Det är mensens år i år. Plötsligt rinner den överallt. Tv och radio gör temaprogram om mens, filmare som Zayera Khan, Louise Berg och Elin Bennett gör dokumentärfilmer, internationella menskonstutställningar pågår och en organisation med namnet Mensen har bildats.

Nu i dagarna utkommer seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens, på Kartago förlag. Idén till antologin, sammanställd av Sara Olausson, uppstod i en inspirerad facebooktråd mellan serietecknare efter Liv Strömquists numera närmast legendariska Sommar i P1 2013, där temat var just mens.

Hela 31 serietecknare har velat bidra med serier om allt från hur hormoner påverkar menscykeln eller hur man använder en menskopp till rena mensutopier. En av de roligare sådana är Lotta Sjöbergs ”Får det lov att vara lite rött”, där ett äldre par som går in i en färgaffär för att hitta en ny varm väggfärg till sin hall blir förevisade den nya menskollektionen, med alltifrån beige till ”vågat varmsvart som den mörkaste kärnan i en koagulerad slemhinna”.

Ett annat av de många kreativa perspektiven är Susanne Fredelius ”Mensvärk” där en armé av små mensvärks-orcher med stridsrop som ”jag vill se blod!” skjuter pilar på den menstruerande personens mage. Många av serierna är humoristiska, men det finns också allvarligare stripar, som Klara Wikstens serie om hur menstabut kan drabba redan socialt utsatta personer.

Sara Olausson fick in många fler bidrag än vad antologin rymde och har tvingats välja bort en hel del. De utvalda bidragen skiftar i kvalitet – kanske hade boken blivit ännu starkare om ytterligare några fått stryka på foten. Samtidigt måste uppgiften att välja bort vara svår, då ju det i någon mening är en viktig feministisk gärning i sig att göra serier på temat.

Trots att jag tycker mig vara en hyfsat mensvan läsare ryggar jag ändå tillbaka inför många av bildrutorna i boken. Bilder på håriga fittor med mensblod på och runtomkring, på bindor med knallrött blod i nedhasade trosor på toaletten. Sådant FÅR man ju bara inte visa i tryckta böcker, ryser hela mitt patriarkalt uppfostrade väsen. Men jo – nu får man.