Förra veckan erkändes ett tredje kön i Indien och Argentina anses ha den mest framsynta lagstiftningen vad gäller könsidentitet. Än så länge uppfyller inga europeiska länder transrörelsens krav på att det ska vara möjligt att byta juridiskt kön helt utan krav på skilsmässa, diagnos eller medicinska ingrepp eller behandling. Ändå har mycket förändrats de senaste tio åren.
För snart tio år sedan antogs Gender Recognition Act, GRA, i Storbritannien och brittiska transpersoner hade därmed äntligen vunnit rätten att byta juridiskt kön. Lagen ansågs banbrytande, eftersom den var den första könstillhörighetslagen i Europa som inte krävde sterilisering. Sen dess har mycket hänt, GRA var bara starten på ett årtionde där transpersoner äntligen blev lyssnade på.
Sedan 2004 har flera europeiska länder avskaffat tvångssteriliseringarna: Polen, Ungern, Spanien, Portugal, Vitryssland, Island, Estland, Österrike, Tyskland och Holland. Och Sverige, sommaren 2013, efter en segdragen långbänk. Även Danmark och Malta är på god väg att anta lagar som möjliggör byte av juridiskt kön utan sterilisering. I Danmark går man också ett steg längre och föreslår att det ska räcka med att ansökan motiveras av en upplevelse av att tillhöra det andra könet, och slopar diagnoskravet. En liknande lag infördes i Argentina redan 2012. Där krävs ingen diagnos eller behandling alls för att en person ska kunna byta juridiskt kön och den betraktas därmed som den mest framsynta på området av den globala transrörelsen.
Än så länge uppfyller inga europeiska länder transrörelsens krav på att det, precis som i Argentina, ska vara möjligt att byta juridiskt kön helt utan krav på skilsmässa, diagnos eller medicinska ingrepp eller behandling. Men man börjar alltså få gehör för de mest grundläggande kraven på reproduktiva rättigheter, även om 23 av 49 europeiska länder fortfarande har tvångssteriliseringar.
Framgångarna är ingen tillfällighet. Det hänger ihop med ett långvarigt arbete och medvetna strategier. Ett stort antal transorganisationer gick 2005 samman och bildade en paraplyorganisation på Europanivå, TransGender Europe, TGEU. Det fanns också redan en grund att bygga på i form av ett stort antal tidigare rättsfall i EU-domstolen och Europadomstolen, rättsfall som drivits av främst Press for Change, en framträdande brittisk transorganisation. TGEU kunde framgångsrikt lobba gentemot många instanser och också få tills stånd rapporter som fungerade som underlag för viktiga policyuttalanden och direktiv. Bland milstolparna kan nämnas Yogyakartaprinciperna, en slags hbt-version av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som kom 2006 och Issue Paper Human Rights and Gender Identity, 2009, av Thomas Hammarberg, dåvarande kommissionär för mänskliga rättigheter hos Europarådet.
Året därpå, 2010, kom Europadomstolen i fallet P.V. v. Spain (application no. 35159/09) fram till att transpersoner omfattas av diskrimineringsskyddet i Europakonventionen. Därmed kan europeiska transpersoner som diskrimineras driva sina ärenden till Europadomstolen och ha åtminstone en teoretisk chans att få rätt, trots att bara 16 länder i Europa har förbjudit diskriminering av transpersoner. Men för att driva ärenden till Europadomstolen krävs resurser många transpersoner eller transorganisationer inte har. Det är också bara i Spanien och Storbritannien det finns ett grundlagsskydd mot diskriminering av transpersoner, och Sverige och 41 andra länder saknar förbud mot hets mot transperson. Nästan lika många har inte inkluderat transpersoner i sin hatbrottslagstiftning.
Ännu finns det alltså en bit kvar att gå för transrörelsen innan man ens i Europa har samma skydd som många andra minoritetsgrupper. Men, det går framåt lite fortare än tidigare.
