När jag hoppar av bussen i Bilbao är det kväll och jag möts jag av den feministiska nättidningen Píkaras andreredaktör Andrea Momoitio och hennes flickvän. De tar mig genast med till en av de feministiska barerna, Zazpi Bide, mitt i stan. På väggen ovanför bardisken hänger en kvinnokampsbanderoll.

– Vi brukar röra oss i en triangel mellan tre barer, som alla tagit ställning för feminismen, förklarar Andrea och bjuder på en öl.

Snart ansluter flera vänner. Vi sitter i baren och de berättar för mig om frågor som engagerar: homo-kamp och ifrågasatt aborträtt men framför allt bombarderas jag med frågor om Sverige, feminismen och tidningen Feministiskt Perspektiv.

De skriker högt av avund när jag berättar om 2 400 betalande prenumeranter och 1,7 miljoner i presstöd, vilket innebär att Feministist Perspektiv kan ha flera anställda.
Entusiasmen är påtaglig och att det finns en vital feministisk rörelse i staden råder det ingen tvekan om.

Växande intresse

Nästa dag träffas vi igen, för att prata mer om Píkara – men först vill Andrea Momoitio veta ännu lite mer om Feministiskt Perspektiv och framför allt hur ekonomin är organiserad.

– Det där vore en dröm för oss! säger hon med eftertryck.

Píkara har bara två deltidsanställda, Andrea Momoitio och redaktören June Fernandez, båda får en blygsam ersättning på 150 euro (cirka 1 360 kronor) per månad för sitt redaktörsansvar, plus ersättning för egna texter.

Medan vi tar tunnelbanan ut till en av Bilbaos förorter där vi ska träffa Lucía Martínez Odriozola, en av tidningens grundare, berättar Andrea mer om Píkaras ekonomi och struktur. De har i dagsläget inkomster på cirka 20 000 euro. Cirka 6 000 euro är frivilliga prenumerationsintäkter, resten är bidrag och insamlade gåvor. Trots att intresset för tidningen växer snabbt har inte intäkterna ökat i motsvarande utsträckning.

– Det är ett problem att folk förutsätter att allt ska vara gratis på nätet, vi kan inte ta betalt… konstaterar Andrea.

Snart är vi framme och möter Lucía Martínez Odriozola. Här backar vi bandet och pratar om hur och varför tidningen kom till.

Lucia berättar om hur hon hade tre vänner över på fika: Itzar Abad, Maite Asensio och June Fernadez. Samtalet tog, som så ofta när de träffas, en feministisk vändning: Varför skriver inte medierna mer om kvinnor och feminismen, allt det vi brinner för?

– Plötsligt säger någon: Vi skulle ju kunna starta en egen tidning, på nätet. Det var inget särskilt, vi andra sa bara ja. Ungefär som när någon frågar: Ska vi äta…, ska vi göra en nättidning?, förklarar Lucía.

Píkara betyder hund

Vi slår oss ner på en parkbänk – och tillsammans berättar Lucía Martínez Odriozola och Andrea Momoitio om vad som hände sedan. Efter den där fikan började June Fernandez att kontakta folk och skapa en struktur. De registrerade en förening, Eme, vilket betyder kvinna på baskiska och började samla in pengar.

Lucía Martínez Odriozola ville att tidningen också skulle heta Eme, men de yngre tyckte att det namnet var för torrt.

– De föreslog Píkara. Hur ska vi förklara vad det betyder… Pikara kan betyda hund, det vara ett namn för en kvinna med stora tuttar…, nej, det går inte att översätta! Jag tyckte inte att det var särskilt bra, men ungdomarna vann!

Lucía gestikulerar stort och skrattar:

– I min generation förstår vi tydligen inte allt som ungdomarna förstår…

Planen var att starta en månadstidning, att de skulle samla på sig material och i slutet av varje månad publicera allt samtidigt: Ett reportage, en intervju och några krönikor och sprida det hela via ett nyhetsbrev.

