”Jobba vitt och betala skatt, se till att ha kollektivavtal och därmed tjänstepension, dela föräldraledigheten, om du och inte din partner jobbar deltid se till att du blir kompenserad nu och inte efter en eventuell skilsmässa.” Inga-Lisa Sangregorio summerar några av de kloka saker som framfördes vid ett seminarium om pensioner för en tid sedan.
Bränn gärna de orangea kuverten men läs först detta, som inte bara handlar om pensioner.
Ja, jag vet att jag någon gång har skrivit i denna tidning att jag tycker att de som bränner de orangea kuverten oöppnade gör rätt. Det är perverst att börja oroa sig för sin pension i unga år, och ett bedrägeri att inbilla människor att någon kan veta någonting säkert om framtidens pensioner. Och, som jag skrev i min förra pensionsartikel, varför skulle de/ni som är yngre tro att nästa generation kommer att behandla er bättre än den nu så kallade aktiva generationen behandlar oss? Att ett helt livs förvärvsarbete inte skulle ge mer än vad den som aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden får hade vi knappast haft anledning att räkna med. Enda trösten är att vi åtminstone inte slösade bort våra bästa år på att oroa oss för våra pensioner.
Efter en sådan inledning känns det inte helt logiskt att börja ge råd till er som fortfarande har möjlighet att påverka er framtida pension. Ändå vill jag vidarebefordra några av de kloka saker som framfördes vid ett seminarium om pensioner som Fredrika Bremerförbundet arrangerade tillsammans med Pensionsmyndigheten. Samt diskutera några av de mer tvivelaktiga påståendena.
Den som vill bilda sig en egen uppfattning kan se och höra hela seminariet, ursäkta eventet heter det tydligen, på Fredrika Bremerförbundets hemsida. Den som är måttligt intresserad av pensioner kan scrolla fram till Zinat Pirzadehs vansinnigt roliga standup-inslag. Se där en kvinna som borde kunna få sverigedemokrater och islamister att förenas i ett broderligt fradgatuggande.
Strunta i att välja!
Så till de konkreta råden, av vilka många är vettiga även utan baktankar på pensionen. Jobba vitt och betala skatt, se till att ha kollektivavtal och därmed tjänstepension, dela föräldraledigheten, om du och inte din partner jobbar deltid se till att du blir kompenserad nu och inte efter en eventuell skilsmässa, och skaffa dig inga vanor som du inte har råd med på egen hand.
Fast just de här råden tror jag knappast att den som läser Feministiskt Perspektiv behöver: ni jobbar nog inte svart, delar (väl?) redan ansvaret för hem och eventuella barn och har knappast tänkt er att bli försörjda livet ut av någon som tjänar mer än ni. En intressant upplysning är att det är mer lönsamt också ekonomiskt att dela föräldraledigheten, även om den ena partnern tjänar mer än den andra. Så försvann den ursäkten.
Pensionsmyndighetens Monica Petersson gjorde en föredömligt kort och konkret genomgång av vilka beteenden som (med nuvarande regler) leder till högre pension.
Det som möjligen inte betonades tillräckligt är att det viktigaste faktiskt är att ha hög lön och förmånlig tjänstepension. Den som är lågavlönad kan jobba heltid i evighet utan att någonsin närma sig de pensioner som eliten kan tjäna in på några år. Men visst, under i övrigt lika villkor lönar det sig att jobba heltid och att arbeta i många år. Numera ger allt beskattat arbete, från vaggan till graven, pensionspoäng. Även studieår och ”barnaår” (tills barnet fyller fyra) ger pensionspoäng, vilket kan vara en liten tröst för kvinnorna, som i genomsnitt studerar längre och är hemma längre med småbarn.
Den som grubblat över hur hen smartast ska investera premiepensionspengarna och gett upp inför valet mellan de många hundra fonderna kan trösta sig med Monica Petersson råd: låt bli att välja! Det finns ingen anledning att hoppa på valhysterin; icke-valsalternativet är utmärkt, och det går att återvända till det om man tröttnat på att leka fondexpert.
Jämställdhet på vems villkor?
Malin Wreder från JA-delegationen, uttytt Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, serverade en mängd deprimerande siffror, alla till kvinnors nackdel. Till och med att vi studerar mer och längre än män är till vår nackdel. Fler kvinnor än män är överutbildade för sina jobb, och att slösa bort dyrbara år på studier i stället för på arbete ger lägre pension. Idealmänniskan är tydligen en lågutbildad stachanovit som är en skicklig löneförhandlare och aldrig tar något ansvar för det jordiska eller för andra människor.
