Svensk polis verkar i ett samhälle där våld envetet knyts den utsatta kvinnans belägenhet, ett samhälle där en kunskapsutveckling som kopplar våldet till makt och kön väckte sådant raseri att forskningen stoppades. Att Södertörnspolisen under tio år sedan dess fört register över våldsutsatta kvinnor bekräftar mönstret, enligt forskaren Jenny Westerstrand. Hon vill se en upprättelse för den feministiska våldsforskningen, som bevisligen gav verktyg att både se och bekämpa våldet.
Igår avslöjade Ekots reportrar att polisen i Stockholm under tio års tid har fört register över kvinnor som anmält att de utsatts för våld. Registret ska vara ett sätt att bedöma den anmälandes skyddsbehov, men innehåller kränkande omdömen om kvinnorna, och ibland om deras barn, föräldrar och vänner. ”Louise är en liten flicka med stora problem, inget för oss”, ”Hon verkar ha psykiska problem enligt mig, verkar som den misstänkte är det största offret” samt ”har en dotter som är utvecklingsstörd” är noteringar som förekommer. Tydligare kunde inte en stigmatisering av den utsattas person illustreras. Men historiens vingslag hörs i bedömningarna.
År 1988 försvarade psykiatrikern Bo Bergman sin avhandling Battered Wives – Why are they beaten and why do they stay? Bergman hade erbjudit 177 misshandlade kvinnor behandling, varav 22 fullföljde (de medverkande drog sig ur i faser). Efter detta kategoriserade han tre kvinnotyper som han menade att de misshandlade kvinnorna representerade: Den provocerande, den inadekvata och den aggressiva. Bergman knyter kvinnornas våldsutsatthet till dessa karaktärsdrag, som han menar i delar får mannen att slå.
Registret uttrycker övertydligt hur banden aldrig kapades till synen på den våldsutsatta kvinnan som ”fel”, socialt omöjlig och av en viss typ. Det illustrerar också den utveckling som svensk kunskap och politik på området mäns våld mot kvinnor har tagit under de senaste tio åren. Där är Sverige på god väg att åter göra sig till ett u-land.
Våld är nämligen inte ens på pappret längre en könsfråga i Sverige. Istället dominerar en syn där våldet knyts till gärningsmannens – men också, som registret visar – till den utsatta kvinnans speciella sort. Våld blir tolkat som en psykiatrisk åkomma hos de involverade, till kvinnans oförmåga att sköta sitt liv, och följaktligen inte som något som har med vanliga mäns och kvinnors liv i Sverige att göra. Vi kan kalla det att våldet fragmenteras och förstås i termer av avvikelse.
Ändå vet vi att våldet i Sverige är omfattande och massivt riktat mot kvinnor och att det begås av män. Upprepade studier från 2001 och framåt visar att nära hälften av Sveriges kvinnor – 46 procent – har utsatts för våld av en man någon gång sedan sin 18-årsdag. Dessa studier pekar också entydigt ut sexuellt våld som utbrett. Cirka var tionde kvinna i Sverige har blivit våldtagen och inkluderas även mindre grova övergrepp stiger siffran till mellan en av fem och en av fyra. Likaså visar dessa studier entydigt att mäns våld mot kvinnor utanför nära relationer är utbrett. Var tredje kvinna uppger i flera stora studier att hon utsatts för våld av en man som inte är eller har varit hennes partner.
Våldet angår således många människor i Sverige, utsatta kvinnor och utövande män. Det begås i många former och på många arenor, av män som kvinnorna står i skiftande relationer till.
Parallellet med existerande kunskaper om våldets utbredning vet vi att de reformer som gjort på området som har spelat roll för kvinnors och barns (fortfarande små) möjligheter att få skydd och stöd – till exempel införandet av allmänt åtal, skapandet av kvinnofridsbrottet – har vidtagits inom ramen för en förståelse där kön och makt knutits till våldets utövande och konsekvenser.
Ändå har den lucka i den moderna historien där en sådan förståelse lyckades göra sig gällande stängts med stor beslutsamhet. Det senaste exemplet på hur samhället retirerar från vunnen kunskap är före detta länspolismästare Carin Götsblads utredning SOU 2014:49 Våld i nära relationer – ett folkhälsoproblem. Tre typiska drag i utredning illustrerar utvecklingen.
Det första gäller regeringens direktiv till utredaren, nämligen att samla krafter ”mot våld i nära relationer”. Detta är en älskad utgångspunkt för en konservativ politik om våld: att frågan ska hanteras som relationsvåld.
