Hej Erik,

Du minns mig säkert inte men vi har träffats en gång i en lång, stillastående bilkö en sommardag i Göteborg. Det här var flera år innan du blev förbundskapten för herrlandslaget och jag var då en precis tonårig tjej.

När jag var fem år började jag spela fotboll. Vi fick hem en lapp i brevlådan med information om att tjejer i min ålder kunde börja spela ett stenkast från mitt hus. Jag tjatade på mina föräldrar att låta mig börja. Jag minns det som att de inte tyckte att fotboll var en sport för tjejer, men det kan lika gärna vara jag som la på dem mina redan då egna erfarenhet av vad tjejer förväntas göra och inte göra. Mina föräldrar hävdar att de bara tyckte att träningstiderna var dåliga, livspusslet du vet.

Hur som så fick jag börja spela och de nästa tio åren är fulla av skjutsande till träningar och matcher, skavsår och vrickade fötter, skratt, sommar och vinterläger, blod, svett och tårar och allt som hör fotbollen till. Min föräldrar har nog aldrig missat en enda av mina matcher.

Men så var det det här med träningstider och förutsättningar. Vi tjejer såg hur killarna fick de bästa träningstiderna (ofta fick de hela planen för sig själva medan vi tjejer fick dela med ett annat tjejlag). Ofta fick vi spela på grus medan killarna tränade på gräs. De fick sponsrade skor, tränare som inte var förälder till någon i laget, så som våra tränare var, utan ”riktiga” tränare.

I skolan var jag nästan ensam tjej om att spela fotboll men jag fick ändå nästan aldrig vara med killarna på rasterna när de spelade. Inte heller på idrotten i skolan fick jag vara med killarna, trots att min gympalärare visste att jag spelade. Vi tjejer skulle istället spela Catch the flag eller göra något annat utan boll. Ibland tjatade jag mig till att få vara med killarna i alla fall.

Men jag älskade fotboll och jag älskade herrlandslaget, jag såg de flesta matcherna på teve. Och en av de stoltaste stunderna var när jag fick spela på nationalarenan Råsunda. Hemma har jag en boll med landslagets autografer.

Trots att jag la av med fotbollen så har jag inte kunnat hålla mig borta, det är en fantastisk sport. Och idag spelar jag i ett härligt mixat korplag. Men jag kan inte se ditt landslag spela längre. Den där totalt uppfyllande stoltheten och glädjen jag en gång kände är borta. Nu blir jag oftast bara ledsen när jag läser om er.

Erik, jag älskar fortfarande fotboll. Men när din lagkapten kallar Therese Sjögran ”den där”, när SvFF kallar henne ”Sjögren”, när hon helt glöms bort trots att hon har spelat flest landskamper av alla (till och med fler än Anders Svensson). Då står det helt klart för mig att attityden som gav killarna bättre träningstider, planer och tränare (trots att vi var typ 11 år) fortfarande finns kvar och sitter djupt rotat i hjärtat av förbundet.

Och dessutom har du valt att ta ut två spelare som begått våldsbrott och sexuella övergrepp mot kvinnor. Och nej, jag tycker inte att man ska vara dömd för alltid men jag förstår inte hur jag som kvinna ska kunna stå upp stolt för vårt landslag när det innehåller personer som inte står upp för mig och mina medsystrar? Hur ska jag reagera när ledningen för SvFF trivialiserar och floskel-bortförklarar misogyni?

Min historia är på inget vis unik. Fotboll är den största sporten i Sverige bland såväl killar som tjejer. Så jag undrar hur du och ditt landslag, som representanter för hela (fotbolls)Sverige, tänker arbeta för att även vi kvinnor/tjejer/”damer” ska fortsätta älska och spela fotboll?

Erik, jag var inte så gammal när jag träffade dig i den där bilkön. Jag visste inte att du en dag skulle bil förbundskapten. Hade jag vetat det hade jag berättat om hur mycket jag älskade fotboll och herrlandslaget. Jag älskar fortfarande fotboll. Jag hoppas att jag också kommer kunna älska herrlandslaget igen.