Idén om en Pridefestival i Jakobstad började förra sommaren som ett internt skämt, men det visade sig snabbt att stödet och intresset för att delta var så stort att bollen snabbt sattes i rullning, och det skulle i helgen visa sig att tiden var mer än mogen för både Pridefestival och storslagen parad.

Med nyheten om Jakobstads första Pride kom också motståndet. Bland lokaltidningarnas insändarsidor har det alltsedan förra sommaren regelbundet dykt upp nya insändare med bibelcitat och kritiska kommentarer om vilka avskyvärda värderingar som Pride representerar. Motstånd mot Pride möttes också på mer etablerat håll. Flera tunga sponsorer till den årliga stadsfesten Jeppisdagarna, som arrangerades parallellt, hotade att hoppa av just eftersom staden också skulle hålla Pridefestival. Även själva festivalen påverkades, exempelvis fick ett panelsamtal kring bibliotekens utbud av hbtq-personers berättelser och erfarenheter klara sig utan högsta chefen för Jakobstads bibliotek, eftersom han tydligt låtit meddela att han på grund av personlig övertygelse inte hade något intresse av att delta i något arrangemang associerat till Pride.

Temat för Jakobstads första Pride, eller Jeppis Pride som det också kallas, var ”Tro, hopp och kärlek”. Kyrkans starka fäste i regionen satte också stor prägel på festivalen. Där svenska Pride-arrangemang kanske har någon enstaka programpunkt kring brytningen mellan tro och sexualitet, så var det i Jeppis-pride närmast så, att tron fanns representerad överallt. Här hölls flera seminarier kring relationen mellan starka kristna traditioner och sexuella minoriteters rättigheter, här arrangerades regnbågsgudstjänst och meditation med religiös underton.

Med ett så starkt fokus kring tro fick andra områden ge vika. Festivalen hade tyvärr inte ett enda inslag som behandlade rasism och rasifierade människor lyste med sin frånvaro i Pridefestivalens olika seminariepaneler och övriga programpunkter. En brist som Marina Furubacka, en av arrangörerna till Jeppis Pride, medgav:

– Inte har vi uteslutit någon, men visst har det varit en brist att vi har missat etnicitetsaspekten. Det är en sak som vi har missat, helt omedvetet. Det är en bra poäng som vi ska ta i beaktande till nästa gång.

På lördagen hölls så den första Prideparaden någonsin i Jakobstad. Under stekande högsommarsol tågade det över 2 000 personer starka tåget rakt igenom staden, där den årliga stadsfesten, Jeppisdagarna, pågick för fullt.

Inför paraden hade flera deltagare lyft en viss oro kring protester eller rentav attacker mot tåget. Men dessa farhågor visade sig vara helt grundlösa, för när paraden, med en sambaorkester i täten och ändlösa mängder färgglada ballonger och schlagerhiten ”Euphoria” sjungandes ur stolta halsar nådde stadskärnan väntade inga arga plakat, utan istället våg efter våg av applåder och hurrarop.

Jeppis-Pride uppgick där och då i en lång segerparad, med leenden, skratt och kärlek överallt. Marina Furubacka var tydligt tagen av såväl den oväntat stora uppslutningen till paraden och stora stödet från människorna längst vägen.

De senaste dagarnas alla grova insändare från kristna fundamentalister har väckt människorna här i bygden, som har kommit och visat sitt stöd för kärlek och tolerans och de har idag tagit ställning och visat att de inte vill bo i en intolerant stad.

Marina Furubacka hade också stort hopp för det fortsatta arbetet för lokalföreningen.

– Jag struntar i om vi får fler medlemmar i Regnbågsankan eller Seta, det viktiga är toleransen i samhället, att människorna i Jakobstad har visat sitt stöd. Vi har ett nytt möte redan till veckan, då ska vi utvärdera helgen och sedan sätter det vanliga arbetet igång igen.