Sedan EU stängde sina gränser för utomeuropeiska medborgare på 1990-talet har partidebatten utgått från nödvändigheten att begränsa invandringen till Europa. De politiska partiernas förslag har främst skilt sig i fråga om restriktionernas omfattning (”generös”/”ansvarsfull”) och vilka grupper som ska släppas in (skyddsbehövande/anställningsbara), men egentligen inte ifrågasatt själva utgångspunkten. När fascistiska, antifeministiska och invandringsfientliga partier trappar upp både det symboliska och det fysiska våldet mot invandrare är de visserligen extrema, men ändå bara avarter av ett delat paradigm.

Foujan Rouzbeh, riksdagskandidat för Feministiskt initiativ, initiativtagare till Hijabuppropet och långvarig aktivist i människorätts- och asylfrågor, är känd för att våga gå motströms. Vi intervjuade henne på jakt efter feministiska visioner om asyl- och migrationspolitik. En av Foujans profilfrågor är att fler lagliga vägar till Europa ska öppnas. Vi undrar hur hennes vision ser ut mer precist?

– Lagliga vägar in i Europa är ju egentligen bara ett steg på vägen i min vision om en gränslös värld. Visst vore det är fantastiskt om vi kan skapa steg på vägen så att människor kan ta sig hit på ett lagligt sätt, utan att ta skada av de gränser som råder idag och de murar som vi har, men ju mer tiden går desto mer börjar jag luta åt att det blir hämmande, att vi sätter krokben för oss själva i kampen om en gränslös värld, när vi begränsar oss till att tala om delmomenten.

Foujan menar att människor behöver kunna röra sig fritt och ostraffat och att målet att skapa lagliga vägar egentligen bara är ett sätt att komma runt den mur som kallas Fort Europa. Det är tveksamt om tanken om lagliga vägar egentligen är ett i sig eftersträvansvärt politiskt mål. Visionen om en gränslös värld har hon haft i hela sitt liv. Det är en dröm som fötts av hennes egen erfarenhet som flykting.

– Alltså jag är flykting. Jag korsade den här gränsen och tillhör den minoritet människor som fick, eller snarare tog sig den här rättigheten med blod, svett och tårar. Kampen handlar om det för mig, för att det är det jag är.

Livserfarenheterna villkorar enligt Foujan vad en människa ser och uppfattar som önskvärt. I hennes fall är flyktingerfarenheten avgörande för hennes kamp mot nationalism, fascism och förtryck.

– När jag bekämpar fascismen och nationalstaten gör jag det inte för att det är ett val som jag någon gång har tagit. Det är påtvingat, tryckt ner i halsen på mig, så länge jag har levt.

Foujan vill lyfta frågan om tolkningsföreträdet i de olika kamper som förs och ser i feminismen en rörelse som i praktisk handling radikalt omsätter idén om alla människors lika värde och lika möjligheter.

– Den feministiska kampen är ju egentligen den enda kamp jag ser som ett reellt motstånd mot det patriarkala fascistiska nationalstatstänkandet. Det finns ju väldigt få människor som säger att de inte tror på allas lika värden. Men när börjar vi tala om allas lika möjligheter? När ska vi omsätta de här orden i praktik? För att kunna sätta de här orden i praktik så måste vi ha en ideologi, en vision, någonting att sträva efter. Och den strävan måste bottna i en politik som är görbar, som vi praktiserar.

Efter ett tag hejdar hon sig och reflekterar. Hon kommer att tänka på att det finns många olika grenar inom feminismen, förutom den feminism som hon utgår ifrån att hon och jag delar. Hon nämner att en del av de kvinnor som drivit den feministiska kampen i historien, kanske omedvetet, varit drabbade av den nationella protektionism som då var rådande i deras samhälle och reflekterar vidare över vad kommande generationer kommer att säga om oss.

– Hur radikala vi än försöker vara för vår tid så är vi präglade av det som har varit. Vi måste hela tiden försöka lyfta de röster som inte får komma till tals själva. Särskilt migranternas.

Foujan menar att när vi för en frigörelsekamp är det oundvikligt att inte arbeta för flera frigörelsekamper. Feminister måste driva flera frågor samtidigt och hålla flera problemformuleringar i huvudet. Den viktigaste för henne är antifascismen. Den är grunden i allt hon gör, berättar hon.

– Fascismen och nationalismen vill begränsa oss, tygla oss, hålla oss på knäna. Jag är först och främst antifascist. Sen är feminismen ett verktyg i min antifascistiska kamp. Och det skrämmer dem, det är klart att det skrämmer dem. Vi är deras största hot. Vi är de enda som vågar och också de enda som inte har ett val. Vi måste göra det här, så vi kommer inte att sluta. Det är ingen hobby för oss och de vet det. De har fattat det nu. Vi menar allvar och vi kommer inte att ge oss.

När jag ber Foujan att återkomma till frågan om visionerna säger hon att vi måste börja tala högt om att en annan värld är möjlig. Vi behöver tala om visioner för det är någonting vi saknar, hon själv, politikerna och gemene man. Vi måste ha en vision som sträcker sig mot det omöjliga, som får oss att hoppas, drömma och något att sträva mot. Hon målar upp en vision om en gränslös värld.

– Jag föreställer mig en värld där gränser suddas ut till den grad att vi kan röra oss fritt. Vi kan bosätta oss var vi vill. Vi förhåller oss till varandra som människor. Vi slutar vara så monetära, vi börjar se värdet i varandras kunskaper och erfarenheter, har ett utbyte av varandra som bygger på det i oss som i grunden är människa, snarare än handelsvara. Vi sätter värde på oss själva och varandra. Med våra kroppar gör vi fysiskt motstånd mot det ständigt pågående förtryck som vill hålla oss nere, den här hjärntvätten som är marknadsekonomin, hjärntvätten som är medborgarskapet som inte är något annat än tillhörighet baserad på nationella gränser – ett idiotiskt påfund av människor. Min vision är att vi en dag genom vårt förnuft själva kommer fram till att ”nej det här funkade inte, vi testar något annat”.