Linda Botshon och Melinda Plastas har använt Marjane Satrapi’s Persepolis i undervisningen sedan 2003 som utgångspunkt för diskussioner om ras, terrorism, krig och dess relation till kön. Denna internationellt prisade tecknade självbiografi berättar om författarens uppväxt i Tehran under Mohammad Reza Pahlavis monarki, den islamiska regimens framväxt och kriget mellan Iran och Irak.

Persepolis erbjuder enlig Botshon och Plastas ett tvärkorsande eller transversalt rum (transversal space) som möjliggör mindre dualistiska diskussioner om nation, medborgarskap, kön och krig liksom av det iranska samhället. Texten fungerar som en motberättelse till den dominerande berättelsen om Mellanöstern i Väst.

Begreppet transversalitet är ursprungligen hämtat från italienska feminister och refererar till hur kvinnor som lever i konfliktzoner formar allianser med kvinnor som betraktas som deras fiender och skapar rum där militariserade etniska eller nationella identiteter kan undersökas och omarbetas. Transversalitet handlar om att reagera på nya sätt på gamla situationer och att omorientera sig i en värld där den andres handlingar kan tolkas på ett icke fientligt sätt.

Satrapis Pespepolis skapar transversalitte genom sitt diasporiska tilltal, enligt Botshon och Plastas. Satrapi föddes och växte upp i Tehran men bor sedan många år i Paris. Som ung tonåring gick hon i skola i Wien som ett sätt att undkomma de former av kontroll och begränsningar som skolgång under den iranska islamiska regimen skulle ha inneburit. I Wien konfronterades hon med de europeiska fördomarna mot Iran och islam. Sarapi har i intervjuer berättat att det förvånade henne att så många västerlänningar utgick från att hon talar arabiska när hon sa att hon kom från Iran och de chockats eller reagerat med misstro när hon berättat om att kvinnor i Iran kör bil, innehar offentliga ämbeten och att två tredjedelar av iranska universitetsstudenter är kvinnor. Det strider så tvärt med vad de tror att de vet.

Hennes svar på detta har aldrig varit att bli förskönande av det ena eller det andra utan snarare formulerats i en humoristisk kritik av alla. Samtidigt går Satrapis beskrivningar på tvären mot de vanliga bilderna av muslimska kvinnor som anonyma och passiva. Hennes kvinnliga karaktärer är autonoma individer som står emot förtryckande strukturer.

Många studenter identifierar sig med hennes huvudkaraktär Marji och genom henne upptäcker mångfalden av positioner bland Irans befolkning. Detta humaniserar en grupp som vanligtvis förknippas med terrorism i amerikanska studenters huvuden.

Många studenter fastnar för en sektion i boken där två uppsättningar bilder speglar varandra. En bild visar siluetter som sprängs upp av landminor i kriget med Irak. I en mindre bild visas Marij och hennes vänner på en fest, där dansande kroppar påminner om den andra bilden. Marji förklarar att hennes mor gjorde henne ett smycke med kedjor och spikar under hennes punkrockperiod. Avståndet mellan dessa bilder av unga människor, som blir offer för våld respektive leker våld, talar till västerländska ungdomar och närmar dem de iranska ungdomarnas situation.En av de stora förtjänsterna med Persepolis som utgångspunkt för diskussioner om krig är att den tar upp dess könade aspekter. Satrapi visar hur flickor påverkas av krig och hur de gör motstånd och söker förändring.