Feministiska ställningstaganden kring vår tids politisering av det som benämns som ”muslimskt kvinnoförtryck” delar sig längs skiljelinjen mellan modernistiska och poststrukturalistiska feminismer. Olika tolkningar av vad som står på spel följer skilda uppfattningar om historien och människan.

De modernistiska feminismerna utgår från en teleologisk historiesyn enligt vilken det finns olika grader av utveckling längs en uppåtgående framstegslinje där den västerländska civilisationen har kommit högst. Från denna synvinkel kan feminismens historia skrivas som en serie framsteg som vunnits med olika hastighet i olika regioner/kulturer. Människor tillskrivs en natur som antingen föreställs som könad (människor föds som ”man” eller ”kvinna”) eller ”universell” (alla människor föds med vissa egenskaper, exempelvis förnuft eller frihet). Denna natur kan undertryckas eller nedvärderas i vissa sociala ordningar som den kan behöva frigöras från.

De poststrukturalistiska feminismerna utgår från en perspektivistisk historiesyn enligt vilken föreställningar om vad som är ”civiliserat” och ”utvecklat” inte är teleologiskt givet utan situationellt och kopplat till maktförhållanden. Ens tolkning av historien är beroende av ens position. Människan, förnuftet och könet ses som historiskt och geografiskt föränderliga kategorier som definieras i förhållande till omgivande kategorier. I den västerländska traditionen definieras de ofta i kontrast till deras föreställda motsats (mänskligt/icke- mänskligt, rationellt/irrationellt, kvinnligt/manligt). Postkolonial feminism hävdar att föreställningen om den västerländska civilisationen som högst utvecklad tillhör den kolonialistiska diskursen som legitimerar västerländsk dominans. Queerfeminism kritiserar föreställningen om människan och könet som naturbestämda och pekar på våldsamheten genom vilken ”naturlig” kvinnlighet, manlighet och heterosexualitet upprätthålls. En mångfald av vara tvingas passa in i hierarkiskt ordnade binära system där det överordnade elementet utgör normen medan det underordnade elementet exkluderas och marginaliseras. Det behövs normkritik för att destabilisera dessa system och skapa livsmöjligheter.

Där modernistiska feminister tenderar att se problemet som ”islamistiskt patriarkat” tenderar poststrukturalistiska feminister att uppfatta islamofobi som problemet.

Modernistiska feminister lutar åt att uppfatta islamistiskt patriarkat som ett uttryck för ett tidigare utvecklingsstadium som genom sin närvaro i västerländska samhällen hotar kasta tillbaka dem från den höga position de uppnått i jämställdhetsfrågan. De ser en angelägen uppgift i att lyfta upp de mindre lyckligt lottade muslimska medsystrarna till den egna högre utvecklingsnivån, något som de uppfattar som antirasistiskt.

Poststrukturalistiska feminister tenderar att uppfatta det generaliserande talet om förtryckande muslimer och förtryckta muslimska kvinnor som ett uttryck för islamofobi, dvs. konstruktionen av ”västerlandet” genom konstruktionen av ”islam” eller ”islamism” som västerlandets motsats och hot. De ser islamofobisk diskurs som en naturalisering av rasistiska strukturer och legitimering av krigsföring och politisk-militär hegemoni. Kampen mot islamofobin är utifrån denna synvinkel en viktig feministisk uppgift som kan förena muslimska och ickemuslimska feminister i egalitära antirasistiska allianser. De anför att islamofobin reproducerar det binära skillnadstänkandet som kvinnoförtrycket också grundas på, att konstruktionen av västerlandet och den västerländska kvinnan som redan jämställd är skadlig för den feministiska kampen och att islamofobi och antifeminism har sammanflätats som grundläggande element i den växande nyfascistiska ideologin.

Den politiska debatten följer denna tudelning och förs på ett ideologiskt plan med generiska hänvisningar till ”offren” (för islamistiskt patriarkat/islamofobi) som slagträ. Den empiriska verkligheten och de möjliga perspektiven i de här frågorna låter sig dock endast bångstyrigt passas in i någon av dessa politiska positioner. Det finns anledning att rikta uppmärksamhet på nyanserna och skillnaderna i hur problematiken framträder från olika utkiksposter.

I dagens nummer publicerar vi den första i en serie artiklar på temat feminism, islam och islamofobi där röster från olika lokaliteter och erfarenheter framträder. Dagens artikel sammanfattar den malaysiska språkforskaren Mahmuudul Hasans uppfattning. I nästa nummer kommer den nyazeeländska liberala politiska filosofen Susan Moller Okin och därefter de amerikanska genusforskarna Lisa Botshon och Melinda Plastas uppfattningar att lyftas fram. Läsarna välkomnas att bidra med sina egna perspektiv under seriens gång.