”Poesin i Irak är en gammal, sorgsen melodi, blåst ur en sumerisk flöjt i varierande rytmer och bilder.”

Så inleder Mariam Alatar ”Historien är en slapp text” – en skildring av den irakiska poesin, den politiska samtiden och de litterärt verksamma kvinnorna i Irak. Texten finns att läsa i det senaste numret av tidskriften Kritiker, på temat irakisk samtidspoesi. Numret innehåller dikter av och texter om åtta poeter från Sverige och Irak.

Projektet leddes av de svenska poeterna Helena Boberg, Sara Mannheimer, Elisabeth Hjorth, Kholod Saghir och Sofia Stenström. I mötet med de irakiska poeterna Mariam Alatar, Rasha Al-Qasim och den kurdiska poeten Selwa Guli, som ägde rum i Erbil, översattes de arabiska och kurdiska dikterna till svenska.

Under ett seminariebesök på Biskops-Arnö författarskola samtalar Alatar och Al-Qasim om litteraturen, om att vara en politisk och skrivande kvinna i Irak, om sin poesi och om möjligheterna och förutsättningarna som föregår deras skrivande. Även Saghir och Hjorth är närvarande och berättar om resan, projektet och mötet.

– Det första de irakiska poeterna frågade oss när vi träffades var: ”Skriver ni också politiskt?” säger Elisabeth Hjorth.

Alatar nickar, säger att hennes dikter är starkt politiska och feministiska. Både hon och Al-Qasim vittnar om den oerhörda kampen de för genom sitt skrivande. Alatar upprepar frågan:

– Skriver ni politiskt? Politiken präglar och påverkar oss alla. Och hur står det till här med friheten att yttra sig? Som kvinna?

Som kvinna är det svårt att få sina dikter publicerade i Irak, berättar de. Särskilt om dikterna behandlar teman som inte anses tillhöra kvinnans och feminitetens roll i samhället.

– Kvinnor måste skriva om känslor och romantik för att bli publicerade. Kommer du som kvinna till en förläggare med politiskt innehåll i dina texter blir du genast kritiserad och nekad. Branschen är också liten, de flesta verksamma känner varandra och kan påverka andra att inte att publicera dig. Det är svårt.

Mariam Alatar och Rasha Al-Qasims dikter är inte romantiska. De är fulla av kraft och kritik. För Alatar är en skildring och ett fördömande av orättvisor i det irakiska samhället återkommande teman.

Al-Qasim säger att hon i huvudsak skriver om familjens splittring.

– Det privata är det gemensamma. Jag isolerade mig en väldigt lång tid, under vilken jag skrev om krigets konsekvenser för min familj. När jag återvände insåg jag att det jag skrivit om har upplevts av många fler än jag.

Den skrivande människan, poeten, är en redan kritiserad person i det korrupta samhället. Många som varit verksamma poeter är döda eller fängslade. Andra har flytt. Sedan 2003 har landet Irak förfallit, säger poeterna. Den censur som rådde under Saddams regim hävdes och det blev juridiskt tillåtet att skriva vad som helst, men lagarna verkställs inte i praktiken. Alatar berättar att de sekteristiska krafterna som under de senaste tio åren har vunnit makt över folket anstränger sig för att hindra intellektuella.

– Mellan åren 2003 och 2007 beräknas 167 professorer ha dödats, inflikar Kholod Saghir.

Att dessutom vara kvinna innebär ytterligare svårigheter. Möjligheterna är inte desamma för kvinnliga och manliga poeter.

– Till exempel så har en manlig poet i Irak publicerat en diktsamling som heter Erotik. En kvinna skulle aldrig kunna göra det, menar Alatar.

Inte heller står de manliga poeterna i solidaritet med de kvinnliga. Enligt Alatar och Al-Qasim råder krig mellan de skrivande männen som präglade av sina egna intressen, och de skrivande kvinnorna.

Mariam Alatar och Rasha Al-Qasim träffades till en början via internet, genom ett forum för skrivande kvinnor i Irak. Tillgången till internet och utvecklingen av sociala medier är något som till skillnad från mycket annat gjort det skrivande livet lättare sedan 2003.

– Den uppmärksamhet som vi har fått och att vi nu sitter här är tack vare internet, sociala medier och där, säger Al-Qasim.

Stödet att orka fortsätta, att bedriva kamp genom sitt skrivande i ett samhälle som gör allt för att motverka dem, finner poeterna i varandra.

– Vi blir begränsade av alla. Det finns ingen annan än vi som stödjer oss och vi gör allt för att fortsätta. Inför ankomsten till Sverige var jag isolerad i Turkiet i två månader, det var för farligt att resa tillbaka till min hemstad efter att jag ansökt om visum där. Och i Mariams fall kommer motståndet även ifrån familjen, berättar Rasha Al-Qasim.

Bland de som har flytt, i den irakiska diasporan, finner poeterna stöd, om än lite.

– Till viss del stödjer de oss, men på ett seminarium här kom exilirakier och kritiserade oss, skrattar Alatar.

Hon är också aktivist och jobbar utöver sitt skrivande för jämställdhet och med våldsutsatta kvinnor. Rasha Al-Qasim undervisar vid universitetet. De slåss båda på barrikaderna för kvinnlig frigörelse i Irak. De beskriver en sorg över konflikten som uppstår mellan kärleken till landet och viljan att förändra det, och kärleken till skrivandet och viljan att kunna skriva fritt.

– Det är sorgligt att behöva ta ett flygplan för att känna frihet att skriva. Den friheten är falsk. Sann frihet är att kunna stanna där man vill vara och där kunna uttrycka sig fritt, säger Mariam Alatar.

Rasha Al-Qasim instämmer.

– Att uppleva friheten att vara och skriva blev likställt med att ta ett flyg.