I samband med den tolfte årsdagen av mordet på Fadime Sahindal anordnade Terrafem ett innehållsrikt heldagsseminarium. Experter och aktivister med uppdaterad kunskap täckte in de flesta ämnen i relation till våldet mot kvinnor. Dagen avslutades med en paneldebatt där representanter från politiska partier och kvinnoförbund diskuterade kvinnojourernas existens och självständighet och hur detta ska garanteras.
Fokus vid årets Terrafem-seminarium var frågor rörande kvinnofrid, hedersrelaterat våld, ”tvåårsreglen”, samtyckeslagen och jourverksamheterna.
– Kvinnor måste stå ut med våld och kränkning för att stanna i Sverige, sade juristen Debbie Nujen om tvåårsregeln, eftersom den låser in utländska kvinnor i våldsamma och farliga relationer som ett villkor för att kunna få stanna i Sverige.
Enligt lagen är det straffbart att utsätta kvinnor och barn för våld och kränkningar i Sverige, men när det gäller utländska kvinnor, förväntas de acceptera viss nivå av våld som enligt myndigheterna inte anses som ”allvarligt”.
– Ett land som Sverige ska inte ha sådana lagar, tvåårsreglen ska avskaffas, krävde Debbie Nujen.
Trifa Shakely aktiv inom organisationen Ain’t I a Woman, som arbetar med papperslösa kvinnor och uppmärksammar deras situation, satt bland åhörarna. Enligt henne har papperslösa kvinnors behov av skydd länge varit en icke-fråga i debatten om våld i nära relationer. Majoriteten av skyddssökande kvinnor på Sveriges kvinnojourer är kvinnor som kommit till Sverige på grund av anknytning och drabbas av tvåårsreglen, hävdar hon.
– Asylprocessen saknar ett genusperspektiv. Hela processen utgår från en man som asylsökare.
Kvinnojourer ska privatiseras
Carin Holmberg, sociolog och författare pratade om kvinnojourer i förändring. Holmberg argumenterade för kvinnojourernas fortsatta självständighet, vilken hotas av krav som ställs av kommuner och läns landstingen. Fristående organisationer samarbetar med socialtjänsten redan i dag. Men kvinnojourer inordnas allt mer i samma regelsystem som socialtjänsten och förväntas leverera som en myndighet, men utan garanterat grund- och basfinansiering. Detta är något som kommer att skada kvinnojourrörelsen i Sverige, menade Holmberg.
Det nya förslaget innebär att kvinnojourer ska upphandlas för att i senare skedde konkurrensutsättas mot privata aktörer. I Stockholms län har länsstyrelsen redan i samarbete med några kvinnojourer lanserat en pilotutbildning för att jourkvinnor ska lära sig företagande, affärsmässig kommunikation och för att kunna delta i offentliga upphandlingar. Syftet är att kvinnojourerna ska omvandlas till företag och sälja sina tjänster enligt marknadens regler. Resultatet blir att den utsatte och traumatiserade kvinnan blir en kund som måste välja bland de olika utbuden som ska finns i kommunen, förtydligade Holmberg och tog upp en rad allvarliga brister i förslaget.
– Om jourkvinnor blir företagare då finns risken att de måste agera som företagare. Marknaden har sina regler och det kommer att påverka kvinnojourernas verksamhet och idéer. Kvinnojoursverksamheten i Sverige handlar inte enbart om praktiska jourarbeten utan också om politiska arbeten om mäns våld mot kvinnor i samhället. Med privatiseringen av kvinnojourer och när de förväntas bedriva myndighetsarbeten, kommer utrymmet för politisk påverkan att minska, var några av de viktigaste slutsatserna som Carin Holmberg drog.
Kvinnojourernas existens
Seminariet avslutades med en paneldebatt där samtliga deltagare, inklusive Anna Steele, ordförande för Liberala kvinnor och Maria Fälth, förbundsordförande för Kristdemokratiska kvinnoförbundet, ifrågasatte förslaget att privatisera kvinnojourarbetet.
Fälth sade att hon har en annan åsikt än sitt parti och kommer att lyfta frågan om kvinnojourers behov av långsiktiga och ökade verksamhetsbidrag samt avskaffandet av tvåårsreglen. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet, samt Meeri Wasberg, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, tyckte inte kvinnojourer ska tvingas ägna tid och resurser för att ansöka om projektbidrag för att kunna finansiera sina verksamheter. Något som Anna Steele höll med om.
Fridolin och Sjöstedt lovade att arbeta för avskaffandet av tvåårsreglen samt förespråka ökade verksamhetsbidrag. De ansåg att kvinnojourerna inte ska behöva söka basbudget för mindre än tre år i taget med syfte att kunna planera långsiktigt utan att vara oroliga för sin existens.
