Rapporten Fattigdomsfällan – så drabbar pensionssystemet många kvinnor av Pensionärernas riksorganistation (PRO) presenterades på seminariet. Rapporten innehåller en mörk läsning om ett Sverige som ofta inte gör väsen ifrån sig: fattiga pensionärer som ofta är kvinnor, inte sällan är ensamstående eller kvinnor som kommit till landet i vuxen ålder och inte haft tid att tjäna in så mycket pensionspoäng.
Den genomsnittliga pensionen i Sverige på 15 700 kronor i månaden, men för män är summan 18 750 och för kvinnor är den i sitt 12 700 kronor. PRO:s medlemmar ligger dessutom än lägre – en kvinna som är medlem i PRO har i genomsnitt 11 800 kronor. Detta är dock snitten, bryts siffrorna ner syns än lägre pensioner, förutom kön spelar också region också stor roll och en kvinna i Stockholm i 65-69 årsåldern har i snitt 16 800 kronor i pension i månaden i jämförelse med en kvinna som är 90+ i Jämtland var snittpension endast är 8 750 i månaden, långt under EU:s fattigdomsgräns som går vid 10 800 kronor i månaden:
– Blir det då bättre? Nej, stora grupper kommer att få oroväckande låga pensioner om några decennier, många deltidsarbetande eller utlandsfödda grupper kommer att få så låga pensioner att det inte går att leva på, sade Johanna Hållén press- och policychef på PRO i inledningen.
Ej hållbart
PRO menar att detta nu måste upp på det politiska dagordningen. Pensionssystemet som sådant måste ses över – även om systemet som sådant är ett av de mest hållbara i världen – är det inte hållbart för en stor grupp pensionärer. På moderator Johanna Palmströms fråga om systemet är hållbart från pensionärernas perspektiv svarade hela panelen bestående av Lisbeth Staaf Igelström, Soheyla Yazdanpanah, Annelie Nordström, Carina Ohlsson och Barbro Westerholm nej.
– Man får ont i magen, sade Carina Ohlsson, ordförande i S-kvinnor.
Siffrorna som är nerbrutna visar att i Stockholm är det 817 som lever under fattigdomsgränsen, men i Västsverige är det 20 000, sade hon.
Barbro Westerlund, som liksom Carina Ohlsson sitter i riksdagen, men för Folkpartiet välkomnade rapportens tydlighet och översikt.
– Det är en viktig rapport för den grupp som ser över pensionssystemet och sedan behövs det också en stark en opinion, sade hon.
Forskaren Soheyla Yazdanpanah menade att ett pensionssystem slår orättvist:
– Det är en kränkning av respekten, det här visar olika dimensioner av orättvisa i samhället, baserat på kön, etnicitet – de som kommer hit senare i livet kommer knappt att klara sig
Sätta press på frågan
PRO:s representant Lisbeth Staaf Igelström satt i riksdagen när pensionsavtalet och det nya systemet togs och berättade att redan då fanns det farhågor om att kvinnor skulle drabbas hårt. Vissa grupper tyckte tidigt att det var viktigt att göra en utvärdering av systemet och det är också en fråga som PRO drivit länge:
– Vi behöver göra en utvärdering och se till att det blir en förbättring, vi måste prata om PPM och om bromsen. Nu har vi fått svart på vitt hur det ser ut och som vi kan jobba vidare med. Nu är det viktigt att politikerna tar tag i det här sade hon.
Annelie Nordström menade att eftersom pensionssystemet bygger på att vi ska ha så hög inkomst som möjligt så befästs kvinnors dåliga pensioner redan tidigt i arbetslivet eftersom kvinnor jobbar i hög utsträckning deltid, att det dröjer längre för kvinnor än för män att komma in i fast arbete och att många har visstidsanställningar…
– En genomsnittlig kommunalare kommer inte till fast anställning förrän vid 35 år. Många har långa sjukskrivningsperioder och orkar inte jobba fram till sin pensionering. Allt fler jobbar också på arbetsplatser som saknar kollektivavtal, många privata städfirmor och hemtjänstföretag saknar kollektivavtal. Den kollektivavtalade delen av pensionen är en oerhört väsentlig del av pensionen, sade Annelie Nordström
Nyliberala pensioner
Soheyla Yazdanpanah pekade på två viktiga aspekter som leder till kvinnors dåliga pensioner. Eftersom kön i hög grad organiserar arbetet i Sverige – vi har en könssegregerad arbetsmarknad – lär sig barn vad de ska ta ansvar för redan som små. Kvinnor lär sig att ta ansvar för vissa typer av arbete som ofta är obetalt eller väldigt billigt, och också lärt sig att må dåligt om de inte tar det ansvaret.
– Sedan är det också så att det här pensionssystemet är en fortsättning på en nyliberal politik. I ett välfärdssamhälle sker ett kollektivt ansvarstagande för att hindra att det finns människor som inte har råd köpa mat, men systemet individualiserades.
– Det här är en konsekvens av en väg vi valde för några decennier sedan, men det här är inte vårt öde: vi kan ändra på det, sade Soheyla Yazdanpanah.
Det betonades av flera i panelen att förändra ett pensionssystem är en svår och lång process och inget som kan göras i en handvändning. Men flera förslag som skulle kunna hjälpa i en övergångsperiod diskuterades. Lisbeth Staaf Igelström menade att det dels är viktigt att ta bort bromsen, det vill säga den som slagit in flera gånger under den senaste perioden, och som kan sänka pensionerna om ekonomin har gått dåligt. Hon förordade också att PPM-pengarna borde gå rakt in i pensionssystemet eftersom fondförvaltning både är dyrt och inte heller garanterar att pengar genereras, att taket i utbetalningen av pension ses över, samt att de 15 miljarder som varje år tillfaller pensionssystemet på grund av att folk dör innan pensionsuttag:
– Titta på de pengarna, och titta på garantipensionen, det räcker inte bara med att höja, vi måste se vilka effekter det har, höj taket för bostadstillägg och ta bort den orättvisa beskattningen, sade hon.
Våga prioritera
Soheyla Yazdanpanah tryckte på vikten att underlätta för de grupper som står längst ner så att de får möjlighet till ett värdigt liv och påminde om att det inte finns någon förutbestämd ordning som tvingar oss till dagens system. Det går att ändra:
– De här siffrorna leder Sverige till fattighuset, är det kört? Jag tror inte på det, det är vi som bestämmer. Feminister varsågoda det här är en av de viktigaste frågorna vi har, sätt tryck på det politiska partierna. Facket har också ett ansvar, sade hon och pekade på hur slitna kvinnor i låglönearbeten är redan vid 50 år, och hur det syns på deras kroppar.
Annelie Nordström berättade att inom Kommunal undersöks nu möjligheten att göra egna kollektiva komplement genom billiga försäkringar. Hon pekade på vikten av mod, att våga tala om att generell välfärd kostar.
– Det är inte gratis, vi måste våga tala om hur mycket vi ska ha gemensamt finansierat och hur mycket som ska finansieras individuellt. Vill vi ha ett jämlikt samhälle eller inte?, sade hon och fortsatte:
– Vi står inför ett vägval: vi måste prioritera och välja.
