Nästan 500 personer jublar när jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) stiger upp på Münchenbryggeriets scen i Stockholm. Hon lägger sin mobiltelefon mot örat:
– Hallå! Är det Belinda Olsson? Jag har ju sett dina tre program där du letar efter feminismen och de som jobbar med jämställdhet idag. Jag vill föreslå att du kommer till Münchenbryggeriet nu!
Det som utspelar sig är en av de sista hållpunkterna i programmet på en konferens om vad som kallats Sveriges största jämställdhetssatsning. Konferensen avslutar och summerar det sex år långa projektet Program för hållbar jämställdhet (HÅJ). Enligt programbeskrivningen ska Arnholm (FP) nu berätta om regeringens framtida jämställdhetsarbete.
I publiken sitter människor som alla på olika sätt deltagit i projektet, däribland Sveriges kommuner och landsting (SKL), som med hjälp av statligt stöd på 240 miljoner kronor har finansierat satsningen. Ambitionen var att genomföra så kallad jämställdhetsintegrering i kommunernas och landstingens verksamheter – ett pilotprojekt, med sikte på hållbarhet. Av Sveriges 290 kommuner, har 46 i varierad omfattning deltagit. Jämställdhetsintegrering finns som effekt av arbetet numera med i nästan alla medverkande kommuners verksamhetsplaner.
Så hur fortsätter nu arbetet? Under de tre kommande åren ska politiker och tjänstepersoner från alla organisationer följa upp att deras mål uppfylls, tillsammans med SKL. På hemsidan jamstall.nu har material från projektet samlats. Här kan de som vill fortsätta med arbetet finna verktyg för jämställdhetsintegrering, forskning och exempel från verkligheten. Maria Arnholm (FP) berättar i sitt tal att regeringen har gett fortsatt stöd till fortsatta informationsinsatser. En fördjupning om vad det innebär gavs inte. Men däremot har pilotprojektet ersatts med ett annat.
– Jag tror att det är viktigt att fundera över hur den mer permanenta strukturen för fortsatt jämställdhetsarbete ska se ut. Men vi går vidare med myndigheterna i form av Jämställdhet i myndighet (Jim). I år är 18 myndigheter, däribland Försvarsmakten och CSN, med i ett nytt pilotprojekt som på olika sätt ska jobba med jämställdhetsintegrering.
Hur en mer permanent lösning skulle se ut, får vi däremot inget svar på. Maria Arnholm har dock, via sin pressekreterare, berättat för Feministiskt perspektiv att Folkpartiet fortfarande driver kravet på en jämställdhetsmyndighet. Hon berättar inte hur responsen har varit från övriga partier i alliansen, men att frågan diskuteras i regeringen. Vidare får vi veta att fem miljoner kronor avsatts till spridning av erfarenhet och resultat av Håj.
Finns risker med projektformen
Jennie Brandén, vikarierande jämställdhetsstrateg i Umeå kommun, har ansvarat för ett av projekten på lokal nivå. Arbetet har enligt henne varit givande på många sätt. Några av de effekter hon sett är kunskapsförändringar och ökad medvetenhet hos många inblandade. När till exempel ett tv-program skulle spela in ett reportage om brandförsvaret blev personalen tillfrågad att göra entré till storslagen musik iklädda brandutrustning. Men brandmännen ville inte reproducera en stereotyp machobild av brandmän. De erbjöd sig i stället att delta under premissen att de fick bära kläder de oftast bär, för att visa upp en bild av vad en brandman verkligen sysslar med. Utryckningar är nämligen något som utförs endast cirka 5 procent av den totala arbetstiden. För två-tre år sedan hade de inte ställt ett sådant ultimatum, enligt dem själva. De har blivit medvetna och agerat därefter. Men Brandén menar att det finns risker med att bedriva förändringsarbete i projektform.
– När det väl finns ett stort stöd och personer med kunskap och erfarenhet som driver på finns det också engagemang. Men så fort stödet försvinner så tappar det fart. Det finns också ett dolt motstånd i kommunerna, vilket gör att arbetet kan gå trögt.
Hon lägger också stor vikt vid att det krävs kunskap för att arbeta med frågor som handlar om att förändra komplexa maktstrukturer. Något som i sin tur kräver ökade resurser.
– Kan verkligen alla jobba med jämställdhet? Man bör vara öppen med att det krävs kunniga och erfarna personer som driver processerna. Risken är att det annars blir ett rätt ytligt jämställdhetsarbete, vilket är kontraproduktivt. Det behövs genusvetare som jobbar praktiskt i de olika verksamheterna, men för det behövs resurser, menar Jennie Brandén.