– Alla spred informationen via sina nätverk, vänner, unga journalister, feminister och antirasister. Jag hade kontakt med äldre feminister och de mer etablerade. I första numret fick vi Miguel Lorente från jämställdhetsministeriet att skriva en artikel om kampen mot våld. Det väckte stor uppmärksamhet att en så känd person medverkade. Vi fick direkt ett stort gensvar!

Så snart tidningen var igång sökte de och fick lite pengar från det baskiska Kvinnoinstitutet.

Tack vare sociala medier spred sig ryktet om den nya tidningen snabbt.

– Internet innebär en möjlighet som papperstidningen inte har, vi når ut till Amerika, vi har miljoner potentiella läsare, förklarar Andrea Momoito.

Sedan dess har tidningen vuxit. Både till innehåll och läsekretsen.
De publicerar oftast två texter per dag, en betald och en frivillig.

– Vi skriver om sexualitet, moderskap, åsikter om amning… Vi vill nå ut med reportage också, men vi märker att åsiktstexterna är lättast att sprida.

Att läsa Píkara på nätet är gratis, och antalet läsare per text brukar vara cirka 500.
Förra året var rekordet för mest lästa text 20 000 träffar. I år tiofaldigades rekordet samtidigt som antalet medelmmar på Facebook stadigt stiger och u uppgår till närmare 20 000.

– Vi har hela tiden tekniska problem att brottas med. När vi ökade så snabbt blev vi ju tvungna att byta server, förklarar Andrea.

Hur skulle ni beskriva Pikara Magazine?

Lucía: Jag skulle säga en röst som i spansktalande länder inte har hörts tidigare, som varit låg, i privata samtal, men när den når ut till många och uttalas högt, förstår folk att ett individuellt problem snarare är kollektivt.

Andrea: Och vi är ett verktyg för den feministiska rörelsen. Feminismen är levande, folk får nya intryck. Också för att vi använder oss mycket av humor, jag tror att det är en viktig förklaring till att vi når ut.

Lucía: Vi tar fram ungdomens tankar, det är en naturlighet. Här fanns fördomar mot bittra feminister, det är oundvikligt att det förändras. I min generation, när Franco dog och alla rättigheter var ”uppnådda”, uppstod ett glapp till den unga generationen. Musiken var inte levande. Vi samlades kvinnor, men vi spelade inte Pink Floyd i rörelsen, det var lite beskt…

Vad är ni mest stolta över?

Lucía: Tre saker: Vårt första reportage, om ett extraordinärt ignorerat tema i samhället, intersexuella barn. Det blev senare prisbelönt av EU. Sen en krönika om gränsen mellan frivilligt sex och tvång, ”Jag ville ha sex men inte så”. Det är vår mest lästa text. Den har fortfarande 1 000 besökare per dag och den debatt den väckte spred sig till andra medier. Den tredje texten jag är riktigt stolt över är ”Tetas y toros” (Tuttar och tjurar), den handlar om en ung tjej som tog av sig tröjan, för hon var varm, under en tjurrusning – och hon blev attackerad för detta. Den texten fick jättemånga läsare. Blev väldigt omskrivet i övriga medier.

Andrea: Vi har synliggjort lesbiska frågor ända sedan starten. Det är jag stolt över! Vi har öppnat en möjlighet att tala öppet. Du får veta att du inte är ensam och att du har ett forum att vända dig till för att prata öppet om din sexualitet och dina rättigheter.

Vad har förvånat er mest?

Lucía: Att vi växer så snabbt! Förra året 10-faldigades vår läsekrets. Vi vet inte vad som hände. Vi brukar förstå varför vi misslyckas – men varför vi når framgång kan vi inte riktigt förklara. Nyligen skulle chefen för Kvinnoinstituetet gå ut med en nyhet, och hon vände sig till oss först för att nå ut med informationen. Pandoras aska har öppnats…

Ni har tilldelats flera priser, vad betyder det?

Lucía: Vi känner oss bekräftade. Det hade inte ens gått sex månader innan en universitetslärare började forska om Píkara och analysera Píkaras innehåll. Det vi gör är intressant! Ja, vi har fått jättemånga priser. Priserna ger säkerhet, du är inte galen du är inte ensam, det är inte aktivism, det är journalistik.