Nej, nu är jag orättvis. Det är naturligtvis skrämmande om genomsnittskvinnan tjänar 3,6 miljoner mindre än genomsnittsmannen under sitt liv. Men när Malin Wreder går från individ till samhälle och påstår att Sveriges BNP skulle öka med 353 miljarder per år om kvinnor arbetade lika mycket som män skriver jag SKITPRAT! i min anteckningsbok.
Det är absurt att påstå att BNP skulle stiga med 353 miljarder om året ifall kvinnor ägnade lika mycket tid åt betalt arbete som männen. Det förutsätter att kvinnors obetalda arbete inte har något värde och att allt betalt arbete á priori är värdeskapande.
Fast visst, eftersom BNP är ett begrepp som omfattar även rent destruktiva handlingar skulle det säkert bli en ökning av BNP. Det skulle det bli även om kvinnor begick lika många brott som män, vilket dessutom skulle skapa sysselsättning för poliser, advokater, domare och fångvaktare. Att kvinnor för några årtionden sen började närma sig männens rökvanor skapar i dag sysselsättning för kirurger och onkologer och ökar därmed BNP. Och så vidare.
Varför är det som kvinnor gör alltid fel? Varför talade Malin Wreder hela tiden om att kvinnorna borde komma ”upp” till männens nivå ? Kanske det skulle vara bättre om männen kom ”ner” till kvinnornas nivå? Eller att vi möttes på halva vägen.
När jag häromåret skrev om kvinnors företagande slog det mig att det mesta som skrivits om ämnet utgick från att det var något fel på de kvinnliga företagarna och deras företag. De var inte många nog, deras företag var inte stora nog, de satsade på fel branscher, de lånade för lite pengar, de gjorde för få konkurser, de tog för stor hänsyn till andra, de var för kräsna när det gällde vem de lät investera i sitt företag och så vidare och så vidare. Det var helt enkelt ingen stake i dem.
Rita Liljeström, som i dag är orättvist bortglömd, skrev fint om att vi som likhetsfeminister oftare borde fråga oss ”likhet på vems villkor?”.
The winner takes it all
Den avslutande paneldebatten snuddade vid en intressant fråga. Någon av männen hävdade att det viktigaste var att fortsätta arbeta efter den ordinarie pensionsåldern, eftersom det numera är så lönsamt, medan en annan påpekade att det kan vara en riskabel strategi att satsa allt på den möjligheten. Hälften av dem som går i pension i dag går inte från arbete utan från förtidspension, arbetslöshet eller sjukskrivning – vad är det som garanterar att just du kommer att höra till de andra femtio procenten?
Varpå Annika Creutzer pekade på hur viktigt det är att kämpa för en bättre arbetsmiljö, så att vi orkar arbeta längre. Medan traditionellt manliga yrken inom industrin ofta har fått bättre arbetsmiljö än tidigare har arbetsmiljön inom många kvinnoyrken tvärtom försämrats, inte minst psykiskt. Tänk på hemtjänst och äldrevård!
Till sist kan jag inte låta bli att ta upp ett mycket konkret råd som dessvärre inte är så lätt att följa. ”Se till att du har en lön över brytpunkten!” uppmanade ekonomijournalisten Birgitta Piper. Översatt till siffror betyder det ”Se till att du tjänar mer än 35 600 i månaden”.
Av någon anledning fick det mig att minnas vad som stod klottrat på en husvägg som jag brukade passera på väg till jobbet: ”Krossa kapitalismen!” Och undertill, med annan färg: ”Försök!”
Men visst skulle det vara trevligt att tjäna mer än 35 600 i månaden, det håller jag med om. Så för all del, gör ert bästa i nästa löneförhandling. Det jag (men inte Birgitta Piper) reagerade mot var emellertid skälet till att det är så viktigt att komma över denna nivå: jo då betalar arbetsgivaren in 30 procent i stället för 4,5 procent av din lön till din framtida tjänstepension.
Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hur obegripligt orättvist samhället är organiserat. Redan samma procenttal ger ju mer pengar till den som har högre lön, men den skillnaden är tydligen inte tillräckligt stor.
Ursäkta, men jag skulle nog hellre ägna min energi om jag hade någon åt att bekämpa sådana orättvisor än åt att försöka få så många kvinnor som möjligt att kvala in bland vinnarna.
Och jag tycker fortfarande att ni med gott samvete kan strunta i de orangea kuverten.
