I Toni Morrisons roman Tar Baby (”Tjärdocka”, 1982) finns ett replikskifte jag har svårt att glömma:

Två middagsgäster diskuterar en ung vit mans omsorger om några afroamerikanska personer i hans närhet. Hans projekt bygger på fast rotade idéer om ”svart” livsstil och identitet. Han tycks betrakta afroamerikanerna som väsensfrämmande. Tillskriver dem kollektiva skyldigheter och intressen, dikterade av ”ursprungskulturen”. Bortser samtidigt från deras intresse av personlig frihet, något han själv tar för givet. Hans postkoloniala perspektiv ter sig förminskande för de berörda.

”His intentions were good”, säger den mer välvilliga av samtalsparterna.

Cynikern svarar:”They were not good. He wanted a race of exotics skipping around being picturesque for him.”

Försöker välvilligt läsa journalisten Helena Hägglunds artikel ”Gayrättigheter som vapen” (Aftonbladet kultur 30/7) men kan bara förstå innebörden som att människor utanför väst är en annan sort, främmande, väsensskilda – och att det därför inte är så noga med deras individuella fri- och rättigheter. Själv bosatt i ett Mellanösternland skriver Hägglund syrligt om hur ”folk från Sverige” oroas av den trängda situationen för landets hbtq-personer och kvinnor:

”De förutsätter att det finns en given mall för hur rättigheter ska se ut och att det finns en given tidslinje för när dessa rättigheter bör infinna sig.”

Just så.

Sexism och homofobi bör utplånas från kartan, utraderas ur lagböcker och normsystem. Överallt och nu. Inte för att tvinga någon (kvinna eller homosexuell) att inrätta sig efter en förment västerländsk idé om frihet. Utan av precis motsatt skäl – för att var och en ska få möjlighet att välja såväl frihet som personliga begränsningar efter behag. Det är innebörden av ett rättighetsbegrepp som utgår från individen; inte könet, sexualiteten, pigmenteringen, kulturen eller tron.

Vi må acceptera genusmallar eller spränga dem. Vilka drivkrafter och argument som styr oss spelar ingen roll, för vi har ingen skyldighet att motivera våra privata livsval. Vi behöver inte välja sekulärt. Vi behöver inte välja progressivt. Vi behöver inte välja feministiskt rätt. Poängen är att vi får välja.

Befrielsen ur könsfängelset är definitionsmässigt ett erbjudande, inget mer än så.

Varför har kulturrelativister, postkolonialister i debatten så förtvivlat svårt att inse det?

Under sken av vidsynthet och respekt för mångfald argumenterar Hägglund i sin text för status quo, för att vi ska fortsätta se genom fingrarna med sexism/homofobi på vissa håll i världen. Homosexuella världen över är inte identiska, poängterar hon. (Vem förutom homofobiska förtryckare har nånsin påstått det?)

Därför, menar Hägglund tydligen – för att hbtq-personer alltså bär på skilda erfarenheter, hyser varierande värderingar, har olika politiska engagemang – måste samma rättigheter inte erbjudas hbtq-personer världen över.

Det är en förvänd logik.

Hur kan världen göra rättvisa åt hbtq-personers (eller kvinnors) mångskiftande erfarenheter och värderingar, eller ens veta någonting med säkerhet om olikheterna – så länge lika fri- och rättigheter inte gäller?

Mångfalden som intresserar Hägglund är dock inte enskilda personers utan gruppers. Med det synsättet kan hbtq-personer (liksom kvinnor) lätt sorteras in som underart i en eller annan suddigt definierad kategori: ”Folk från Sverige”. ”Muslimer”.” Västinfluerad överklass”. Grupptillhörigheten, verklig eller påstådd, avgör vilken grad av frihet en enskild kvinna eller homosexuell egentligen vill ha och vilket slags behandling hen bör hålla till godo med, om jag läser Hägglund rätt.

De som i debatten oftast ger sig ut för att bekämpa föreställningar om Vi och Dom är de första att befästa detta tänkande.

Och när vi uppmanas att sätta in förtryck av Mellanösterns kvinnor och hbtq-personer ”i en bredare kontext”, med Hägglunds ord, betyder det i klartext: Deras rättigheter är förhandlingsbara. Tala tyst om dem. Eller helst inte alls. Annars kan du anklagas för att gå rasismens, överklassens eller krigets ärenden.