Andrea: Jag åker ju runt mycket och berättar om Píkara över hela Spanien. Och överallt där vi presenterar tidningen tackar de oss. Det öppnade ögonen på mig, att det finns ett sådant sug efter en feministisk tidning, en sådan glädje över att vi finns!

Uppstår ingen kritisk diskussion i samband med era föreläsningar om Píkara?

Andra: Det kan komma någon som egentligen inte vill diskutera, mer uttrycka sitt förakt. De där männen kommer nästan alltid från en Pappa-rörelse och anklagar feminismen för att vilja skilja barnen från papporna. Då svarar vi att delad vårdnad börjar i äktenskapet, inte i skilsmässan – punkt. Alla applåderar och så är det stopp på den diskussionen!

Har ni utsatts för hot eller hat i relation till tidningen?

Andrea: Vi har många fiender. Vi ser det i kommentarsfälten. De stängde ner vår facebook-sida vid ett tillfälle, för de anmälde oss hela tiden.

Lucía: En av våra medarbetare, Alicia Murillo, som är en ung vacker kvinna som blev känd för att hon spelat in vad killarna säger till henne på gatan. Det är korta 3-minuters videos. Vi kontaktade henne. Hon gör jätteroliga saker, självironiskt, respektöst, får alla att skratta! Hon har utsatts för enormt mycket hat och hot. I juli 2012 lade de ut hennes adress på nätet. Vad gör vi åt sådant? Hot måste anmälas. Men hon ville inte.

Andrea: Varje gång vi publicerar något av henne i Píkara måste vi stänga kommentarsfälten. Vad hon än säger väcker det vrede. Om hon så skulle skriva ”Vad fantastiska män är!” – skulle hon möta samma hat.

Lucía: Det finns ett förakt som grundas i ett förakt för feminism. De föraktar mänskliga rättigheter och de föraktar kampen för mänskliga rättigheter – men de förstår det inte ens (skratt).

Andrea: Vi vet att vi inte accepterar kränkningar av någon typ. Men var går gränsen till oliktänkande och kritiken mot människan? Vi kan stå ut med subtila kränkningar och paternalistiska åsikter men vi drar en gräns vid öppet förolämpande. Om det kommer stänger vi ner kommentarsfälten. Vi turas om att hålla koll!

Vad har Píkara uppnått?

Lucía: Vi har uppnått att många kvinnor identifierar sig med feminismen.

Hur mår feminismen här?

Lucía: Vi befinner oss i en kritisk punkt. Det finns en legal backlash. Till exempel abortfrågan, frånvaro av bostadsbidrag, nedskärningar av välfärdsstaten, att kvinnor måste ta hand om äldre, kvinnojourerna saknar resurser, dagis skärs ner, vi har ingen fri inseminering av lesbiska. De minskar ner på genusstudierna vid universiteten. Det är barbariskt! Alla framgångar med Zapateros regering, ifrågasätts.

Hur behandlar ni dessa frågor?

Andrea: Det är ämnen som berörs i krönikor. Men Píkara är ingen nyhetstidning, det är mer i sociala medier som vi diskuterar detta. Vi har inte kapacitet att diskutera nyheter.

Hur vill ni utveckla Píkara?

Lucía: Vi är verklighetsanknutna, vi måste skapa strukturer som tillåter oss att informera i Latinamerika och samarbeta tätare med latinamerikanska journalister.

Andrea: Jag tänker att Píkara skulle kunna bli en bra mötespunkt för antirasism och feminism. Här finns en stark antirasistisk rörelse, så vi har inte tagit tag i de antirasistiska frågorna än. Det kan bli ett nästa steg!

Vi avslutar den formella intervjun, går till en bar och därefter till en restaurang. Samtalen vindlar iväg mellan abortfrågan, prostitution, feministiska inspiratörer och personliga anekdoter. Ibland hettar det till, Píkaras eldsjälar är definitivt oeniga i vissa frågor! Men hela tiden får Lucía oss att skratta.

Och kanske är det humorn som gör störst intryck i mötet med Píkara:

– Feminismen får aldrig bli stel och tråkig! Lusten är viktig! Skrattet, glädjen, utforskandet av våra kroppar!