Nilla Fischer är svensk landslagsstjärna, en av världens bästa backar och spelar i världens bäst rankade klubblag, tyska Vlf Wolfsburg. Moa Svan mötte henne under Algarve Cup i förra veckan och pratade träning, tysk disciplin och om att hon förra året blev vald till ”Årets flata”. – Kan jag hjälpa andra som offentlig person så är det bra, säger Nilla Fischer.
När jag träffar Nilla har hon hunnit fixa sin ”Nilla-Frilla”. Den är perfekt. De andra i laget har varit och tränat, men Nilla Fischer och Caroline Seger har gymmat med Therese Sjögran som personlig tränare. Den som bor i Malmö har lyxen/möjligheten att kunna göra det även till vardags, men Seger och Nilla tar chansen nu när de bor på samma hotell under Algarve Cup.
– Jag har alltid tyckt om att träna. I Linköping tyckte min tränare att jag inte skulle köra mer överkropp. Jag behöver inte fler kilon tyckte de, utan skulle nyttja de muskler jag redan har bättre. I Tyskland har de inte sagt något, men gymma är min grej. Det är bättre än att springa, säger hon.
Och hon är stor Fischer, du ser henne lätt när hon spelar. Hon har en mäktig siluett, men rör sig också med en försiktighet som ingen annan. Hon tar också risker som ingen annan. Hon är inte den back som ”rensar” bort bollen, utan hon försöker alltid göra något med den.
– Jag störde mig själv på det när jag var mittfältare, på backar som inte gjorde något med bollen.
Men det gäller att ha is i magen när du tittar på en match där Fischer spelar. De där extra vändningarna i backlinjen kan få dig att tappa andan. Men hon lyckas i stort sett alltid. Så är hon också en av världens bästa backar. Hon blev nyligen rekryterad att spela i tyska Wolfsburg. Världens bäst rankade lag.
– Det är lite annorlunda där. Här med svenska landslaget kan man gå runt i flip-flops om man vill. Vi släntrar in till middagen allihop, men i tyska laget ska man inte vara sen. Då får man böta. Tio euro eller något. Glömmer du din vattenflaska får du böta. Blir du tunnlad får du böta. Fast det är lite skoj, det är en 50-centare bara, säger Nilla Fischer och skrattar.
Vad tycker du om det då?
– Det är inte min metod. Jag tycker väl att det räcker att säga till att ”nu gör du fel”, då lär du dig.
Tyskland vann Algarve Cup och Sverige hamnade på fjärde plats, men det vet vi inte än där vi sitter, Nilla och jag, ute vid poolen på deras spelarhotell. Detta var dagen innan de förlorade semifinalen mot Island. Jag får egentligen inte göra intervjun just den här dagen, men Nilla ville själv snacka, så då har presschefen gett grönt ljus.
Jag och Nilla Fischer träffades för första gången i somras. Då arrangerade jag Stockholm Prides första Flatgala. Hon vann pris som årets flata efter att i en intervju i gaytidningen QX pratat om sin fru. Det var första gången hon talade med media om att hon de senaste tre åren levt i en relation med en kvinna.
– Det har inte varit någon tidigare som frågat om jag har kille eller tjej. Media visste ju om det, men det är ingen tidigare som frågat. Det var naturligt att snacka om det, men sedan blev det ju en grej av det. Kan jag hjälpa andra som offentlig person så är det bra. Jag känner mig väldigt trygg i mig själv. Gällande allt, i princip.
Hur hittade du den personliga utvecklingen?
– Det är mycket tack vare min fru. Hon är ju terapeut. Hon är väldigt medveten om sig själv, om sina känslor och om andras känslor. Hennes två systrar har också läst någonting kring psykologi. Umgås man med dem tre, så kan man inte annat än att utvecklas. Jag har inte kunnat komma undan med mitt gamla beteende – ”vara tyst så löser det sig, vi sover, så är det borta imorgon”. Det har inte funkat där. Hon har speglat mig. Mitt sätt att vara.
Året som har gått har varit ett lyckat år för Nilla Fischer. Hon gifte sig i november, vann silverskon under EM under sommaren och visade att hon kan prestera i de stora matcherna. Det blev en hel del mål för landslagsbacken.
– Ja i EM gjorde jag tre stycken. Jag brukar göra en del mål i mästerskap. Växer lite kanske lite extra i landslagströjan. Det är extra att spela för sitt land.
Efter det blev hon prisad som årets back på Fotbollsgalan, och så tog hon hem priset som årets homo på QX gaygala i februari i år.
Vilket av priserna väger tyngst för dig?
– För mig? Det vete tusan, just att bli prisad, borde ju inte vara själva grejen…
– Det var en svår fråga.
Priset för årets homo?
– Ja, det känns större för det är folk som har röstat fram mig. I fotbollsgalan är det ju en jury som väljer. Så därför känns ju de priserna, det priset, större, på det sättet att svenska folket har röstat på mig. Det är inte fyra personer, som sagt: ”vi tar henne”.
– Jag vill vara en bra förebild som fotbollsspelare och som person. Förebilden som fotbollsspelare är ju inte att jag får ett pris, det är ju kvalitet, vad jag presterar. Det ligger mycket hårt jobb bakom. Priset som fotbollsspelare är ju vad jag presterat.
Det måste ändå ligga personligt hårt jobb bakom det du gjort för dig själv?
– Det är klart, det är enklare att gå ut att träna och göra som man blir tillsagd än att utvecklas som person. Så ja, det väger lite tyngre på det sättet, att få pris för den jag är. Sedan är det i samband med fotbollen, för utan ett framgångsrikt EM, både för mig och för laget, så utan det hade det inte blivit samma intresse för mig. Så jag väljer båda.
