Jyothi Swahn har tillsammans med sina kurskamrater Johannes Olsson och Samuel Engwall just inlett arbetet med Projekt Adopterad. Feministiskt Perspektiv ställde fem frågor till projektledaren Jyothi Swahn. Hon konstaterar att det finns ett stort kunskapsglapp som det är hög tid att överbrygga.
Ni inleder projektet med en resa. Vart åker ni och varför?
– Vi åker till Kampala, Uganda. Det ingår som ett moment i vår kurs Dokumentär i världen att åka till ett u-land i Afrika och belysa någon form av mänsklig rättighet. Mitt team och jag har valt att belysa temat adoption eftersom Sverige är ett av de länder i Europa som har flest adopterade. Alla vi tre som gör filmen är adopterade och vi kan inte förstå varför det fortfarande finns så mycket obetänksamhet emot oss, just eftersom det finns så många adopterade i Sverige.
Du driver också en adoptionsblogg. Kan du berätta lite om den?
– 2010 började jag skriva på en självbiografi om min egen adoption, och läste upp några kapitel för mina föräldrar och vänner. Alla blev så tagna och tyckte jag borde starta en blogg. Inte är folk intresserad tänkte jag, men reaktionerna har varit väldigt positiva, jag har fått många mejl från personer som vill att jag ska publicera deras historier också, oftast anonymt. Bloggen har också blivit rekommenderad av familjeföreningen för internationella adoptioner.
– Jag uppfattar att det finns en tacksamhet från både adopterade och adoptivföräldrar och jag blottar mig ganska mycket i den bloggen. Det har fått mig att växa som person och gett kontakter som jag inte skulle vilja vara utan. När jag började skriva såg jag mig som ett kolli, trasig, vilsen, men i och med att jag skriver bloggen har jag fått bearbeta allt jag varit med om och ta steget fullt ut och få psykologisk hjälp. Det kan vara väldigt svårt att gå och prata om sådant som är så djupt rotat, men efter cirka ett och ett halvt år vågade jag gå och det är bland det bästa jag har gjort.
– Jag känner sorgen med de som utsätts för rasism, obetänksamhet, det här att man inte blir lika bemött, och även att man legitimerar både barns och vuxnas handlingar för att de sker av nyfikenhet, men är all nyfikenhet okej? Det tar jag upp i bloggen. Jag tycker det är viktigt att tala, för många har föreställningar om oss och våra föräldrar, som att adopterade har en massa fördelar. Vi blir också representanter för våra föräldrars barnlöshet, för att de inte fick några egna barn. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan varför mina föräldrar inte kunde få barn. Jag har också fått frågan varför de adopterade ett mörkhyat barn. Det är inte heller roligt att få den frågan som tioårigt barn. Oftast kommer den från vuxna och det har varit jättekonstigt, vad har de med det att göra? Folk tänker sig inte för, men hur länge kan man legitimera det, man måste öka kunskapen någon gång.
Vad tycker du är viktigt för feminister att veta när det gäller adoption?
– Adopterade är en slags minoritet som hamnar mellan stolarna. Jag kan uppfatta det som att vi inte prioriteras i vissa frågor. Till exempel borde det finnas bidrag att söka på kommunal nivå för att adopterade ska kunna åka tillbaka till sina länder, om de vill. Det är många som inte kan, fast de gärna vill, på grund av ekonomin. Det finns föreställningar om att adoptivföräldrar är rika. Att barn köps är en föreställning som jag fick höra på 90-talet och att fortfarande få höra det nu gör mig förbryllad. Vet inte folk hur adoptionsprocesser går till? Det är ett förlegat synsätt på när barn kommer till en familj.
Hur kommer ni att lägga upp arbetet med filmen?
– Vi har valt att belysa barnperspektivet, för vi anser att det saknas. Det vi växte upp med lever kvar, har vi förstått när vi pratat med andra. När vi får höra det blir det extra viktigt att göra den här filmen. Att gruppen internationellt adopterade minskar har också betydelse. Flera länder har stängt gränserna för adoption. Nu adopteras ungefär 50 barn per år mot tidigare 100. En del säger att länderna har börjat få upp ögonen för den diskriminering barnen utsätts för, och att de då hellre vill att barnen adopteras inom landet, men det blir också ett problem när de inte har resurserna och barn sitter på barnhem och väntar i stället.
– Vi kommer att träffa barn i Sverige och barn i Uganda, men av juridiska skäl kommer vi inte att intervjua barnen på barnhemmen, däremot barnhemspersonal. Jag kan inte säga så mycket mer för att inte avslöja för mycket om filmen…
Var det självklart för dig att dokumentärfilmen skulle handla om adoption?
– Nej! Men jag ville diskutera en reklamfilm om adoption med kursläraren och uttryckte min besvikelse över att urvalet av adoptionsfilmer är så begränsande och snävt. Han visste också att jag bloggade och föreslog att jag skulle göra filmen tillsammans med Johannes och Samuel som också är adopterade. Först var jag tveksam, men sedan började vi göra research och insåg hur viktigt det är att adopterade får föra sin talan. Vi vill vara inspiratörer till att man kan ta det utrymmet. Andra har försökt göra den här filmen, men fått höra att det inte är nytänkande. Det kanske stämmer, men vi tänker inte att den måste vara nytänkande, utan avsikten är att den ska vara berikande för de som är adopterade. Det blir vårt bidrag till adoptionsvärlden och vi vill tacka våra samarbetspartner som gör det här möjligt!