Som framhållits har forskningen visat att våld inte är en fråga bara för den privata relationen. Denna bild framträder i alla europeiska studier som gjorts på området inklusive de som rör Sverige (Slagen dam 2001, Våld och hälsa 2014 samt Violence against women: an EU-wide survey från 2014). Ändå ser vi hur politiken på området envetet snävas av till att gälla nära relationer. En konsekvens av att våldet tolkas som utövat inom relation är att de psykiatriska diagnoser som hela tiden lurat i samhällets syn på den våldsutsatta kvinnan, även om en feministisk förståelse har utmanat dem, kan göras centrala.
Önskan att det ska handla om den individuella kvinnans eget inadekvata beteende, kan bevaras. Hade hon valt en annan man, en annan relation, skulle våldet inte ha drabbat henne, får man lätt förstå.
Det andra exemplet på hur SOU 2014:49 beskär synfältet är att våld i nära relation konsekvent omtalas som en fråga om fysiskt våld och hotelser. Det sexuella våldet är helt osynliggjort. Detta legitimerar önskan att göra skrivningar och terminologier kring våldet könsneutrala. Lyfts det sexuella våldet ut ur relationsvåldet kan ju män lätt framstå som nästan lika utsatta som kvinnor.
Ett dylikt perspektiv sägs i sin tur sägs vara en följd av ökad kunskap, men egentligen är det ett sätt att formulera om frågan så att de allvarliga och potentiellt dödliga konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor osynliggörs.
Det tredje uttrycket för hur en nygammal förståelse nu dominerar fältet är talet om våldet som en folkhälsofråga. Det låter fint men i praktiken handlar det igen om att vrida blicken mot den utsattas status, att lägga en medicinsk/psykiatrisk ram kring våldets konsekvenser. Tal om reviktimisering och riskgrupper ersätter ett perspektiv där gärningsmannen som aktör och våldet som process och levnadskontext lyfts fram.
Och detta är viktigt! De glasögon vi bär i möte med våldet har direkt och konkret bäring på våra möjligheter att se och därmed bekämpa det. Så länge våldet hålls kvar i boxen där avvikelse, missanpassning eller andra egenskaper som distanserar offer och gärningsman från oss vägleder förståelsen kommer samhället alltid att ligga steget efter den våldsamma mannen. Vi tror det inte om honom, eller om henne, att vara förövare respektive utsatt, på riktigt. Risken blir låg, låg. Han är ju inte ”så’n”. Alternativt att hon de facto får skylla sig själv. Hon har ju sökt detta, i sitt elände.
Den skisserade utvecklingen märks också inom forskning om våldets omfattning. Den nyligen publicerade studien Våld och hälsa som genomförts av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK 2014) är ett exempel. Studien kopplar precis som polisen i sitt register starkt ihop tidigare utsatthet med kvinnors rapportering om sina våldserfarenheter. Varje avsnitt i rapporten avslutas med resonemang om sambanden mellan nuvarande och tidigare rapporterad utsatthet för våld. Eller som polisen uttrycker det i sitt register när en kvinna anmält misshandel från maken: ”Har varit utsatt för pedofil som barn.”
Det studien Våld och hälsa däremot inte gör är att gå vidare med och undersöka de intressanta diskrepanser i kvinnornas svar som tidigare forskning om kvinnors våldsutsatthet har visat.
Resultatet i Slagen dam, en omfångsundersökning med 10 000 kvinnor som genomfördes 2001, visade att kvinnorna rapporterade om tre gånger så mycket våld från avslutade relationer som från de relationer som fortfarande var pågående. En tolkning är att detta speglar den så kallade normaliseringsprocessen, det vill säg att den som lever i en våldsrelation inte alltid förmår att se det våld den utsätts för som våld.
I Våld och hälsa har denna så viktiga fråga för den kvantitativa våldsforskningen gjorts omöjlig att studera vidare genom enkätens konstruktion. Det går inta att utläsa om kvinnan svarar på frågor om våld inom en pågående relation eller en redan avslutad, vilket omintetgör möjligheterna för forskarna att analysera svaren i ljuset av centrala teorier om våldets konsekvenser.
Valet att inte följa upp ett av de mest slående resultaten i Slagen dam framstår tvivels utan som uttryck för en svag forskarimpuls – om det är inte är rädsla givet de rasande attacker Slagen dam fick utstå? Den granskades för misstänkt vetenskaplig ohederlighet efter upprörda skriverier i media, men friades (se Kung slår dam, Sociologisk forskning 2010 # 3).
Studien Våld och hälsa väljer inga av de tolkningsgrepp som präglade framställningen i Slagen dam och som gjorde den kvalitativa våldsforskningen central för utvecklandet av de kvantitativa studierna om våld. Våldet kan fragmenteras och bagatelliseras och då fås att försvinna visade data i Slagen dam, men det kan också med hjälp av forskarens analytiska redskap – som våldets normaliseringsprocess och våldets kontinuum – hållas kvar, göras synligt som våld igen.
