Rebeca Lane ägnar sig åt konkreta former av feministisk aktivism i ett urbant sammanhang där kriminella ungdomsgäng som idealiserar våldsamma och könsojämlika manlighetsformer präglar gatulivet. Christin Sandberg har samtalat med henne om latinamerikansk hiphop, machismo inom den radikala kulturvärlden och det galna i att hon får äta tre gånger om dagen.
Klockan är strax efter nio på morgonen och solen är redan het när Rebeca Lane dyker upp med anden i halsen på ett kafé i centrala Guatemala City. Vi befinner oss på stans enda promenadstråk, som under några månader i media har utmålats som belägrat av rånare, utpressare och drogförsäljare, för att prata hiphop och feminism.
Rebeca Lane är rappare och poet, men i första hand identifierar hon sig som anarkist och feminist. De konstnärliga uttrycken, hiphop, poesi och teater, använder hon för att säga vad hon känner och tänker om förtryck och kamp både på en personlig och samhällelig nivå.
– Hiphop är för mig en referens för gatuaktivism i den urbana miljön. Det började med att jag bytte ut kommunikéer mot sång, som ett slags solidarisk handling.
Det är en sak att vara medveten och en annan att ha en politisk intention med sin hiphop. Det är en minoritet som använder hiphop som politiskt verktyg.
I Rebeca Lanes musik är det texterna som sticker ut mot en enkel och rak beat.
– I hiphopen finns en inbyggd motsägelse, å ena sidan är hiphop en kollektiv handling som kan skapa en gemensam bas för människor och å andra sidan finns den kommersiella rapparen som spelar en helt annan roll.
Min upplevelse är att mycket amerikansk hiphop går ut på att sjunga om livet på gatan, utifrån hur rapparen vill vara och vad folk vill höra. Medan hiphop från Centralamerika utgår från verkligheten och dagliga problem kopplade till överlevnad, vilket är en direkt erfarenhet. Mina egna referenser är i stort sett uteslutande latinamerikansk hiphop. Här i Guatemala har hiphop och de fyra elementen, breakdance, DJ:s, graffiti och rap, varit en del av ungdomskulturen sedan år 2000.
– Att komma ut som solo-hiphoppare blev en chock för mig, trots att jag hade börjat på poesiscenen och hade erfarenhet som rappare från mitt band, Ultima dosis.
Det blev plötsligt så uppenbart att den machismo och det våld som utövas ute i samhället reproduceras i den minivärld som hiphop-världen i Guatemala är.
Rebeca Lane Foto: Christin Sandberg
Hiphop och feminism
För två år sedan fanns det tolv kvinnliga rappare, nu ett 20-tal. Men inräknat de övriga elementen är det betydligt fler.
– Inom hiphoppen är tendensen att klassificera oss som en separat genre av feminina hiphoppare och inledningsvis försökte den manliga majoriteten att få oss att konkurrera inbördes. Vi hålls också separerade från de scener och hiphop- evenemang som anordnas.
Den taktiken verkar delvis ha lyckats splittra de kvinnliga hiphoparna.
– En del har valt att sjunga om sina erfarenheter som kvinnor, men av rädsla inte vågat uttala sig som feminister, eller delar inte alls den analysen av samhället.
Hiphoppen tjänar ett personligt syfte, att kunna ta sig ur passiviteten, den privata sfären och frigöra oss från de traditionella roller som tillskrivits oss som kvinnor. Och när du väl träder in i hiphop-världen märker du inte först ”machismon”,eftersom det är andra koder och andra typer av relationer som råder där.
– Men jag sjunger om hur jag ser på hiphop-världen, vilket hittills har gjort det mycket svårt för mig att vara en del av den.
Och sanningen är att jag inte har bjudits in till något renodlad hiphop-evenemang som soloartist i Guatemala ännu. Bara tillsammans med min grupp. Däremot har jag bjudits in till konserter och festivaler i regionen, Nicaragua, Honduras, Costa Rica och framför allt Mexiko under de här två åren som jag har ägnat åt hiphop.
