Chimamanda Ngozi Adichie är författaren som har lyckats få läsare från världens alla hörn att intressera sig för allt från papperslösa immigranter till hur det känns att bränna sönder sin hårbotten med relaxer. Och som tycker att alla borde vara feminister.
Hennes internationella genombrott kom med romanen En halv gul sol, som handlar om en familjs förfall under Biafrakriget på 1960-talet. Boken har nyligen blivit filmatiserad och i samband med Sverigepremiären på Göteborgs filmfestival gjorde Chimamanda Ngozi Adichie ett besök i Sverige.
– Det jag tycker allra bäst om med Sverige är att de svenska översättningarna av mina böcker har så respektfulla och relevanta omslag. I många andra länder väljer förlagen bilder på giraffer och safarilandskap, även om böckerna utspelar sig i storstadsmiljö. Det är något man får räkna med när man skriver om Afrika.
Kritiserat författarsamtal
Under den korta visiten i Sverige hann Adichie även delta i en offentlig samtalsstund med journalisten och filmkritikern Jannike Åhlund på Folkets hus i Göteborg.
Evenemanget har i efterhand fått mycket kritik och benämns i en artikel på nyhetssidan Books live som ”en bisarr kulturkrock”. I sociala medier beskrivs Åhlund som ”afrofobisk” och ”oprofessionell” och beskylls för att vara en ”typisk västerländsk vardagsrasist”. Främst handlar kritiken om att Åhlund anses ha varit dåligt påläst om postkolonialism och att hon ställde frågor utifrån ett eurocentriskt perspektiv.
Hudfärg är det tema som Adichie ofta återkommer till, både i sina texter och i andra sammanhang. Hon har själv, trots att hennes ansikte syns i tidningar och i tv världen över, flera gånger blivit ifrågasatt på grund av sin egen hudfärg. Vid ett tillfälle när hon visade sitt pass i Europa fick hon frågan om hon verkligen var författare.
- Jag såg inte ut som en typisk författare i deras ögon. Sedan fick jag reda på att det kommit många nigerianska kvinnor dit som var prostituerade, så det var förmodligen det de misstänkte att jag var.
– Jag har alltid vetat att jag vill skriva, säger Chimamanda Ngozi Adichie.
Känner sig bekväm i världen
Chimamanda Ngozi Adichie är född och uppvuxen i Nigeria och delar numera sin tid mellan Nigeria och USA. Därutöver reser hon mycket, inte minst nu i samband med lanseringen av den nya filmen.
– Jag ser mig som en nigerian som känner mig bekväm i världen. Men Nigeria är mitt hem och jag ser allting ur ett nigerianskt perspektiv.
Många av hennes historier utspelar sig i den nigerianska universitetsstaden Nsukka. Det är en miljö som hon själv är van vid, uppvuxen i en akademikerfamilj på universitetsområdet i Nsukka. Båda hennes föräldrar arbetade under hennes barndom vid universitetet, pappan som professor och mamman som registrator.
– Jag har alltid vetat att jag vill skriva, men jag trodde aldrig att jag skulle kunna leva på det. Så jag började plugga medicin och hoppades på att kunna använda mina patienters livsöden i mina historier. Jag skrev dåliga dikter i skolböckerna och hoppade av. Jag stod inte ut. Nu är jag glad att jag får ägna mig åt mitt skrivande. Hade jag inte varit författare så hade jag varit professor i politisk historia.
Önskar hon hade bättre rutiner
Det finns dagar när Chimamanda Ngozi Adichie inte skriver alls. Och så finns det dagar när det enda hon gör är att skriva.
– Jag blir helt besatt och duschar inte ens. Jag märker inte hur länge jag har suttit förrän det börjar värka i nacken. Jag önskar att jag hade bättre rutiner. Jag har försökt att skapa det, att gå upp klockan tre på morgonen och börja arbeta, men det fungerar inte, jag blir bara sömnig.
Hennes senaste bok, Americanah, handlar om en nigeriansk kvinna som återser sin ungdomskärlek efter att de båda bott utomlands i över tio år. I boken får vi även möta många unga studenter som lämnar sina ordnade medelklassliv i Nigeria för att söka lyckan i Europa och i Amerika. Många av dem har svårt att hitta jobb och upplever en besvikelse när deras drömmar inte går i uppfyllelse. En del av dem tvingas leva som papperslösa och arbeta under falsk identitet.
– Historien om papperslösa nigerianer i USA och England är baserade på verkliga människors liv. Och jag tyckte att det var en viktig historia att berätta. Det pratas ofta om immigranter som fattiga flyktingar som flytt från nedbrunna byar och inte har någonting kvar. Men många immigranter är inte fattiga. De har mat och kanske även ett jobb i sitt hemland, men de har ändå en längtan någon annanstans. Jag ville berätta deras historia, för många i USA och Europa känner inte till den.
Bekant med depression
Ifemelu, huvudkaraktären i boken, har under sin första tid i USA så svårt att hitta ett jobb att hon går in i en depression. Adichie själv åkte också till USA i sin tidiga ungdom. Även hon upplevde en period av arbetslöshet, men det var inte lika illa som för Ifemelu.
– Min tid i USA var mycket enklare än hennes, men depression är något som jag är bekant med, så det var väldigt lätt att skriva om det.
Vid ett senare tillfälle i boken får Ifemelu rådet att inför en anställningsintervju behandla sitt hår med relaxer, för att det ska se mindre afrikanskt ut. Det resulterar i att hon bränner sönder både hårbotten och örsnibbar – men hon får jobbet.
Samplad föreläsning
När Chimamanda Ngozi Adichie inte skriver är hon ledig eller håller i workshops om kreativt skrivande. Hon reser också runt i världen och föreläser på mässor och festivaler. En av hennes föreläsningar, ”We should all be feminists”, är samplad på Beyoncés låt Flawless. I bakgrunden av låten hörs Adichies röst, som bland annat säger: ”Vi lär flickor att krympa sig själva, att göra sig själva mindre. Vi säger till flickor: Du kan ha ambitioner, men inte för stora. Du bör sträva efter att bli framgångsrik, men inte för framgångsrik. Annars kommer du att hota mannen.”
Videon till låten har blivit mycket omskriven och i och med det har Chimamanda Ngozi Adichies ursprungliga tal uppmärksammats genom länkar på sociala medier över hela världen.
– Jag tycker verkligen att alla borde vara feminister. Vi måste börja uppfostra våra barn annorlunda. Flickor i dag uppfostras till att tysta sig själva och inte säga vad de verkligen tycker. Jag känner familjer i Nigeria där dottern i familjen förväntas laga mat och servera sin bror. Det är inte jämställt. Men vi kan ändra på det.
