Frågan om kvinnor i musiken i allmänhet och musikhistorien i synnerhet har aktualiserats de senaste veckorna. Det handlar om den minimala förekomsten av grupper bestående av kvinnor på den nya Stora popboxen som gavs ut av Premium Publishing i december, om nostalgikonserten Progglådan som ges på Cirkus i maj där kvinnorna lyser med sin frånvaro i kompbandet, och om hur kvinnliga låtskrivare hamnar i skymundan när SVT:s Agenda vill belysa den framgångsrika svenska musikexporten. I tisdags publicerade Aftonbladet ett upprop där 157 kvinnor i musikbranschen reagerat mot vad de anser vara ren historieförfalskning, en text som snabbt fick omfattande spridning.
Drivande bakom protesten är Marie Selander, musiker och författare till Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik, som Feministiskt perspektiv skrev om när den kom ut 2011. Boken lyfter fram betydelsefulla kvinnor som verkat och varit omtalade under sin aktiva tid. Allt från bluesgitarrister till jazzpianister, klassiska kompositörer och storband, både i Sverige och övriga världen. De flesta av dem är i dag okända namn även för den initierade musikälskaren, eftersom de av någon dunkel anledning utelämnats i historieskrivningen.
När Stora popboxen släpptes i slutet av förra året såg Marie Selander hur mönstret återigen upprepade sig. Hennes eget band Nursery Rhymes och kollegorna Plommons var tongivande under 60-talet, men bägge saknas i samlingen. Rainy Day Women, NQB och Angeliques är andra grupper som Marie Selander framhåller, och hon kontaktade själv Premium Publishing med kravet att boxen skulle dras in, och uppmanade sina vänner att göra detsamma, vilket fick förlaget att gå i svaromål på sin hemsida. Inlägget togs sedermera bort men löd inledningsvis:
”Premium Publishing har under mer än 20 år gjort mycket för att tillerkänna just kvinnorna sin välförtjänta plats i den svenska musikhistorien.” Vidare det sedvanliga argumentet att kvinnor var ett ytterst sällsynt inslag i popmusiken när det begav sig, och att man inte sysslar med kvotering. Samt att förlaget avser ge ut fler volymer, då fler kvinnliga grupper har möjlighet att ta plats. ”Så Marie får väl vänta och se...”. Dessutom är ett villkor för att få vara med på boxen att bandet ifråga ”under den aktuella tidsperioden (1964-1969) utkom med minst en kommersiellt utgiven skiva eller phonoband.” Helsingborgs Rainy Day Women och NQB skulle då till exempel falla utanför detta kriterium.
Låt oss nu titta närmre på denna popbox och ovan nämnda argument, inte för att Premium skulle utgöra historiens värsta exempel missriktad välvilja mot kvinnor, utan för att de är just en i mängden och att denna mängd fortsätter att skriva dagordningen för vilka som räknas och inte.
Den nyutkomna popboxen är delvis en fortsättning på den bok och box som Premium gav ut i samarbete med EMI 1995. De går under samma titlar och spänner över samma tidsperiod, det vill säga 1964 till 1969. Till den nya samlingen har man ”grävt ännu djupare” för att ”presentera ett fräckt tvärsnitt av det allra bästa” från epoken (citat ur boxens booklet). Med pop tycks avses engelskspråkig gitarrbaserad musik med lite r'n'b-influenser vilket för oss in på detta med kvinnornas välförtjänta plats i musikhistorien. Kvinnor ägnade sig nämligen företrädesvis åt svenskspråkig schlager. Och här har Premium då gjort en insats genom att för snart tio år sedan i två böcker och två boxar samla bara kvinnor. På Stora schlagerboxen – 100 sångerskor 1954-1969 finns både Nursery Rhymes och Plommons med. Detta är tydligen skäl nog att inte ta med dem i den nya popsamlingen. Schlagervolym 2 pryds dessutom av en i stort sett topless Anita Lindblom, så att det med särskild klarhet framgår att kvinnor i musiken skola sjunga och vara sexiga, helst inte väsnas med stränginstrument eller slagverk.
De kvinnor som ändå förekommer på nya Stora popboxen är följande:
Från Rainy Day Women däremot, som turnerade flitigt i England och ofta framträdde i tv, finns inspelningar från 60-talet,The Chicks (Kerstin Aulén och Lotta Johansson), Doris (Svensson), Lady Kate 6 (Karin Larsson kapellmästare och sång, i övrigt män), Plums (med Doris Svensson på sång och bas, övriga medlemmar alla män), Suzie (Maria Pereboom) och Jane Swärd & The Swedish Four (Swärds kompgrupper bestod av enbart män).
De av Marie Selander påtalade NQB spelade mycket riktigt inte in något förrän 1971. Rainy Day Women däremot, som turnerade flitigt i England och ofta framträdde i tv, gjorde däremot inspelningar under 60-talet, vilket organisten/gitarristen Bonita Nordahl upplyser mig om. Dessa finns tillgängliga men ingen har frågat efter dem. Emellertid, inget officiellt släpp förrän på 70-talet. Nu läser jag i popboxens booklet igen:
Sammanställarna har under flera år ”grundligt och kritiskt lyssnat igenom nära 1400 inspelningar”, och ”lyckats ta fram många bortglömda juveler, inklusive ett antal aldrig tidigare utgivna inspelningar.” Det fanns alltså samtidigt inget formellt krav på tidigare utgivning, dessutom har man letat med ljus och lykta utan att hitta MAK les Soeurs, Kays, Bella and Me och Kringlorna, och då hade man bara behövt gå till EMI-samlingen från 1995. Hade man letat lite till kanske man också hade hittat Eleanor Bodel och Pearlettes och Angeliques. Det handlar i de flesta fall om sångerskor, men om instrumentalister kan förpassas till schlagerboxen är det knappast skäl nog att välja bort dessa grupper. De senare föll visst bort då de bara var en sångtrio när de spelade in sin skiva. Instrumentalister förpassas således gärna till schlagerboxen men inte tvärtom. Jag ringde till Premium för att försöka få reda på hur urvalsprocessen gått till, och vilka som deltagit i den. De var trots allt på jakt efter ”bortglömd” musik, det kan ju inte bara innebära en nyfunnen dammig demo från Tages?
Jag vet inte om det har att göra med AB-uppropets genomslag, men plötsligt vill Premium inte ge några kommentarer utan hänvisar till en officiell utsaga som ska dyka upp på hemsidan. Synd, för jag var verkligen nyfiken. Så jag blir tyvärr svarslös. Är allt det här taskigt mot Premium? De menar ju inget illa? Givetvis stämmer det att färre kvinnor spelade popmusik, men inte så få som en tror, vilket just Marie Selanders bok så föredömligt visar. Det handlar också om vad man vill hitta och att inte fastna med blicken på tjejerna i publiken som blir till sig i trasorna över några slynglar på scen, som så många fotografer gjort och präntat in bilden i våra sinnen. Det är omedvetenheten om denna genusmässiga mossighet som skaver, och att Premium inte är ensamma om det är ingen anledning till att inte påpeka det. De kommer att få sällskap, var så säkra. Allt för många som dokumenterar historien tycks leva kvar i en tid då kvinnor i första hand tjänade som kuttersmycke i musikaliska sammanhang. För den tiden är ju över. Eller?