Rebeca Lane Foto: Christin Sandberg
Personlig historia som motivation
Rebeca Lane, som egentligen heter Rebeca Vargas, kommer från en familj av poeter och fotografer. Hon beskriver själv platsen för sin uppväxt som en där kulturen var lättillgänglig och uppskattad. Den var också socialt medveten och präglades starkt av att fastern, som var poet och senare gick in i gerillan och deltog i den väpnade kampen, försvann 1982 och de aldrig mer hörde något från eller om henne. En familjehistoria som tystades ner under 15 år, tills Rebeca Lanes generation började ställa frågor.
Det ledde henne till ett engagemang för att återupprätta historien och dokumentera de brott som begåtts under kriget. Idag har hon en mer anarkistisk vision kring vad hon vill uppnå.
– För mig handlar anarkismen om att bryta vertikala strukturer och skapa fler horisontella utrymmen. Det ger ett ökat demokratiskt deltagande och ger utrymme för konsensus. Och jag ser det inte som en utopisk vision utan jobbar med det i konkreta former bland annat när jag håller hiphop-workshops.
Dessutom upptäckte jag tidigt feminismen. Jag tror att många av oss kvinnor föds med den i själen, men att vi inte vet att den har namn och teori.
Tabun och terror
Radion är en oerhört viktig kanal för att sprida information i Guatemala där analfabetismen fortfarande är utbredd framför allt på landsbygden och bland den kvinnliga befolkningen.
Rebeca Lane har ett eget program i en hiphop-kanal på nätet. Där bryter hon tabun genom att prata om det som annars är nedtystat i samhället. Vad det handlar om för tabun förklarar hon såhär:
– För det första är Guatemala ett väldigt traditionellt och religiöst samhälle. Religionen representerar inte det den skulle, en frigörande andlig kraft, utan används för att underkasta, vilket leder till ett förljuget samhälle.
Hon fortsätter:
– Under generationer har vi levt i en terrorstat, som förtrycker och är extremt konservativ.
Det menar Rebeca Lane förklarar varför människor böjer ner huvudet, säger ja till allt och tittar bort när en medmänniska blir slagen. Solidariteten får helt enkelt stå tillbaka för överlevnaden i vardagen.
Det är makronivån. På mikronivå är de traditionella könsrollerna mycket trånga, särskilt för kvinnorna.
– Det råder ett fullständigt förnekande av kvinnans möjligheter att vara fri, att välja sin sexualitet, hur hon vill bli sedd, uttrycka sig och i vilka utrymmen hon vill röra sig.
Rebeca Lane menar att det gäller även inom revolutionära och konstnärliga områden. För att få plats krävs det att vi omvandlar oss och uppvisar maskulinitet.
För mig ska den feministiska hiphoppen vara en frigörande handling inte en underkastelse för den revolutionära macho-hiphoppen.
Rebeca Lane Foto: Christin Sandberg
”Inte vant mig vid begravningar”
Många unga ser ingen framtid och söker sig till gäng, särskilt här i storstadsmiljön. Det är ett snabbt sätt att få pengar och makt och framför allt ett sätt att komma bort från att vara ytterligare ”en obetydlig” i ditt eget kvarter. Dessutom är risken att åka fast nästan obefintlig, eftersom straffriheten är enorm.
Rebeca Lane menar att en del gäng ser hiphopen som ett hot, och att vissa som är del av hiphopkulturen också är med i gäng. Det råder ett slags konkurrens. Hiphoppen erbjuder ett alternativ för ungdomar, men det finns inga resurser.
Rebeca Lane avslutar med att säga att många ondgör sig över vilka ”dumheter det här med gängen är”, men för mig är det snarare galet att jag kan äta tre gånger om dagen, när inte alla kan det i vårt land. Det är en hård verklighet.
– Den starkaste vinner. Antingen dödar jag dig eller så dödar du mig. Antingen rånar jag dig eller du mig.
På väg ut ur Guatemala City efter mötet med Rebeca Lane stiger två unga killar upp på bussen och får genom hot och utpressning oss resenärer att öppna plånboken. Och när kvinnan bredvid mig ondgör sig över ungdomens lathet och val av brottsliga karriär kan jag inte låta bli att starta en konversation inspirerad av mitt samtal med Rebeca Lane. Och det känns som att vi möts just där och då trots flera världar emellan.
När jag kommer hem har Rebeca Lane skickat en dikt som avslutas med den här raden:
”Ännu har jag inte vant mig vid begravningar från min generation”.
