erkänner att vi alla är trådar i samma väv, en naturlig och kosmisk enhet existerar tack vare denna mångfald av element vilka alla har ett värde och en anledning att existera. Komplementaritet innebär att det som är en person kompletteras av varat av alla andra personer. Vi är alla komplement till allt som existerar.
Lolita Chávez framhåller hur viktigt det är att bevara kontakten med den äldre generation-en.
– Det var genom att lyssna till dem som vi för första gången hörde någon yttra ”vi är quichés”, ”vi har vår historia”. Jag fick helt enkelt tillbaka min historia genom att ta del av mina förfäders visdom och lära mig mer om maya-kosmovisionen.
Det var något nytt som kolliderade med det som Lolita och hennes jämnåriga hade lärt sig i skolan. Hon blev nyfiken och behövde veta mer. Och det var så hon hittade ”hem”, hittade sin identitet som kvinna och maya quiché.
– Mitt liv förändrades när det gick upp för mig vem jag faktiskt är, säger hon.
Jag är inte indian
– Jag är inte indian. Att vara indian var något jag hade tillskrivits. Att vara maya quiché är något som rättfärdigar mig, mitt vara. Vi måste återupprätta vår historia, vår identitet och på så vis utvecklas som människor för att kunna ta kampen vidare, säger Chávez.
Det är också utgångspunkten i hennes alltmer politiska arbete där hon kopplar ihop kampen för kvinnors rättigheter - kampen för individuella rättigheter - med kampen för mayafolkets kollektiva rättigheter.
– Vi män och kvinnor från mayafolket måste frigöra oss från förtryck och kräva respekt och rättigheter. Tillsammans måste vi bygga våra liv med utgångspunkt i det lokala livet på bynivå. Det är målet med min feminism. Det finns inget individuellt mål i den feministiska kampen för min del.
Lolita Chávez menar att kampen för mayafolkets kollektiva rättigheter bland annat till mark inte handlar om ägande utan liv. Dels handlar det om att säkerställa att människor har något att äta och dels att bevara de lokala sociala beroendeförhållandena som hon liknar vid en väv. När multinationella bolag investerar i megaprojekt tar de inte bara mark i anspråk utan bryter sönder den sociala väv som mayafolket är beroende av för sin överlevnad.
När de sociala nätverken löses upp dras även de historiska mayarötterna upp, vilket riskerar att radera den mayatradition som finns kring att hedra moder jord och söka styrka ge-nom de energier som omger jorden. Det innebär ett hot mot ett helt folks identitet.
Mayafolket utan stat
Rigoberta Menchú i sitt hem. Foto Emanuele Satolli
I en intervju i sitt hem i februari tillskrev även fredspristagaren Rigoberta Menchú, som själv är maya quiché, ursprungsfolkets förmåga att bevara mayaidentiteten och förfädernas andlighet som förklaringen till att mayafolket orkar göra motstånd mot övergrepp.
– Ojämlikheten är enorm och djupt rotad, likaså rasismen. Den privata sektorn är rädd för mayafolket och tror att om landet utvecklar sig i en riktning där alla medborgare inkluderas kommer ursprungsfolket att kräva sina rättigheter och administrera sina naturresurser. Därför har vi ett system som är till för att förtrycka mayafolket.
– Mayafolket som utgör halva landets befolkning (drygt sju miljoner) bor i de mest avlägsna bergområdena och är i princip hänvisade till att överleva på egen hand, menar Menchú.
Antalet sociala konflikter kring projekt inom utvinningsindustrin, såsom guld- och mineralgruvor eller vattenkraft i Guatemala ökar och fördjupas.
Rigoberta Menchú säger såhär om statens roll:
– I vårt land har de multinationella företagen lyckats få staten att skydda dem istället för sina egna medborgare. Och det med våldsamma konsekvenser.
Organisering som överlevnadsinstrument
Lolita Chavez på presskonferens. Foto Christin Sandberg
Menchú menar att mayafolket överlever tack vare sin förmåga att organisera sig på bynivå.
– Och det finns en rädsla hos vissa sektorer i samhället för vår, mayafolkets, kapacitet att organisera oss. Därför pågår en kriminalisering av våra organisationer och ledare. Organisationer och ledare kriminaliseras automatiskt oavsett vad de arbetar för.
I egenskap av förgrundsfigur bland mayafolket är Lolita Chávez en av dem som har drabbats hårt av kriminaliseringen. Hon är sedd som en regeringsfiende. Hon har smutskastats, tagit emot dödshot och hot om våldtäkt och varit föremål för mordförsök. Ingen har dömts för något brott. Straffrihet är ett stort problem i landet och uppgår till 70 procent. Men Chávez har fått säkerhetsskydd beviljat från staten efter internationella påtryckningar vid flera tillfällen.
Och i rättsfall efter rättsfall visar regeringen att den är oförmögen att leva upp till skyldigheten att garantera de kollektiva rättigheter som både konstitutionen och internationella konventioner ger ursprungsfolken. Förra året undertecknade Lolita Chávez tillsammans med andra ursprungsfolksledare i Consejo del Pueblo Maya (CPO) en anmälan om brott mot ursprungsfolkets rättigheter till den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter. De väntar ännu på svar.
– För oss tog kriget aldrig slut (hänvisar till den 36 år långa väpnade konflikten). Staten utgör ett hinder för att bygga fred och fortsätter att skapa rädsla genom att kriminalisera oss. Men jag som kvinna har rättigheter, rätt att leva och att leva bra. För att kunna göra det måste jag, och alla mayakvinnor, själv återta och tolka innebörden av mitt vara, min existens.
– Det har funnits stunder då jag har vacklat och dragit mig undan rampljuset, men det som har fått mig att komma tillbaka är alla kvinnor, från olika organisationer runt om i världen, som aldrig har slutat att ringa och fråga hur jag har det, om jag behöver något och när jag kommer tillbaka.
