Mäns våld orsakar fler dödsfall världen över bland kvinnor mellan 15 och 44 år, än krig, malaria, cancer och trafikolyckor sammantaget. Detta synliggjordes i ett antal debattartiklar förra veckan på Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor 25 november. I Sverige beräknas var fjärde kvinna bli utsatt för våld av en partner och var femte bli utsatt för allvarligt sexuellt våld någon gång under livet. Trots omfattande satsningar under senare år verkar inte våldet minska nämnvärt.
Insikten om att det krävs nya och mer omfattande grepp i arbetet visar bland annat tillsättandet av den statliga utredningen om en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, och de allt starkare röster som höjs om att vi måste satsa på ett brett, förebyggande arbete med fokus på maskulinitetsnormer.
En person som lyfter pojkars och mäns engagemang som avgörande för att vi ska komma vidare i arbetet mot mäns våld mot kvinnor är Michael Kaufman, inbjuden till Sverige av Män för Jämställdhet, Sveriges Kvinno- och tjejjourers Riksförbund och Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor. Kaufman har under många år arbetat internationellt, anlitad bland annat av olika FN-organ, regeringar och och NGOs, för att utveckla vägar för att få fler män och pojkar att engagera sig för jämställdhet och mot mäns våld mot kvinnor. Bland annat var han en av grundarna till den världsomspännande White Ribbon-kampanjen som syftar till att få män och pojkar att ta ställning och engagera sig för ett jämställt samhälle fritt från våld.
Jag träffar Michael Kaufman på ett stökigt kafé dagen innan han ska föreläsa för både myndighetsrepresentanter och för verksamheter som arbetar med unga i Stockholm. Han kommer direkt från Köpenhamn och han berättar med ett nöjt leende att det äntligen verkar som om arbetet mot mäns våld mot kvinnor börjar ge resultat i Danmark, han hävdar att statistik pekar mot att våldet börjar minska.
Något som präglar Kaufman är en grundmurad optimism. Han konstaterar att det i dag inte finns något land i världen som inte har någon form av organiserad rörelse där många kvinnor, och en del män, kämpar mot mäns våld mot kvinnor. Det är en kamp som ger resultat, även om vägen fortfarande är olika lång att gå i olika delar av världen. Vad gäller Sverige så tycker inte Kaufman att ljuset i tunneln behöver ligga så långt bort.
– Det är klart att ett samhälle utan våld ligger generationer bort. Det är inte ett lätt arbete men jag tror verkligen att vi kan komma dit. Men jag är övertygad om att ni i Sverige, med er relativa ekonomiska jämlikhet, synen på föräldraskap som ett delat ansvar och starka feministiska rörelse skulle kunna reducera våldet kraftigt på kort tid om ni satsar. Ju mer jämställt ett samhälle är desto mindre våld finns det. Det handlar inte bara om jämställdhet mellan könen, det handlar också om att se hur våld hänger ihop med ekonomisk ojämställdhet. Ju större klyftor det finns i ett samhälle, desto mer våld.
Vad tycker du att vi borde satsa på framåt?
– Det handlar både om ett mer långsiktigt perspektiv där en viktig del till exempel är att se till att fortsätta arbetet med ett mer jämlikt uttag av föräldraledigheten. Där är ni i Sverige och Norden föregångare. Ni måste sprida den forskning som visar att alla i familjen mår bättre av att män ökar sitt ansvar för omsorgsarbetet. Det handlar också om politiska strategier för att ta krafttag mot våldet. Men det innebär också att få in fler aktörer i arbetet. Jag skulle till exempel tycka att det vore fantastiskt att få se certifieringsprogram i Sverige där företag har utvecklat strategier och fått utbildning i hur de kan arbeta aktivt mot våldet. Det kan handla om stöd till kvinnor på arbetsplatserna som har utsatts för våld hemma men också ett aktivt arbete mot sexuella trakasserier och chefer, företagsledare och fackföreningar som tar ställning. På samma sätt skulle man kunna utveckla certifieringssystem för kommuner, som skulle kunna bestå av krav på kampanjer, handlingsplaner och ett organiserat förebyggande arbete på skolor.
WHO, FN och Världsbanken konstaterar alla genom omfattande studier att ett våldsförebyggande arbete blir effektivt först när det grundas i ett makt- och genusperspektiv. Under vår intervju återkommer Michael Kaufman till detta. Vi måste prata om mäns sårbarhet och om hur en trång maskulinitetslåda drabbar pojkar och män, menar han. Han pratar en hel del om det han kallar för ”manlighetens paradox.”
