Nazrul Islam sitter i en fåtölj i ett av RFSL:s mötesrum. Bakom honom står en stor regnbåge i papp. Han suckar flera gången och tittar ned i bordet innan han börjar prata.

– Året var 2005 och jag jobbade inom medicinbranschen hemma i Bangladesh. En dag på den lokala marknaden träffade jag Mosaraf. En man jag snabbt började gilla och vi blev väldigt goda vänner.

Nazrul Islam berättar att ju längre tiden gick desto närmare kom de två männen varandra, en dag insåg de båda att det var kärlek mellan dem. Islam lyckades få in Mosaraf som kollega och tillsammans flyttade de ihop i en lägenhet i staden Feni. Enligt lagen i Bangladesh kan Nazrul Islam bli straffad till livstidsfängelse om han lever som öppet homosexuell, och enligt Sharialagar, med starkt fäste i landet, kan han även dömas till döden. Han berättar om hur människor blivit stenade till döds och utsatts för andra former av tortyr när imamerna i landet fått reda på att de är homosexuella. På grund av riskerna var både Nazrul och Mosaraf mycket försiktiga med sin kärleksrelation, inte ens deras familjer visste om något.

– Men sen gick det ett par år och vi blev väl kanske lite mindre försiktiga, folk började ana att något var annorlunda med oss, och helt plötsligt började det spridas massa rykten i min hemstad.

Förföljelse och misshandel

Det blev början på en lång och farlig förföljelse av de två männen. Deras lägenhet vandaliserades. Nazrul Islam och hans pojkvän Mosaraf fick fly till bergstrakerna. Där bodde de under omänskliga förhållanden i nästan två år. En dag vaknade Mosaraf av en mardröm. Han drömde att hans mamma var dålig och ville absolut åka och besöka henne. Den kvällen gav de sig av fots för att besöka henne. Det visade sig att mamman var fullt frisk och hade inget intresse alls av att träffa sin son.

– Hon skrek massa svordomar efter oss och vi fick inte ens komma in i huset, säger Nazrul Islam och vrider sina händer i knät.

Han fortsätter berätta om hur det helt plötsligt dök det upp ett tjugotal människor utanför mammans hus, de skrek och hetsade mot Islam och pojkvännen. De blev mer och mer hotfulla och fler och fler bybor slöt upp. Till slut fanns ett 80-tal personer runt paret.

– De började sparka oss och slåss med batong. Jag fick ett flertal slag mot huvudet och här runt ögat, säger Nazrul Islam och pekar mot ansiktet.
Han förlorade snabbt medvetandet och när han vaknade upp stod där endast en människa kvar, hans vän Shahidullah.

– Det var han som berättade för mig… Att Mosaraf hade dött under misshandeln, säger Nazrul Islam.
Med hjälp av sin vän och andra bekanta lyckades han ta sig till ett sjukhus i en närliggande stad och fick hjälp med sitt skadade öga. Efter några dagar fick han ytterligare ett jobbigt besked.

– De som misshandlade mig och dödade min pojkvän hade hittat Shahidullah och försökt tvinga honom att berätta vart jag fanns. Han var en god vän in i det sista och avslöjade ingenting.
Shahidullah knivhöggs till döds.

Smugglades ut via Thailand

Snart började affischer med Nazrul Islams namn på att spridas, affischer som förklarade att han var homosexuell och att den som hjälper till att hitta honom får en belöning. Det blev omöjligt för Islam att stanna kvar i Bangladesh. Han betalade 150 000 svenska kronor till en människosmugglare, som lyckades ta honom till Sverige via Thailand och släppte av Nazrul Islam på en gågata i Märsta.

– Han förklarade för mig att nu var det dags att jag skulle ta eget ansvar, sen gick han bara.

I och med det började processen med att söka skydd i Sverige.

– Jag har lämnat in dödsbeviset på min pojkvän, jag har lämnat in mitt pass från Bangladesh, jag har lämnat alla viktiga papper till Migrationsverket, säger Nazrul Islam uppgivet.

Nyligen kom beskedet: han får inte stanna kvar i Sverige. Enligt Migrationsverket räcker inte bevisningen till för att ge Nazrul Islam asyl i Sverige. Trots att han blivit förföljd och misshandlad på grund av sin sexualitet och både hans partner och vän mördats, menar Migrationsverket att han kan återvända till sitt hemland. Bevisningen har bedömts som för vag.

– Jag går runt som en zombie, ibland kan jag komma på mig själv med att stirra in i väggen och inte minnas vart jag är.

Nazrul har sömnsvårigheter. Det vänstra ögat som skadades vid misshandeln kommer han aldrig återfå synen på och han lider av glömska. Men värst är rädslan.

– Jag är i en situation då jag bara känner rädslan. Jag kan ärligt säga att den här rädslan gör att jag helt tappat psyket. Jag kan inte tänka klart och har ständigt mardrömmar om att återvända till döden i Bangladesh.

Han tystnar ett tag fortsätter sedan:

– Jag vill bara rädda mitt liv, få en plats att bo på här i stora världen.

Det går inte en dag utan att Nazrul Islam tänker på sin mördade partner. När han pratar om honom tystnar han, suckar djupt och säger sedan:

– Jag känner mig så ensam utan honom. Jag vet inte om jag någonsin kommer få en vän som honom igen.

Nazrul Islam reser sig från fåtöljen i RFSL:s mötesrum och går med tunga steg bort mot dörren.

– Nu kan vi bara hoppas på det bästa, säger han innan han går ut.

Godtyckliga bedömningar

Ulrika Westerlund, förbundsordförande för RFSL, kan inte kommentera det enskilda fallet med Nazrul Islam, och hur det går med hans överklagan är oklart. Rent generellt anser Westerlund asylsökande hbtq-personer alltför ofta får avslag av att Migrationsverket. Den asylsökandes bevis för sin sexuella läggning betraktas sällan tillräckligt trovärdig. Något som Migrationsverket tar med i sin bedömning är bland annat hur den asylsökande upptäckte sin homosexualitet och hur personens senaste relation såg ut. Ulrika Westerlund menar att dessa frågor inte har något generellt rätt svar som passar alla individer.

– Det är extremt vanligt att de fall vi driver får avslag hos myndigheten. Det finns ju inget sätt att redovisa de här sakerna. Man kan ju inte ställa frågor om hur personer upptäckte sin homosexualitet och sen tro att alla asylsökande ska resonera på liknande sätt.

Dubbla budskap

Hur många asylsökande hbtq-personer som faktiskt får asyl i Sverige är det ingen som riktigt vet, på grund av att det inte förs någon statistik. Det leder till att det inte går att göra en uppföljning på Migrationsverkets arbete, berättar Ulrika Westerlund.

Westerlund menar att en stor del av problemet är att asylprövningarna är rättsosäkra. Snarlika fall kan beroende på olika handläggare få olika utfall. För ett år sen införde Migrationsverket hbtq-experter som skulle granska just hbtq-personers asylprocesser, något som RFSL inte tycker har gett någon direkt effekt, anser Westerlund.
Ett annat stort problem är formuleringarna i utrikeslagen.

– Å ena sidan står det att personen inte ska behöva göra avkall på sin läggning, men en annan formulering är att om personen inte levt öppet med sin sexualitet tidigare kan det få betydelse för riskbedömningen. Om myndigheterna i hemlandet inte känner till ens sexuella läggning är det inte så stor risk att återvända, men det för ju med sig att hbtq-personen ska fortsätta leva dold i sitt hemland, säger Ulrika Westerlund.