”Jag har lärt mig att vi måste stå upp för varandra, oavsett om vi är kvinnor i bolagsstyrelser som blir exkluderade av manliga styrelseproffsen eller om vi är sjuksköterskor på akuten som går på knäna.” Det skriver My Vingren, som varit på Fredrika Bremerförbundets årliga Apelrydsseminarium, i en personlig krönika.
Det känns som att vi ska på kollo när vi möts på flygplatsen. Feministkollo. Jag har
bara varit på kollo en gång. Då var jag elva år och min mamma hade fått för sig att jag
och min lillebror behövde träffa andra barn som hade syskon med
funktionsnedsättningar. Eftersom jag inte var ett speciellt socialt barn var det enbart en
traumatisk upplevelse. Den här gången känns det bättre. Kanske för att jag under åren
har utvecklat åtminstone några sociala egenskaper. Kanske för att jag i en vecka gått
omkring och varit omåttligt stolt över att få bli inbjuden. Fredrika Bremerförbundet.
Apelrydseminariet. Det pirrar lite i magen när vi åker in på kursgården. Historisk mark.
Det är precis så vykortsvackert som jag föreställde mig. Det första jag hittar är kor. Kor som egentligen är ungtjurar som jag, i äkta förortsboendestil, ägnar alldeles för mycket
tid att prata med och mata med fallfrukt.
Jag träffar kvinnor som är över 80 med mer erfarenheter jag aldrig kunnat drömma om. På middagen dricker vi vin. Massor av vin. Det börjar brinna och brandkåren måste komma. Ingen minns riktigt vad det var man skulle göra om det började brinna. Däremot ser jag många fnittrande damer som flirtar med brandmännen. Och det var ingen fara. Bara ett ljus som vält. Festen fortsätter.
De två seminariedagarna kommer handla om Handling och jämställdhet. Schemat är
fullspäckat. Mycket får plats, en del får inte plats. Trots att jag upplever att jag rör mig
genom många olika typer av feministiska rum får jag snabbt inse att den här helgen
inte kommer bli som jag har tänkt mig. I Apelryd trängs de äldre ”Fredrikorna”, kvinnor
som organiserat sig feministiskt i fantastiskt många år, som fortfarande kämpar, med
tjejer från mellanstadiet, som lyfter frågor om prestationskrav och utbudet på pojk- och
flickavdelningen med TED-talks om sexuellt våld av Ida Östenson och föreläsning om det akuta behovet om en vettig sexualundervisning av Inti Chavez Perez.
Men det fanns också panelsamtal som gjorde att jag fick ont i magen. För trots, eller
kanske på grund av, att vi befinner oss på feministisk historisk mark, finns inte alla
perspektiv närvarande i samtalen. Jag lyssnar på kvinnors personliga berättelser av att
sitta i bolagsstyrelser. Och jag rycks med. Även om jag personligen inte är ett stort fan
av bolagsstyrelserepresentation så finns det erfarenheter och motstrategier jag inte
tidigare hört. Jag får lyssna på kvinnor i karriären som berättar om hur de
löneförhandlar, hur de vågade sätta hårt mot hårt, och samtidigt som jag imponeras får
jag lite hjärtknip över hur enkelt de får det att låta. Och vilka som glöms bort. Rut-avdraget
är något som tas upp flera gånger under samtalen. Hur viktig reformen är för
jämställdhet. Vi får lära oss att löneförhandla och får vi inte det vi vill ha ska vi leta efter ett annat jobb.
Min feminism har alltid handlat om de som har mindre. Mindre makt, mindre
möjligheter, mindre pengar. Mitt engagemang har alltid riktat sig till de som är mest
utsatta. Och nu sitter jag på en plats där de kvinnor, de som städar eller är
sjuksköterskor, knappt är närvarande. Sjuksköterskors villkor tas upp en gång och det
är när kvinnor uppmanas till att välja bättre jobb. Istället för sjukvårdutbildningar borde
vi bli civilingenjörer.
På lördag eftermiddag. Helgen är slut och de flesta har åkt. Jag sitter under ett träd i
spöregn och väntar på att bli skjutsad till tåget. Förra gången jag var på kollo var det
meningen att alla barn skulle direkt känna en gemenskap, eftersom vi alla var syskon
till någon med olika typer av funktionsnedsättningar. Som tioåring tyckte jag det var
makabert och när jag kom hem var jag sur i flera dagar för jag hade då inte känt någon
gemenskap med de andra barnen. Istället hade jag ägnat massor av tid åt att gömma
mig så ingen skulle tvinga mig att spela fotboll. Den här gången kommer jag hem och
är lycklig. Jag har känt mig som en del i en gemenskap. Inte för att jag kunde känna
igen mig i alla erfarenheter eller för att jag höll med om alla metoder som ska hjälpa
oss till jämställdhet utan för att vi var 130 personer med olika erfarenheter, inriktningar,
levnadsvillkor och möjligheter. Och att det finns möjligheter.
Det är en helg av konkreta tips på att hantera en värld som inte är till för alla. Men det är också en helg där vi glömmer bort att alla inte har samma möjlighet. Jag har lärt mig att vi måste stå upp för varandra, oavsett om vi är kvinnor i bolagsstyrelser som blir exkluderade av manliga styrelseproffsen eller om vi är sjuksköterskor på akuten som går på knäna.
