Mellan april och juli för 20 år sedan mördades en miljon människor i Rwanda, i ett av de värsta folkmorden genom tiderna. I senaste numret av magasinet Foreign Affairs lyfts kvinnors förändrade ställning efter folkmordet fram som något andra länder har mycket att lära av.

Att kvinnor utgjorde 70 procent av den vuxna befolkningen under de första två åren på grund av att så många män massakrerats eller flytt har varit en bidragande faktor. Men kvinnor klev inte tillbaka när könsfördelningen i befolkningen blev mer balanserad, sedan tidigare stridande och flyktingar återvänt.

Artikelförfattaren Swanee Hunt – under 90-talet USA:s ambassadör i Österrike – skriver om hur landets högst kontroversiella president Paul Kagame konsekvent prioriterat kvinnors representation. Av de tolv personer som skrev landets konstitution, som bland annat föreskriver könskvotering till politiska poster, var tre kvinnor. Men även om politik och lagar har spelat en avgörande roll, hade de formella strukturerna inte kunnat utvecklas utan breda, grundläggande förändringar i sociala normer.

I dag råder fullständig könsbalans bland de 14 domarna i landets högsta domstol, lika många pojkar och flickor genomgår grundskolan, nya lagar har gett kvinnor möjlighet att äga och ärva egendom och föra medborgarskap vidare till barnen. Kvinnor har rätt att använda makars tillgångar som säkerhet för lån och för kvinnor som saknar den typen av familjeresurser finns fonder med statligt stöd för eget företagande. Ledande medlemmar i Rwandas näringslivselit är kvinnor och representationen hög på alla politiska nivåer. Könsbalansen i Rwandas parlamentet är högre än någon annanstans i världen.

Utrikesministern, Louise Mushikiwabo, hävdar med bestämdhet att kvinnors framsteg inte bara är resultatet av lagar och kvotering, utan del av en permanent kulturförändring.