I kontrast till Slagen dams tolkande metodologi – samma synsätt rörande våldets konsekvenser som präglar alla arbetande kvinnojourer – behandlar Våld och hälsa kvinnornas svar som om de speglade den ungefärliga förekomsten av våld. Svaren relateras sedan till hur samvariansen ser ut i kvinnornas svar mellan tidigare och senare våldsutsatthet, vilken presenteras och diskuteras efter varje avsnitt. Där räknas också kvinnornas svar om till siffror som ska motsvara antalet våldsutsatta på befolkningsnivån. Och här sluts cirkeln igen mot det stereotypa tänkande som genomsyrar polisens register.
För vilka kvinnor är det polis, vård och socialtjänst uppmanas att söka efter i resonemang om att ”uppräknat till befolkningsnivå innebär det att cirka 100 000 kvinnor (…) i åldern 18-64 år utsätts för faktiskt fysiskt våld under det senaste året” när sammanhanget är fokuserat på den utsattes karaktäristik – som sjuk och utsatt sedan förr – medan dimensioner av våld som en dynamisk process med inverkan på de involverades förståelser och könsskapande praktiker är nogsamt begravda? Steget härifrån till att polisen tror sig kunna kapa hörn i våldsarbetet genom att kartlägga dessa missanpassade återfallsutsatta kvinnor är trots allt inte så långt.
Mycket riktigt faller chefen för Nationellt centrum för kvinnofrid, Gun Heimer, tillika en av forskarna bakom rapporten Våld och hälsa, rakt in i talet om de störda och missanpassadevåldsutsatta kvinnorna när hon intervjuas om registret av Ekots reporter.
Heimer tar de unga tjejer som utnyttjades av Göran Lindberg, tjejer med drogproblem, med diagnoser och som är omhändertagna av samhället på grund av sitt destruktiva liv, som exempel på ”en klassisk” våldsutsatthet och där förövaren sökt upp nya offer att utsätta. Som om det omfattande våldet i samhället tecknas på ett typiskt sätt av Lindbergsaken. Och som om det inte är just föreställningen att det är kvinnors förmåga att dra till sig, eller om man så vill med Heimer, hittas av, män som slår dem som motiverat också polisens registrering! Det raska klivet från frågan om polisens kränkande hantering av våldsutsatta kvinnor till talet om kvinnor med diagnoser visar tydligt hur ett fokus på upprepad utsatthet verkar i praktiken.
De stereotyper som går igen i såväl SOU 2014:49 som i Nationellt centrum för kvinnofrids studie Våld och hälsa grinar oss alltså nu rakt i ansiktet från polisens uppdagade register. Och de gör det för att det är starka bilder som lever i samhället om hur en våldsutsatt kvinna är. De repoduceras av kriminologins jakt på riskgrupper och riskanalyser, av hälso- och sjukvårdens tal om reviktimisering och tidigare våldsutsatthet hos den utsatta. Allt gjort till instrument som ska föreställa skydda de utsatta kvinnorna men som bara döljer våldets omfattning och återinskriver stereotyper och stigmatiseringar.
Jag säger därför som den feministiska våldsforskningen länge sagt: ”Don’t blame the victim.” Eller, inse i alla fall att polisen arbetar i ett samhälle där våld envetet knyts till avvikelse och till den utsatta kvinnans belägenhet och där ständigt nya sätt att dölja och förminska våldet uppträder. Kräv därför av politikerna att de återupprättar den feministiska våldsforskningen som faktiskt gav verktygen att se, för att kunna bekämpa, våldet. Utan dess sammanhållna våldsförståelse ter sig uppdraget att få ett stopp på våldet omöjligt. Att läsa studien Slagen dam, Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige är en bra start.
Epilog:
År 1988 försvarade psykiatrikern Bo Bergman sin avhandling Battered Wives – Why are they beaten and why do they stay? Där definierar han de tre typerna misshandlade kvinnor som den provocerande, den inadekvata och den aggressiva.
En person, dåvarande docent i teologi vid Uppsala universitet sedermera professor i sociologi, Eva Lundgren, reste vid disputationen allvarliga invändningar mot Bergmans arbete. I kölvattnet av hennes så kallade opposition ex auditorium följde en intensiv debatt om mäns våld mot kvinnor. Frågan placerades på den vetenskapliga debattkartan och har stannat där sedan dess. Lundgren hade vid tillfället nyligen utvecklat den analytiska modellen våldets normaliseringsprocess för att förstå kvinnors till synes inadekvata reaktioner på att utsättas för våld.
1993 fick Lundgren en professur, under Per Unckel som utbildningsminister, i sociologi, så kallad kvinnoforskning, med inriktning mot studier av kön och makt i familj och samhälle. Under de följande åren byggde Lundgren upp en livaktig feministisk forskarmiljö vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet. Lundgren ledde drygt tio doktorander till disputation under denna tid, rörande ämnen som våldtäkt, transexualitet, hedersrelaterat våld, abort och menstruation. Knappt tjugo år senare tilldrar sig dessa ämnen stort genusvetenskapligt intresse, men vid tiden var doktoranderna i Lundgrens miljö tämligen ensamma om att behandla dem.