– Vi har konstruerat de patriarkala maktstrukturerna på ett sådant sätt att de, samtidigt som de ger män som grupp enorma fördelar, också skapar en mängd nackdelar för män. De skapar orimliga förväntningar på män att vara starka, försörjare, orädda och känslomässigt avstängda. Förväntningar som män inte kan leva upp till. Pojkar växer upp med en inre dialog där de måste förhålla sig till den osäkerhet och det misslyckande som det innebär att inte kunna leva upp till detta. En del pojkar och män kommer att välja helt andra vägar, att aktivt bryta mot förväntningarna. Vissa män kommer att kanalisera ut den osäkerheten genom dominans och våld. Vi ser paradoxen i statistiken över mäns kortare liv, i mäns oförmåga att söka hjälp, i dödstalen i alkoholmissbruk, i självmordsstatistiken, i mäns risktagande och därmed på många sätt farligare liv. Vi ser den i mäns ensamhet som också leder till ohälsa.
– Om man skulle gå fram till män på stan och fråga dem på vilket sätt de ser sitt maktöverläge i sin vardag så skulle de inte förstå vad man menade. De flesta män upplever inte att de har makt. De skulle kanske säga ”Ja, det finns män med makt, men det är inte jag!”. För det är en del i paradoxen; maktstrukturerna bygger också på en hierarki mellan män. Män känner sig underordnade, och män utsätts också för mäns dominans och våld.
Samtidigt varnar han för att ett arbete som inte, parallellt med att synliggöra nackdelarna med patriarkatet för män, lyfter mäns ofta osynliga privilegier och de samhällsstrukturer som möjliggör och till och med uppmuntrar våldet, riskerar att missa målet.
Att tala om maskulinitetsnormers baksida för män är ett sätt att engagera män, dessutom behöver män förstå hur de själva drabbas av våldet. Kaufman menar att vi måste vara strategiska. Vi måste söka nya allianser och utmana oss själva i det arbetet. För att få stopp på mäns våld mot kvinnor kan vi inte bara arbeta tillsammans med människor som delar våra grundvärderingar på alla områden. Vi måste också tänka på att vi talar ett språk som är begripligt för dem vi vill nå, det innebär ibland att vi måste tumma på vår ideal.
- Om jag pratar med personer som tillhör den amerikanska högern, eller andra sammanhang där mer moralkonservativa värderingar råder, så måste jag fundera på hur jag kan använda deras språk och deras värderingar för att uppmuntra deras engagemang mot våld. Okej, du tycker att det är viktigt med en stark ställning för familjen i samhället. Det finns säkert många saker som du och jag ser olika på vad gäller begreppet familj och hur den kan och bör se ut. Men vi kan kanske enas om att våld är något som försvagar en familj? Hur kan vi arbeta tillsammans mot det?
Eftersom Kaufman pratar så mycket om att nå män som pappor så berättar jag för honom om den debatt som nyligen ägt rum i Sverige där ett antal mer eller mindre kända män har gått ut och berättat hur de, när de har fått en dotter, plötsligt har fått upp ögonen för kvinnoförtrycket. Kaufman ler och säger:
- Kärlek förändrar människor. Kärleken till ett barn kan få en människa att vara beredd att gå in i ett brinnande hus för någon annans skull, att offra sig själv utan att blinka. I den kärleken finns en enorm förändringspotential och det måste vi ta vara på. Till en nyväckt feministisk pappa vill jag bara säga välkommen! Vad synd att det tog dig så lång tid, att du inte har förstått tidigare trots att du måste ha sett så mycket tecken på kvinnoförtrycket tidigare. Men det är underbart att du talar nu, fortsätt att göra det. Jag hoppas att fler män kommer att lyssna och följa efter. Men jag hoppas också att du kommer att lyssna och lära. Du är inte plötsligt någon expert på kvinnors liv och utsatthet. Du måste lyssna på kvinnor runt omkring dig och på kvinnor som har arbetat med de här frågorna i många år. De är experterna.
Det är med lite blandade känslor som jag dagen efter intervjun lämnar föreläsningen med Michael Kaufman på Ersta konferens på Södermalm i Stockholm. Kaufmans analys spänner från strukturella teorier om genus och intersektionalitet till amerikanska feministiska psykoanalytiker som Benjamin och Chodorow till neurobiologisk forskning. Det är först när han kommer till samtalet om strategier som det börjar skava i mig. Kaufman är tydlig: vi måste få män att förstå att de förlorar på patriarkatet. Vi måste också ha välkomnande budskap till män, så att de inte blir ivägskrämda. Vi måste prata om mäns positiva ansvar, möjligheten till positivt ledarskap, i stället för om skuld. Glada bilder som visar på hur positiva relationer mellan män och barn, män och kvinnor kan se ut. Vi måste utnyttja de patriarkala strukturerna, män måste tala med män, eftersom män lyssnar på män. Jag har inga bättre svar, det är få män, även om de stadigt blir fler, som engagerar sig i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Det räcker uppenbarligen inte att upplysa om den förfärliga statistiken över hur våldet slår mot kvinnors liv som jag inledde denna artikel med, för att engagera män. Enligt Kaufman måste män smörjas in i kampen. Jag har inga bättre svar, men tänker att en framgångsrik förändringsrörelse också alltid måste innehålla många röster som vägrar anpassa sitt språk och sina krav för att få med sig makten.
