I slutet av den avslutande debatten om våld i nära relationer på Kulturhuset i söndags bad programledaren Alexandra Pascalidou de tiotalet medverkande att med en mening var ge svar på frågan om hur vi får ett stopp på våldet. Frågan är lika stor som ”Hur får vi ett mer jämlikt samhälle?” och låter sig inte besvaras med en eller två meningar eller ens en artikel som den här.
Det finns massor av konkreta åtgärder som kunde tillämpas i dag, men låt mig kort fokusera mer övergripande på ett par myter och ideologi som jag menar står i vägen för en mer effektiv hantering av våldet. Under debatten säger någon att mer resurser behövs till förebyggande arbete, men Pascalidou svarar upprört att hon inte vill höra talas om mer resurser. Ett intressant svar med tanke på att FN uppmanat sina medlemsstater just att dramatiskt kapa i militärbudget för att istället investera i våldsförebyggande arbete.
Nationalistisk myt
Jag forskar om professionella diskurser och praktiker kring barn som upplever våld i sin familj, och kring deras separera(n)de föräldrar. Fokus är på förskola, skola och familjerätt. Jag vill bidra till fördjupad kunskap om våldet i välfärdsstaten, för en bättre beredskap att hantera det, i fortsatt forskning, politik och bland de professionella som möter förövare och utsatta och tar beslut med konsekvenser för liv och död. Empirin bygger på intervjuer med personal i förskola och skola, våldsutsatta mammor samt cirka 2 000 familjerättsliga domstolsbeslut.
Vi måste göra upp med den nationalistiska myten om att hotet mot vår säkerhet kommer utifrån, och att vad som gäller för att vara trygga är att bevaka våra territoriella gränser. Nationalismen märks särskilt tydligt i asylpolitiken, säkerhetspolitiken och våldspolitiken. Romska spädbarn registreras i polisregister, papperslösa vuxna som inte har begått brott jagas för att utvisas till förtryck och död. Medan verkliga förövare uppmuntras, i jämställdhetens namn, till kontroll över utsatta. Det heter att barn har rätt till båda sina föräldrar. Men om du är livrädd för en förälder och absolut inte vill ha kontakt? Då kan du ändå tvingas till det, även om föräldern är dömd för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning eller misshandel, även om du har försökt ta ditt liv. Om det handlar om din pappa och han har ett nordiskt (oftast svenskt) klingande namn. Så ser mitt material ut, som även bekräftar tidigare forskning.
Den farligaste platsen för en kvinna är hennes eget hem. Män som utsätts för kvinnors våld ska självklart ha skydd, men är undantag. Tar vi detta på allvar måste vi skapa en helt ny säkerhetspolitik, med radikala omprioriteringar. Kan vi föreställa oss att räddningstjänsten, sophämtningen eller andra vitala samhällsfunktioner till huvuddel skulle vila på ideella krafter? Nej. Så varför då skydd från våld i nära relationer – vårt största säkerhetsproblem? Som Zandra Kanakaris, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund i Sverige (SKR), menar är det ett akut problem att frågor som rör liv och död är projektfinansierade.
Viktigt med resurser
Unga kvinnor, hbtq-personer och funktionsnedsatta är överrepresenterade bland våldsutsatta, så även utlandsfödda kvinnor. Det gäller dock såväl våld från svenskfödda som från utlandsfödda män. I stället för att göra denna utsatthet till en fråga om integration och ”etniska andras” problematiska kultur behöver vi anlägga ett intersektionellt perspektiv. Den utsattas och förövarens position i olika samhälleliga maktordningar skapar skilda villkor för våldsutövande, utsatthet och möjligheter att bli trodd, få skydd och rättvisa. Klass, kön, könsuttryck, etnicitet, funktionalitet, sexualitet, släktskap och ålder har alla betydelse. Vi ser det i statistiken för vem som blir trodd och vem som döms för våldtäkt.
En hel del resurser har det senaste decenniet lagts på våld i nära relationer och kvinnofrid, bland annat inrättandet av just Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NKC). ”Vart har alla pengar tagit vägen?” frågar sig bland andra juristen Debbie Nûjen. Ingen har sett någon detaljerad sammanställning, men utbildningssatsningar för professionella om våld i namn av heder är område som har prioriterats av regeringen. En del av dessa utbildningar har nog varit bra, medan andra, där självutnämnda experter på ”hedersvåld” anlitats, utan djupare kunskap om våld, men med ”kulturell kompetens”. Sådana utbildningar har troligen gjort mer skada än nytta. Konsekvenserna av ökad kulturrasism är kända för Arazo Arif från Terrafem, som under P1-debatten gav exempel på inadekvat bemötande från fördomsfulla professionella.
Den nationalistiska myten om yttre hot förstärks av föreställningar om att ”svenska” pappor är fredligare än andra pappor. Statistiken visar att den största risken för grov misshandel mot barn finns i familjer med minst en vuxen som är sjukskriven eller arbetslös. Sambandet mellan våldsutövande och etnicitet försvinner helt när det kontrolleras för ekonomisk utsatthet. Ändå konstrueras våld som osvenskt och främmande. Av professionella, vissa politiker och i den allmänna debatten.