1998 fick Eva Lundgren medel av Brottsofferfonden för att tillsammans med dåvarande
docent Gun Heimer genomföra den första omfångsstudien om mäns våld mot kvinnor.
Resultatet presenterades 2001 i rapporten Slagen dam.
Den metodologi som låg till grund för Slagen dam var okänd i Sverige vid tidpunkten, men redan nyttjad i exempelvis den finska rapporten om våld som hade publicerats 1996 (Heiskanen et al, Faith, Hope and Battering). Till detta kom Lundgrens införande av kvalitativ forsknings tolkningsredskap i analysen av data från Slagen dam- materialet.
Reaktionerna på detta blev häftiga. Efter att studien angripits hårt granskades Lundgren för misstänkt vetenskaplig ohederlighet för Slagen dams resultat. Lundgren friades men såg sig tvingad att lämna universitetet då rektors beslutat om en granskning för ohederlighet istället utmynnade i en granskning av hennes ”trovärdighet” som forskare (se Konstig, extrem, isolerad, Bang 2012 # 3-4). Hennes trovärdighet ifrågasattes starkt av granskarna och en enad presskår.
Under den tid då Slagen dam angreps i media gick aldrig Gun Heimer i svaromål eller försvarade studien. Och trots att hon var andranamn bland författarna kopplades aldrig Heimers namn till studien i den offentliga debatten. Heimer omfattades heller inte av den ohederlighetsgranskning för Slagen dam som Lundgren blev föremål för.
Istället blev Heimer ungefär vid samma tid som det stormade kring Slagen dam befordrad till professor vid Uppsala universitet. Till grund för hennes befordran låg – Slagen dam.
Även om Heimer aldrig försvarade Slagen dam mot de angrepp den fick utstå i media, vilka de flesta var grundade på missförstånd (se Kung slår dam, Sociologisk forskning 2010 # 3 samt Slarviga slag mot Slagen dam) skämdes hon inte för rapporten. I utbildningsmaterial vid Nationellt centrum för kvinnofrid presenterades Slagen dam i källförteckningar som författad av ”Heimer med flera”.
Utöver chef för Nationellt centrum för kvinnofrid var Gun Heimer också under nära tio år ledamot av Brottsofferfondens råd. Rådet delar ut medel till våldsforskning. Lundgren sökte under 00-talets senare hälft upprepade gånger medel för att initiera uppföljande studier till Slagen dam; ”Värt att veta om våld och hälsa”, om kopplingarna mellan kvinnors våldsutsatthet och hälsa, samt ”Kvinnors våld mot män”. Rådet avslog Lundgrens ansökningar.
2012 avslutade Gun Heimer sitt uppdrag i Brottsofferfondens råd. Något år tidigare hade Nationellt centrum för kvinnofrid initierat en stor nationell studie om kopplingarna mellan kvinnors våldsutsatthet och hälsa, samt mäns våldsutsatthet för bland annat kvinnors våld. Den första rapporten i det stora forskningsprojektet utgörs av Våld och hälsa som jag skriver om i denna artikel.
Eva Lundgren lämnade Uppsala universitet 2011. Universitetet betalade Lundgren för att inte forska fram till dess hon gick i pension 2014. Så kom våldsforskningen i Sverige att få en ny inriktning.
Och jo, förresten. Slagen dam skulle egentligen ha haft titeln Kung slår dam. Gun Heimer hade dock mottagit en medalj av Kung Carl XVI Gustaf för sitt arbete mot våld. Därför menade hon att rapporten inte kunde heta så. Istället fick den heta Slagen dam. Åter ett fokus på kvinnan, alltså. Den slagna damen. Hon är användbar till mycket, men inte värd så mycket i sig själv.
Slut på epilogen
Epilog till epilogen:
Samtidigt som jag på kvällskröken sitter i mitt kök och skriver detta får jag ett sms från Eva Lundgren, på den lustiga svensk-norska, svorska, som hon använder här i Sverige. Hon vet inte att jag skriver det här. Hon frågar mig:
”Hvad synes du om registreringen av voldsutsatte kvinner? Bo Bergman 25 år efter. Hva tycks om professor, chef og överläkare Gunsan – kommentarer? Anti-intellektuellt sa hun, det betydde visst att frågan var komplex, og sanningens illustratör heter Göran Lindberg, den typiska förövaren! Jag blir merkelig nok sjokkert over hva man kan si på faglig grunnlag i dette land om mäns våld.
Slut på epilogen till epilogen.
