Trots självproklamerade jämställdhetsambitioner kvarstår stora hinder på många redaktioner runtom i Norden. Frida Sandström reflekterar över två seminarier om aktivism mot sexismen i medierna och om embryot till ett nytt nätverkssamarbete.
Redaktionsmöte. Studenttidningen har just återstartat sin kulturblogg och vi är fyra skribenter som tillsammans ska täcka upp för veckans dagar. En av skribenterna ser på oss andra och frågar:
– Okej, vilka är vi? Jag är konstvetare, du är litteraturvetare och du är filmvetare.
Blickarna faller på mig, som rycker på axlarna. Jag är 19 år gammal och läser franska. Jag vet inte vilken vetare jag var och tvekar också på om jag ens vill vara en vetare. Snart bestämde jag mig för att nej, det vill jag inte och då är det bättre att jag hoppar av båten direkt. Så, efter mötet för jag redaktören åt sidan och viskar ”jag vet inte om jag ska vara med här ändå…” Jag möts av en blöt blick.
– Men, du är ju tjej!
Min första profession på en tidningsredaktion; kvinna.
Självreglerad sanning
”Men, vi är ju inte här för att ha en filosofisk diskussion om vad sanning är”, sa en av mina nya klasskamrater. Det har gått några år, kulturbloggen är nedlagd och jag har just påbörjat landets för närvarande mest välrenommerade journalistutbildning. På den första sidan i mitt anteckningsblock, inhandlat dagen förekursstart skriver jag:
Delta i/starta alltid filosofiska diskussioner om vad sanning är
Seminarium om mediaaktivism, Feministiskt forum:
– Kommentarsfälten följde med digitaliseringen av median, men de tryckta medierna reglerar däremot sig själva.
Så säger Reet Laja från det estninska ENUT och jag funderar på om den problematiska självreglering som hon syftar till även sker inom journalistutbildningen, där journalister utbildar journalister. Visst är lärlingssystemet ett månghundraårigt system, men likväl krävs mera.
Jag tar ett nytt exempel. Vi har en kurs i radiojournalistik och klassen ska ”ut på gatan” och rapportera. I uppgiftens instruktioner finns det, utöver kriterium om reportagets format och innehåll, även en punkt där det står att minst en invandrare ska ingå. Jag minns inte hur formuleringen lydde exakt, men det var klart att vi skulle diversifiera vårt inslag. Under genomgången fick klassen nickar. Vi hade utfört uppgiften och vi hade fyllt våra kvoter. Men, i stället för att tala om varför vi hade gjort detta så kunde vi gå hem för dagen.
Reproducerade roller
Kurslitteratur om presshistoria. I ett kapitel om tidningen Metros etablering läser jag följande:
”Å andra sidan finns det vissa målgrupper som inte går att nå via något annat medium än just de dagliga gratistidningarna, exempelvis invandrare.”
Jag läser en gång till för att se så att jag inte har läst fel, men nej. Det står så. Jag försäkrar mig om att det är den senaste upplagan av boken som jag läser, och det är det. 2011. Jag mailar författaren, forskare vid SOM-institutet och ber om ett möte. Han lovar att uppdatera formuleringen inför nästa upplaga. Strax därefter berättar jag om om det hela för en vän som gick samma journalistutbildning några år tidigare. Han skrattar.
– Det är ju så det är, säger han och förklarar hur en av tidningens grundare under ett seminarium helt öppet hade förklarat att det var en av de stora anledningarna till att tidningen startats; för att nå ”invandrarna i tunnelbanan”. Jag hoppas att han min vän minns fel, men är rädd att han inte gör det.
– Vi har låst nu, eftersom vi nyligen utsattes för har hot, säger en redaktör på en tidning som jag besöker för att hämta ut ett pappersnummer som jag vill arkivera. Hon låser efter mig och sedan talar vi inte mer om det.
– Genusstereotyper är starka i Estland, säger Reet Laja och förklarar att det påverkar den mediala representationen – och retoriken.
– När en kvinna porträtteras så är det tillsammans med andra kvinnor, fortsätter hon.
Jag minns vår första tv-kurs på journalistutbildningen. Glömmer inte den kvinnliga klasskamrat som sprang fram till mig för att febrilt fråga ”Frida, har du puder?!”.
