Partirepresentanterna tillfrågades inledningsvis om de titulerade sig som feminister och i så fall vilken slags feminist det var, så här svarade de:

• Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M): Blåfeminist

• Maria Fälth (KD): Jämställdhetsaktivist

• Gunilla Hjelm (C): Liberalfeminist

• Stina Svensson (Fi): Feminist

• Helena Hellström Gefwert (MP): Queerfeminist

• Sara Karlsson (S): Feminist och socialist

• Rosanna Dinamarca (V): Feminist och socialisteminist

När det gällde synen på feminism inom partierna V, S, MP och FI användes begreppet könsmaktsordningen för att definiera feminismen närmare och vikten med intersektionaliteten i feministiskt arbetet nämndes.

På frågan om svårigheter att bedriva feministiskt arbete inom det egna partiet och om det skapade interna konflikter uppgav samtliga utom Fi att det finns diskussioner och irritationer av olika grad om politiska prioriteringar mellan kvinnoförbunden och partiet (S,C, KD) eller i politiska diskussioner. MP sade att även om partiet har delat ledarskap är arbetet mot könsmaktsordningen en pågående resa, en kamp och att gröna kvinnor inte nöjer sig med det som står på pappret. FI berättade om en pågående intersektionell utbildning inom partiet eftersom feminism är en bredd front och det är viktigt att diskutera vilka diskrimineringar och privilegier som fungerar i verkligheten.

Centerpartiet påminde om att partiet har det största kvinnoförbundet i Sverige och att detta har präglat partiets interna strukturerk och att det har gett C en ”jordnära feministisk profil”, men kvinnoförbundet vill gå vidare med sina krav som partiet inte alltid ställer sig bakom. M ville se fler kvinnor i politiken som princip och det är en resa att göras. KD menade att jämställdhet ingår i partiets arbete.

Arbetsmarknadsfrågorna och dess påverkan på jämställdhet visade en klarare bild av synen på ”feminism” hos partirepresentanterna. Blockpolitiken om privatisering kontra insatser på den offentliga sektor skilde åsikterna som bekant.

M, C och KD var överens om att fler arbetsgivare på arbetsmarknaden leder till högre löner för kvinnor. M tyckte att när man har möjligheten att välja bland de privata och offentliga, och byter jobb i sin karriär, höjs lönen.

Samtliga partier talade om vikten av rätten till heltidsarbete för kvinnor.
FI ansåg inte att fler arbetsgivare skulle leda till höjda löner och bättre karriär för kvinnor. Tvärtom, höll Fi med V och S om att en svagare offentlig sektor och fler privata aktörer försämrar arbetsvillkoren för kvinnor. MP tyckte att rätten till heltidsarbete ja, men i de stora kvinnodominerade sektorerna orkar kvinnorna inte att arbeta heltid på grund av höga arbetsbelastningen.

S talade om omfattande diskriminering på arbetsmarknaden som strukturer. Det finns könsstrukturer och familjestrukturer som försämrar kvinnors möjlighet vid arbetsmarknaden och är grunden för diskriminering vid arbetsmarknaden.

V nämnde kvinnors lägre löner, större ansvar i hemmet, deltidsarbetet och otrygga anställningar som allt mer drabbar kvinnor. Och allt detta går inte att lösa utan mer satsning på den offentliga sektorn.

När det gällde förslag om samtyckeslagstiftning var samtliga partier positiva. Föräldraförsäkring var V, FI, S eniga om att den ska vara individualiserad.