Queerbegreppet ifrågasätter tvåkönsmodellen med allt vad det innebär: heterosexualitet som norm, konstruktionen av två kön som varandras motsatser och naturaliseringen av kön och dess koppling till normal sexualitet. Queerperspektivet utmanar med andra ord det sätt som jämställdhet brukar formuleras på. Charlotte Signahl ställer frågan om hur samtalet och aktivismen förlorar skärpa när jämställdhet används som utgångspunkt.

”Jag tänker att vi måste ta med lite fler kategoriseringar”, säger Renita Sörensdotter, ”annars riskerar vi att stänga ute fler grupper”. Hon menar att jämställdhetsbegreppet medför att vi klumpar ihop kvinnor och män i varsin kategori och därmed talar om kroppar snarare än om normer. Det stärker heteronormativiteten, inskärper hon. Inom vården kan ett jämställdhetsprojekt gå ut på att få in fler män i vård och omsorg och fler kvinnor i chefspositioner. Det är jättetydligt att det stärker heteronormen, menar hon.

Det finns tecken på att jämställdhetsåtgärder fungerar olika för svenska kvinnor och rasifierade kvinnor. De flesta som anmäler diskriminering på grund av kön betraktas som svenska medan rasifierade kvinnor sällan anmäler diskriminering på grund av kön. Det krävs en intersektionell analys inom jämställdhetsarbetet, menar Charlotte Signahl.

Det är enklare att jobba bara med jämställdhet, inflikar Renita Sörensdotter: ”Det är mycket enklare att säga att ’vi jobbar för tjejerna, vi jobbar med att stärka tjejerna i skolan’ och så tycker man att man har gjort någonting, utan att komma ihåg att den gruppen som kallas för ”tjejer” kanske inte upplever samma sak.” Det är viktigt att få fram just könskategorin, men då ska man veta varför man gör det, anser hon.

Att jobba intersektionellt innebär att arbeta med flera maktordningar samtidigt och tänka på arbetet som en process. Varje plats måste analyseras för sig, ”det kanske finns mer problem med rasism och sexism på en plats, och mer problem homofobi och sexism på en annan”. Det är en utmanande process. Det finns alltför enkla svar inom jämställdhetspolitiken och radikalfeminismen, menar Sörensdotter. Alla kan dock inte göra intersektionella analyser eftersom inte alla har erfarenheten, anser Sörensdotter. Erfarenheten är viktig i jämställdhetsarbete då det är där som kunskaper verkligen kan samlas in. Det behövs olika perspektiv. Det är farligt att inte ha flera röster som kan belysa frågor ur olika synvinklar.

Hur skulle en heterosexuell farbror i medelåldern kunna fatta intersektionalitet utifrån sin position? undrar Signahl.

Victoria Kawesa replikerar att det är bra om han vill fatta eftersom normer oftast är osynliga för dem som är normen och de har särskilt svårt att förstå maktordningarna. Att syna de egna privilegierna kräver normkritisk pedagogik. Att jobba normkritiskt är utmanande för de egna privilegierade positionerna. Kunskap kan göra ont. Att jobba med normkritisk pedagogik är inte särskilt mysigt. ”Jag tror inte att vi kommer någonstans om vi ska vara inställda på det härliga, utan vi måste jobba med att våga peka just på de ömma punkterna”, menar Kawesa. Varje människa besitter både privilegierade och icke-privilegierade positioner. Det gäller att inte fastna i offerrollen utan tänka på sina egna privilegier. Det krävs mycket kunskap och även mycket mod.

Hur ser en queer jämställdhetspolitik ut? undrar Signahl. Sörensdotter menar att det finns ett behov av kategorier och statistik i jämställdhetsarbetet. Utifrån det perspektivet framstår uppdelningen av människor i kvinnor och män som nödvändig. Det skulle kunna införas andra kategorier som skulle kunna vara självvalda. I USA får folk kryssa för vilken rastillhörighet de har. Frågan är vad ett sådant material kan användas till? Sörensdotter lyfter fram dubbelheten i statistiskt baserat förändringsarbete. Information om olika kategorier av människor kan användas för att förbättra vissa gruppers situation, men samtidigt sätter det människor i boxar. Hon vill samtidigt lösa upp kategorierna och använda sig av dem. Kawesa lägger till att identitetspolitik kan behövas för att skapa synlighet för en viss identitet och att en sådan identitet kan driva fram förbättringar. För att förbättra situationen för afrosvenskar krävs det en grupp som identifierar sig som afrosvenska som kräver förändringar.

Signahl ställer frågan om hur vissa analyser i jämställdhetspolitiska mål, till exempel ”mäns våld mot kvinnor”, kan queeras till? Hon berättar om ett seminarium på Nordiskt forum där det framgick att fem kvinnor sitter i fängelse för att ha slagit ihjäl sin partner medan 140 män sitter inne för samma brott. Hur skulle det jämställdhetspolitiska målet att stoppa mäns våld mot kvinnor kunna omformuleras i queer riktning?

Sörensdotter påpekar att det finns transpersoner som far illa i sina relationer och att det är svårt för dem att veta vart de kan söka hjälp. ”Vem tar emot dem?” Lesbiska som utsätts för våld i sina relationer blir sällan trodda och män som blir misshandlade av sin manliga partner blir dåligt bemötta. Det finns med andra ord stora brister vad gäller våld i hbtq-samhället och det måste vi ta tag i. Sörensdotter menar att begreppet ”våld i nära relationer” är ett steg i queerandet av jämställdhetspolitiken. Hon menar också att våld i nära relationer är kopplat till kärleksnormen, föreställningen att vi ska äga någon och att vi behöver tala om våld i nära relationer oavsett könsidentitet.

Svarta transpersoner utsätts för våld i högre utsträckning än vita transpersoner, enligt Kawesa, som ser en rasistisk ådra i detta. Hon menar att det är viktigt att målet är att se till att de som drabbas får stöd och att de som utför våldshandlingar stoppas. Det kräver, enligt henne, att de involveras i problemlösningen. Hon anser att ett problem vi har i Sverige är att vi enbart fördömer de som utför våldet och då blir det svårt att få med dem i arbetet med att förändra sitt beteende. Det som verkligen skulle komplicera de jämställdhetspolitiska målen skulle vara att omfatta ekonomin, menar Signahl, det vill säga att gå från jämställdhet till jämlikhet.