– Enligt en utredning från 2013 är de nordiska länderna Sverige, Norge och Danmark i framkant vad gäller jämställd journalistik, säger Björg Eva Erlendsdottir, journalist, 98 verksam vid Nordiska ministerrådet.
Det är eftermiddag på feministiskt forum i Malmö och seminarierubriken är mediaaktivism. Vid föregående seminarium om journalistik och aktivism konstaterade Nordicom-forskaren Maria Edström att den statliga median har klara siffror på en jämn fördelning mellan män och kvinnor, såväl bland tittare, som bland de journalister som representerar den mediala plattformen. Jag tänker åter igen på min förra journalistklass och strax därefter lyfts frågan hur genus- och jämställdhetsperspektiv egentligen ter sig på de journalistiska utbildningarna. Jag tar ännu ett exempel: En uppgift på utbildningen går ut på genom dokument och statistik från en eller flera rättegångar skriva en artikel; skapa en nyhet. Vi är en grupp som går på en rättegång. En rättegång där en medelålders kvinna med till synes rörig livsstil är åtalad för snatteri. Vi lyssnar i tystnad och lämnar salen lika tysta. Men så snart vi har slagit oss ner i en soffa så kommer skämtet om ”snattartanten”. Jag frågar min manlige klasskamrat som stoltserar med sin humor om han hade gjort detsamma om han utförde betalt journalistiskt arbete, men får inget svar.
Stereotyp fördelning
Björg Eva Erlendsdotter presenterar sig själv:
– Jag var journalist, men jag är inte längre. Kanske är jag för gammal, eftersom jag inte är man, säger hon och förklarar hur hon nu arbetar som sekreterare för den Venstersocialistiske Gröne Gruppem, en samarbetsorganisation för nordiska vänsterpartier. Hon nämner den isländska nyhetsformen ”speed news” som riktas till yngre mediakonsumenter och jag tänker på hur jag under kommande sommar kommer att skriva texter om 1 200 tecken. Det i en tidning som av en av dess anställda presenterades som eventuellt överlevande ett år till. Jag funderar på skillnaden. Speed news eller dead news?
– Kvinnor får skriva featurematerial, säger Erlendsdotter och förklarar hur kvinnor oftare arbetar med marknadsföring än med journalistik. På samma vis konstaterar hon att de flesta redaktörer och producenter är män.
– Social media och klassisk massmedia förändras inte på Island, fortsätter Erlendsdotter och härleder detta till finanskrisen.
– Den isländska journalistiken kraschade tillsammans med landets ekonomi, menar hon och förklarar hur många kvinnliga journalister då förlorade sina tjänster.
– De journalister som nu har anställning är de som söker vänskap hos politiker, och som är män.
Hon och citerar en anonym isländsk journalist:
”En förtröstansfull medial plattform ska ha en gråhårig, vit man i centrum – med en vacker kvinna vid sin sida.”
En lista för en ny rörelse
En rörelse mot jämlikhet skulle ta lång tid, säger Reet Laja. Hon beskriver de enorma och tunga elefanterna i de mediala rummen, som kallar sig feminister, men som likväl reproducerar just de strukturer som behöver motverkas.
– Vi måste förändra de stora medierna och det måste vara den statliga median som står i förgrunden.
– Don’t let the media change you – change them, säger Allt är möjligts ordförande Simone Lindsten och jag tänker på den kaffekopp med de Nya Moderaternas logga som fann i kafferummet på Sveriges Radio. Strax dessförinnan läser jag en statusuppdatering från tidigare nämnda klasskamrat utanför rättegångssalen. Han gör premiär i Filter och jag är inte överraskad. En kvinnlig student i samma klass var under sin studietid aktiv i vänsterfalangen och jag minns hur en lärare drar henne åt sidan och frågar henne ”ska du verkligen fortsätta med det där?”
Efter de två seminarierna sammanställer arrangörerna i Allt är möjligt en kontaktlista för ett nytt, internationellt nätverk för samarbete kring genusorienterad journalistik och aktivism. De journalistiska högskolorna är här utmärkta studium, för på samma vis som det går att kritisera journalistiken för att inte tillräckligt spegla samhället, så går det att ställa frågan huruvida journalistkåren själv gör det, och på vilka vis.
