De senaste årens debatter om rasismen i Sverige bryter mot den nationella självbilden. Det finns de som blir upprörda och vill tysta ner kritiken genom att anklaga antirasister för att de sprider rasism genom att ta upp rasfrågan. Arazo Arif har läst Lawen Mohtadis och Devrim Mavis antologi Rasismen i Sverige och finner det positivt att vi börjat tala om den svenska rasismen, bland nyckeltexterna hittar hon värdefulla röster och märkliga tystnader.
Den 28 augusti 2014, strax mer än två veckor innan det stundande riksdagsvalet, släpptes antologiboken Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010-2014, för vilken Lawen Mohtadi och Devrim Mavi är redaktörer. I ett förord beskriver de en ökning av händelser i samhället med rasism som tydlig bakgrundsorsak; polisens registrering av romer, det ökade antalet hatbrott mot vissa grupper – exempelvis afrosvenskar och muslimska beslöjade kvinnor, REVA-projektets rasprofilering, terrordådet på Utöya, bland andra. Påminnelsen om alla dessa händelser fungerar som en kraftig käftsmäll. Men redaktörerna beskriver också ett hopp, en ökande organisering mot rasismen, inte minst genom uppmärksammade debatter.
Många av texterna som är publicerade i antologin härrör från just sådana debatter. Det är i huvudsak kulturjournalistiska texter med tydlig koppling till någon av de senaste fyra årens incidenter i rasismens tecken.
I en minst lika vacker som vass text analyserar Athena Farrokhzad det av Anders Behring Breivik begångna terrordåd som mänskligheten sent skall glömma. Vi påminns om en rasismens grundpelare, den vita mannens undsättning av den bruna kvinnan. Vem ska hon räddas ifrån? Den bruna, muslimska mannen. Och det ska våra nationer också göra. Räddas från den bruna, muslimska mannen. Kosta vad det kosta vill, i liv, sorg och smärta räknat.
Under min läsning undrar jag hur den antirasistiska diskursen skulle se ut om analysen styrde samtalet? Om fler kunde tillgodose sig kunskap om fascismens olika uttryck.
Mörka minnen. Så heter texten av Rakel Chukri i vilken hon beskriver skräcken som sattes i halva Malmös befolkning, i samband med seriemördaren Peter Mangs tre utförda mord och tolv mordförsök. Samtliga offer utom ett hade något gemensamt; en annan etnisk bakgrund än svensk. Hon beskriver ett möte med en icke-rasifierad svensk bekant som uttryckte att han minsann inte alls var rädd, såsom hon själv och många av hennes vänner var då.
Det påminner mig om årets politikervecka i Almedalen, under vilken jag och många med mig kände oss otrygga, med tanke på nazisters och rasisters ytterst påtagliga närvaro i Visby. Vår rädsla förminskades på samma sätt, med ett ifrågasättande och på sin höjd ett bekymrat ansiktsuttryck som svar från människor som inte själva utsätts för hotet om våld, eller själva våldet sin yttersta form. Inte minst kom ett sådant bemötande från polisen, vilka totalt förnekade någon som helst orolig stämning.
Jag kan inte undgå att tänka: Vi är många med mörka minnen. Vi är många vars trötthet vittnar om en ständig kamp för rättvisa. Vi är många som har ledsnat på ord. Vad gör vi av orden när de inte är tillräckliga för att avväpna det beväpnade hatet?
Trots mina tvivel om ordets makt är antologin Rasismen i Sverige ett välutformat vapen i sig. Förvisso kanske dess kulor inte är tillräckliga för att skjuta hål i vad som ibland känns som en betongmur av rasistiska strukturer. Men, kulorna räcker i alla fall för att skjuta hål på den sedan länge illaluktande och mögliga nationella självbilden många svenskar undviker att ta i. Ja, det är äckligt. Det är äckligt att kännas vid Sveriges kolonialhistoria, den svenska slavhandeln och rasbiologin. Men vi måste. Vi måste sluta blunda. Lukten försvinner inte i och med våra slutna ögon.
Självbilden, bilden av nationen Sverige, den är inte vacker utan spackel. Jag är föga förvånad över utspel där antirasistiska röster målas upp som de verkliga rasisterna i det öppna svenska samhället. Det är utspel som bekräftar behovet av böcker som denna, röster som Judith Kiros.
I sin text i antologin skriver Kiros smärtsamt skarpt om att bära ansvar, i ett system för vilket vi alla bär ett ansvar, vissa tyngre än andra. Hon skriver om personliga erfarenheter och väcker tankar om dagens antirasistiska diskurs, hon belyser känslor som känns igen av många antirasistiska kämpar. Kiros, inte hennes text, bemöts därefter av en sådan kraftfull ignorans att klockorna stannar. DN:s ledare gör det igen. Det är visst Kiros, inte rasismen, som är problemet i samhället.
Under min läsning undrar jag om DN:s ledarskribenter läst den här boken? Vilka kommer att läsa den? Kommer den att läsas av min gamla grundskolelärare, hen som använde fysiskt våld mot de mörkhåriga killarna i klassen, hen som svarade rakt ja på en fråga som ställdes till henom från en klass bestående till majoritet av barn med annan etnisk bakgrund. ”Är du rasist?”
Hur många barn ska behöva ställa sin lärare en sådan fråga?
Jag är inte säker på att mina kusiner inte kommer behöva ställa sina lärare samma fråga, när de har blivit gamla nog att urskilja rasismen och se den i vitögat, trots att de lever i ett samhälle där deras erfarenheter förkastas som enstaka incidenter. Men som Lena Sundström skriver: ”Vi andra skall aldrig tystna.”
Med boken har en översiktsbild av samtidens rasistiska Sverige målats upp. Ingen kan säga att de inte förstår den bilden, så tydlig som den är. Snart är det val. Aldrig har vi stått inför ett större val än nu, för ingen kan längre säga att de inte förstår vikten av sitt val.
Under min läsning undrar jag vart rösterna om den alltmer polariserade och rasistiskt präglade debatten om våld i hederns namn tagit vägen? Var är kritiken mot kulturrasismen, den som människor med ursprung i Mellanöstern möter? Det är ju en polemik som har intensifierats efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen med hjälp av andra partiers okunnighet och omedvetet rasistiska diskurs och förslag på politiska åtgärder.
”Rasismen i Sverige” är en byggsten i allas vårt bygge av ett samhälle värdigt sina medborgare. Nu har vi börjat tala, vi kan inte sluta här.
