”Där mänskligheten kämpar för att överleva när världen dödar den. Här är Gaza.”

Så skriver den unga kvinnan Nalan Al Sarraj, 23 år gammal, från Gaza City på torsdagen på twitter. Under dagen har hon berättat om bomberna som faller runt om kring henne. Små korta men outhärdliga meddelanden, emellanåt med bilder på nyss träffade rykande byggnader.

På torsdagsmorgonen skriver hon: Mardrömmar – ”Nightmares nightmares nightmares nightmares nightmares nightmares nightmares nightmares nightmares #gaza #GazaUnderAttack”.

Lite senare på förmiddagen skriver hon hur den israeliska armén har bombat ett hus alldeles i närheten av där hon bor: ”Extremt stor explosion i slutet av gatan där jag bor” följt av: ”Mitt hjärta slår fortfarande snabbt. Min kropp skakar. Jag tror att jag kommer att kräkas. Jag kan inte andas.” Och så: ”Ljudet av explosionen blandat med barnens skrik, där varje ben av min mänsklighet slås sönder”.

Nalan Al Sarraj bor i Gaza City och dagen innan hennes torsdagstweets har vi talats vid på telefon. Hon har då, på onsdagen, genomlevt ett två veckors israeliskt bombardemang. Ändå låter hon så lugn och samlad på rösten, trots att natten som gått var en av de värsta hittills. Det är inte första gången hon är med om detta. Liksom de flesta Gazabor, har hon varit med om ett, två, tre eller fler liknande israeliska offensiver. Hon upplevde Gazakriget 2008-2009 på nära hand. Raji Sourani från Palestinian Centre for Human Rights sade att det kriget, det som Israel kallade ”Operation Cast Lead”, var ett skämt i jämförelse med vad som nu händer. Nalan Al Sarraj håller med:

– Då försökte Israel åtminstone försöka visa att de riktade sig emot Hamas och platser där Hamas befann sig, civila utgjorde inte måltavlor i samma utsträckning som nu. Det var hemskt då men ändå är det värre för det sker massakrer, det är folkmord. Vi har kroppar som ligger på gatorna, det är inget krig – de siktar mot allt och alla.

”Bästa mödrarna i världen”

Då, 2008-2009, dödades drygt 1 400 palestinier under ett 22 dagar långt anfall. Av dem var 926 civila enligt den palestinska organisationen al-Haq. Enligt PCHRC hade 743 palestinier dödats till och med torsdagmorgon, 81,5 procent av dem civila. Den här gången har de israeliska flyganfallen redan från inledningen av den så kallade ”Operation Protective Edge” riktats mot palestinska bostadshus. Ofta med varningar innan, då familjer får sms, telefonsamtal eller en mindre raket skjuten på taket av huset, som en signal att lämna det – trots att det inte finns någonstans att fly till. Men också utan varningar. Som då 25 medlemmar av samma familj, al-Jame’-familjen nära Khan Younis dödades när deras hus bombades i söndags. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem ska ingen varning ha getts innan huset bombades.

En annan av de händelser som sticker ut i raden av fruktansvärda händelser är det Nalan Al Sarraj kallar massakern i Shujai’iya, ett område i östra Gaza City. Israel inledde enligt folk i området en intensiv beskjutning sent på lördagen och natten mot söndagen då israeliska marktrupper nådde dit och intensiva strider uppstod. Enligt The Guardian avfyrades israeliska raketer och missiler var femte sekund under det mest intensiva bombardemanget. Många av de dödade var kvinnor och barn.

– Jag gick till sjukhuset för att hjälpa till, många kvinnor dödades, andra kvinnor hade förlorat sina makar och försökte vara starka för sina barns skull, för att kunna ta hand om dem, ge dem mat. Palestinska kvinnor är som levande legender, de är så beslutsamma att gå vidare, de har gått igenom så mycket ändå finner de alltid ett sätt att visa sina nära omsorg, de lyckas alltid hitta sin mänsklighet och vara de bästa mödrarna i världen, säger Nalan Al Sarraj som förklarar att hon inte vet vad fred är. Inte ens i fantasin kan hon föreställa sig vad verklig fred skulle innebära.

– Jag försöker förstå vad det skulle innebära, att kunna göra vad jag vill, utan gränser.

”Kriget förs mot vårt hopp”

En möjlighet att röra sig utan gränser är den blogg som Nalan Al Sarraj har sedan flera år tillbaka. I den skriver hon om många olika frågor, om hur drömmar från uppväxten ständigt avbröts av just gränser. Gränser i form av en explosion, i form av Israels blockad och ockupation, men också om gränser som den egna palestinska ledningen satt upp, eller samhälleliga begränsningar. Hon har också ett twitterkonto med 11 600 följare. Detta, de många rapporterna som hon och andra Gazabor levererar genom sociala medier, liksom den stora närvaron av internationella journalister i Gaza är en stor skillnad från hur det såg ut 2008-2009 då endast två internationella journalister fanns på plats, båda på Al Jazeera English: Sherine Tadros och Ayman Moyheldin.

Då stod ett stort antal internationella journalister och gjorde sina reportage med Gaza i bakgrunden, nu är det på plats och kan rapportera direkt på plats. Som när de fyra al-Bakr-pojkarna dödades av raketer från israeliskt stridsfartyg då de spelade fotboll på Medelhavets strand. Just Ayman Mohyeldin var en av de som rapporterade omedelbart, på twitter skrev han hur han bara någon minut innan de dödades hade han sparkat boll med honom. Mohyeldin blev strax därpå beordrad att lämna Gazaremsan av sin arbetsgivare NBC, men efter många protester kom han för några dagar sedan tillbaka för att fortsätta rapportera på plats. Och enskilda palestinier kan lägga upp filmer från sina smartphones så att omvärlden kan se fasan, det outhärdliga, i Gaza, i Shujai’iya. En kvinnas hjärtskärande skrik, skräcken när man får följa en skadad man bäras mot väntande ambulanser en bit bort. Eller en grupp civila som desperat försöker komma bort från gatan där bombardemanget pågår som intensivast från Nazazgatan i centrala Shujai’iya.. Eller den film som visar hur Salem Khaleel Shamaly skjuts till döds framför kameran av en förmodad israelisk krypskytt. Eller Omar Sulimans tweet som delats rikligt, skrivet i söndags: ”Jag ser fram emot att överleva. Om jag inte gör det, minns att jag inte var Hamas eller en militant, inte heller användes jag som mänsklig sköld. Jag var hemma.”

Nalan Al Sarraj tror att denna utveckling med större medial närvaro, både genom etablerade medier samt sociala medier, gör skillnad. Bilden av Israel håller på att förändras. När palestinier tidigare vittnade om terror mot civilbefolkningen från den israeliska armén blev man inte trodd. Så är det inte längre:

– Nu finns det media och social media här, folk är intresserade av som händer. Så Israel krigar inte bara i Gaza utan de måste strida i hela världen för att övertyga världen om det de gör här. Nu ser hela världen det som händer. I längden kommer det att leda till att Israel tvingas upphöra med det de gör. Även om inte deras regeringar följer folket så är det den yngre generationen som en dag kommer att leda länderna och framtida regeringar kommer inte acceptera att Israel beter sig som en terrorstat och står ovan lagen, säger hon.

– Det här kriget förs mot kvinnor och barn, mot människor. Det riktas mot våra hopp och våra drömmar, de försöker förstöra våra hopp och drömmar om vårt land, men det kan de aldrig göra.